NORDSTRÖM, Lars-Gunnar


(1924–2014)


Bildkonstnär, skulptör


Lars-Gunnar Nordström är den mest renodlade av de finländska konkretisterna. Hans knivskarpa konkretism omfattar kompositioner med klart avgränsade geometriska ytor och klara färger. I sina stora målningar varierar han rytmer och stämningar med en jazzmusikers skärpa. Han har förverkligat sina idéer också i monumental storlek och i skulptural form.

 

Lars-Gunnar Nordström kan som konstnär sägas vara självlärd. Hans far var arki­tekt och ursprungligen ville även Nordström följa den banan. Han tillhörde också Groupe­ Espace i Finland, en sammanslutning som verkade för att integrera arkitektur och bildkonst. Nordström studerade inredning vid Centralskolan för konst­industri 1946–1949, och efter att ha blivit färdig med studierna arbetade han på olika arkitektbyråer.


 

Den figurativa perioden i Nordströms bildkonst blev kort: de tidiga arbetena är starkt stiliserade och dynamiska; motivet är redan här sekundärt. Tavlorna uppvisar samma slags expressivitet som i Jaakko Somersalos, Erik Enroths och Rolf Sandqvists målningar från samma tid. Yrjö Saarinen och Birger Carlstedt var den unge konstnärens närmaste förebilder. Innan han reste till Sverige 1948 och till Paris året därpå hade Nordström bekantat sig med modern konst genom böcker. Sin första beröring med modern europeisk målarkonst fick han genom illustrationerna i Bertel Hintzes Modern konst. 1900-talet och Olavi Paavolainens Nykyaikaa etsimässä (På spaning efter nutiden). Också genom svenska kultur- och konsttidskrifter och direkta kontakter med nordiska konstnärer fick han inblick i tidens internationella konst.


 

Redan 1949 höll Nordström sin första separatutställning, som blev den första helt nonfigurativa utställningen i Finland. Merparten av de utställda verken hade han målat under en Parisresa samma år. Härefter målade Nordström inte längre figurativt, på sin höjd kunde han avsluta tavlor han tidigare påbörjat. Övergången till abstrakt framställning var inte något stort steg, efter­som tyngdpunkten redan i de tidigare verken närmast låg på komposition och rytm.


 

Redan med den följande utställningen, på Artek 1952, hade hans konst mognat till en målmedveten konkretism och anknöt nu uttryckligen till den internationella konkretismen. Genom tidskriften Art d’aujourd’hui höll sig Nordström à jour med utvecklingen på kontinenten. Otto G. Carlsund, Edgard Pillet, Victor Vasarely,­ Alberto Magnelli och Auguste Herbin var samtida förebilder för honom. Bland de abstrakta konstnärerna i den äldre generationen intresserade han sig för Mondrian och de övriga konstnärerna inom De Stijl-gruppen.


 

Nordströms konst baserar sig på dynamiska rytmer och melodiska variationer, liknande improvisationerna inom jazzmusiken som han älskade. Bildmotivets och bakgrundens inbördes relation förändrades under 1950-talet: under decenniets första år framträder bildmotivet ännu tydligt mot den passiva bakgrunden, men senare kan man inte längre skilja det från bakgrunden, utan målningen utgör en enda enhetlig yta, helt enligt konkretismens regler. Nordström anammade konkretismens ideal också såtillvida att han framhöll vikten av att integrera arkitektur och bildkonst. Eftersom han hade tjänstgjort på arkitektbyråer hade han en god förståelse för arkitekturens krav.


 

I början av 1950-talet använde han rena geometriska grundformer, men verken är ändå rika och omväxlande till innehåll och utformning. Färgskalan begränsas till svart, vitt och en egentlig färg. Nordströms verk ingår ofta i serier där ett tema varieras. I serien Diskologi skapar skivor och klot ett föränderligt rum i många plan. Det rumsliga intrycket förändras då färgfälten växlar i förhållande till varandra, vilket skapar en dynamik i verken.


 

För Nordström är det centralt att uppnå ett rumsligt intryck: ”De viktigaste elementen i mina bilder är å ena sidan konstruktionen, bildens helhetsstruktur, å andra sidan det plastiskt-rytmiska rumsliga intrycket.” Kraftiga figurer i grönt, orange, violett, svart och blått framträder som ett kontinuum av olika geometriska figurer. Bågmotiv skär sig mot spetsiga former, och växlingen mellan vertikalt och diagonalt åstadkommer en koncentrerad rörelse. Nordströms grafik skiljer sig inte nämnvärt från hans målningar. I båda fallen förverkligar han sina konkretistiska målsättningar. Han kunde under åratal parallellt utveckla verkens olika temata.


