MARSIO-AALTO, Aino


(1894–1949)


Verkställande direktör, arkitekt


Redan vid starten 1936 blev Aino Marsio-Aalto chef för inredningsfirman Arteks rit­kontor; hon var arkitekt och hörde till firmans grundare. Marsio-Aalto skapade det konstnärliga koncept med vilket Artek marknadsförde hela inredningar och en helt ny inredningsfilosofi. Hon var mångsidigt begåvad, och som formgivare vek hon inte en tum från de konstnärliga värdena. Hon arbetade både på Artek och i många gemen­samma projekt med maken Alvar Aalto ända fram till sin alltför tidiga död.


 

Aino Marsio-Aalto hörde till den grupp aktiva kvinnor som studerade arkitektur på 1910-talet. Gruppens kärna bestod av Eva Kuhlefelt (sedermera Kuhlefelt-Ekelund) och Alli-Salli Ahde (senare Ahde-Kjäldman), som påbörjat sina studier 1910 respektive 1911, och Elsa Arokallio, Salme Setälä, Elsi Borg, Sylvi Nyyssönen och Elli Ruuth, som alla inledde sina studier 1912. Aino Marsio började studera vid Tekniska högskolan 1913 och utexaminerades som arkitekt 1920. På den tiden var hennes yrkes­val ännu exceptionellt för en kvinna, men i hennes barndomshem strävade man att ge alla de åtta döttrarna en så hög utbildning som möjligt. Ainos bror studerade till ingenjör vid Tekniska högskolan, vilket troligen påverkade systerns val av yrkesbana.


 

Aino Marsio blev tidigt intresserad av möbelformgivning och valde att praktisera på en snickerifabrik. Redan i början av 1920-talet fick hon beställning på ett matsalsmöblemang i ek för Konstflitföreningens konstindustri- och lotteriutställning. Möblemanget förhandsvisades i konstmuseet Ateneum. Marsios första självständiga framträdande på konstens arena skedde inom möbelformgivningen, något som klart kom att prägla hennes karriär.


 

Aino Marsio fick anställning vid olika privata arkitektbyråer. Efter att först ha arbetat på Oiva Kallios byrå flyttade hon 1923 över till Gunnar Wahlroos byrå i Jyväskylä. I samma stad verkade också Alvar Aalto, som nyligen hade öppnat arkitektbyrå i staden. Aalto var några år yngre än Marsio, som var känd som en duktig ritare. Han anställde henne vid sin byrå, något som visade sig vara en ödets nyck, eftersom paret gifte sig redan hösten följande år. De fortsatte sitt professionella samarbete under alla sina gemensamma år. Detta trots att Aino Marsio-Aalto ibland var bunden till hemmet när barnen i familjen föddes.


 

Parets första gemensamma formgivningsuppdrag gällde inredningar. De viktigaste uppdragen från tiden i Jyväs­kylä är inredningen av Societetshusets café (1924) och ritningarna för Tavastländska nationens lokaliteter i Helsingfors (samma år). Det är värt att notera att Alvar Aalto, som ännu inte skapat sig ett namn som arkitekt, vid denna tid intresserade sig för inredning och möbelformgivning. I mitten av 1920-talet deltog han dock i flera arkitekttävlingar som gjorde honom känd såväl i Finland som i internationella sammanhang. Segern i en sådan tävling innebar att arkitektparets tid i Jyväskylä tog slut.


 

Makarna Aalto flyttade 1927 till Åbo, där ett hus för Sydvästra Finlands lantmannaorganisationer uppfördes utgående från Alvar Aaltos vinnande tävlingsbidrag. I byggnadsplanerna för huset ingick omfattande planer på en teater, en restaurang och en bank. Familjen Aalto flyttade själv in i byggnaden. Det var en viktig tidpunkt med tanke på den stilbrytning som då skedde i deras produktion. Under den tid som inredningsarbetet för lantmannagården pågick, övergick paret Aalto från 1920-talets klassicism till en internationell, modern funktionalism. Alvar Aalto hade just då blivit bekant med arkitekten Poul Henningsen, en ledande dansk modernist, speciellt känd för sina ”PH”-lampor. Dessa nya enkla lampor placerades både i de offentliga utrymmena i lantmannahuset och i familjen Aaltos privata bostad. Då paret Aalto till sin inredning dessutom valde stolar ritade av Marcel Breuer, en av de ledande arkitekterna på kontinenten, inledde inredningen av detta hus ett helt nytt skede i bägges formspråk.


 

Paret Aalto inredde sitt eget moderna och ljusa hem med stålrörsmöbler och ljusa textilier, nya modeller som de själva hade formgivit. I familjen Aaltos Åbohem syntes det inflytande som formspråket från Bauhaus hade på det unga arkitektparets produktion. Samma stolar, bord, sängar och bokhyllor har blivit bestående modeller som i modifierad form återkommer i Arteks utbud.


 

Paret Aalto fick pröva sitt nya formspråk i ett projekt som blivit mera känt för omvärlden, nämligen sanatoriet i Pemar. Makarna hade 1929 vunnit tävlingen om sanatoriet, och till helheten hörde att rita möbler och standardmodeller för fönster och dörrar. Av möblerna vann ”Pemar”-stolarna, ritade av Alvar Aalto, internationell berömmelse i början av 1930-talet. Mindre känt är däremot att också Aino Marsio-Aalto stod för en insats i formgivningen av sjukhusets möbler. I paret Aaltos möbelformgivning representerar inredningen i Pemar ett skede då stålrörsmöbler ännu förekom parallellt med björkstolar i böjt träfaner. Alvar Aalto tog 1933 patent på sitt böjda stolsben, varefter paret Aalto övergick till att rita möbler enbart i trä.


 

Aino Marsio-Aalto hade redan då i hög grad övergått till att planera inredningar. Hon var lika intresserad av att formge möbler som av att rita glas och textilier. Marsio-Aalto var djupt engagerad i konstindustriella frågor och hade redan, flera år innan Artek grundades, på sina ut­rikes­resor noggrant följt med utvecklingen i branschen. Hon intresserade sig för såväl olika sätt att duka bord som olika inredningstyger och material. Kärl som kunde staplas på varandra förekom speciellt mycket hos formgivarna på kontinenten, särskilt i Italien. En kombination av dessa intryck gav upphov till en av Aino Marsio-Aaltos­ mest långlivade produkter, glasserien ”Bölgeblikk”. För serien vann hon andra pris i en pressglastävling som ordnades av Karhula Oy och Iittala glas­fabrik 1932. Redan året därpå inleddes produktionen av ”Bölgeblikk” under namnet ”Aalto”, och på senare år har serien återupptagits i produktionen. Med dessa och senare glasföremål och med sin utställningsarkitektur vann Aino Marsio-Aalto guldmedalj på triennalen i Milano 1936.


 

Den händelsekedja som ledde till att Artek grundades föregicks av ”Pemar”-­stolarnas internationella framgång, som förutsatte en fungerande organisation för att sköta försäljningen. Detta föll sig inte naturligt för Aalto, så hösten 1935 grundades aktiebolaget Artek, och den egna butiken öppnades följande vår. Bolagets grundare var, förutom paret Aalto, Nils-Gustaf Hahl och finansiären Maire Gullichsen. Även om en av orsakerna till att Artek grundades var att marknadsföra Alvar Aaltos berömda stolar, så var det Aino Marsio-Aalto, med hjälp av inrednings­arkitekten Maija Heikinheimo, som i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet skapade Arteks egentliga och enhetliga kollektion. Arteks