 

Nordström började på 1950-talet intressera sig för monumentalverk. Han skapade också flera sådana än någon annan finländsk abstrakt konstnär dittills gjort. Det var dock få samtida som uppskattade hans djärva konkretism, och en stor del av monumentalarbetena från denna tid har gått förlorade. Nordström erbjöd utkast till monumentalverk åt arkitekter, men bara ett fåtal av dem förverkligades. Monumentalkompositionerna skiljer sig inte nämnvärt från hans mindre verk, och han hade också planer på att förverkliga många av dem i monumentalformat (t.ex. ”Komposition” 1950 och ”Cinema” 1951). Det första reali­serade monumentalverket, i restaurang Itä-Puisto i Björneborg, blev klart 1953. Detta arbete, som senare förstörts, var antagligen det första offentliga,­ abstrakta monumental­verket i Finland. Också det verk Nordström gjorde för café Tarmola i Åbo 1956 var en dirket beställning av arki­tekten.


 

I Nordströms tidigaste verk var båg- och cirkelformer dominerande men efter mitten av 1950-talet ersattes de av trianglar, kvadrater och rektanglar. ”Intarsia” för M/S Gripsholm 1956 var över fyra meter långt (bara en målad kopia finns bevarad). Från mitten av 1950-talet använde Nordström kakel- och glasmosaik i sina arbeten: 1956 förverkligade han två mosaikarbeten för Pukkilas kakelfabrik i Åbo, samt en kakel­mosaik för Byggcentrum i Helsingfors. Glasmosaikväggarna i Helsingfors handelslags café och affär på Broholmsgatan blev klara 1957.


 

Nordström skiljer sig från andra konkretister genom sin färganvändning. Han föredrar släta färgytor, på vilka man inte ser några penseldrag. Han har själv sagt: ”Färg är för mig ett entydigt begrepp. Det är inte ett material, ett ämne, som deg, murbruk eller skum, utan enbart rött, blått, svart eller vilken färgton jag nu tycker mig behöva för att åstadkomma en viss effekt.” Färgytorna är oljigt blanka, homogena och skarpt åtskilda. Nordström koncentrerar sig vanligen på bara några färger och använder förutom svart och vitt gärna starka, klara färger. I sina målningar eftersträvar han att få fram färgens prakt och dess immaterialitet. För att dukens struktur inte skall synas målar han på träfiberskiva. Silkscreen är en annan teknik som gör det möjligt att minimera spåren av konstnärens hand.


 

Även i Lars-Gunnar Nordströms skulpturala stålkonstruktioner möter betraktaren det formspråk som blivit bekant genom hans målningar. Med sina aggressiva former erövrar skulpturerna rummet, på samma sätt som vinklarna som tränger in i en kvadrat eller trianglarna som skär in i en bågform gör det i målningarna. Nordströms verk ger prov på en kompromisslös konkretism, i vilken allt slags känslosamhet har eliminerats för att ge plats åt klarhet och en intellektuellt övergripande komposition. I hans verk förenas ett rent intellektuellt utförande och en renodlad struktur med jazzens intuition och spontanitet.


 

Marja Sakari


 

Lars-Gunnar Nordström, född 19.8.1924 i Helsingfors, död 10.8.2014 i Helsingfors. Föräldrar arkitekten Gunnar Edward Nordström och Tyyne Pihlström.


 

VERK. Offentliga verk bl.a.: ”Intarsia”, m/s Grips­holm (1956); ”Tvådelad kakelmosaik”, Pukkila kakelfabrik, Åbo (1956); ”Glasmosaik”, Helsingfors byggnadscentral (1956); Försäkringsbolaget Suomi-Salamas metallport (1979); ”Dimensionell konstellation”, atålskulptur, Ekenäs stadsbibliotek (1978); arbeten i emaljteknik, Stengårds sjukhus, Helsingfors (1990); Väggkomposition i emalj, hamnterminalen i Vasklot, Vasa (1983); Skulptur, Replot terminal, Vasa (1989); Monumentalmålning, Tekniska läroverket, Esbo (1996). Representerad i bl.a.: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Ålands konstmuseum; Moderna Museet, Stockholm; Arkivmuseet, Lund; Göteborgs konstmuseum; Norrköpings museum; Västerås konstmuseum; Riksgalleriet, Oslo; Musée Nationale d’Art Moderne, Paris.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Urklippssarkiv, Central­arkivet för bildkonst, Helsingfors. B. von Bonsdorff, Lars-Gunnar Nordström. Årets konstnär 1983 (1983); C.-J. af Forselles, Lars-Gunnar Nordström (1970); C.-J. af Forselles et al., Lars-Gunnar Nordström. Årets konstnär 1983 (1983); T. Karjalainen, Uuden kuvan rakentajat. Konkretismin läpimurto Suomessa (1990); E. Kruskopf, Lars-Gunnar Nordström 1946−96 (1996); Kymmenen taiteilijaa (1962); E. Kämäräinen, Lars-Gunnar Nordström. Suomen taide V. Vastakohtien aika (1985); E. Kämäräinen, Lars-Gunnar Nordström. Suomen taide VI. Nykyaika (1986).


 

BILDKÄLLA. Nordström, Lars-Gunnar. Foto: Ilpo Lukus. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4299-1416928956905

 

Upp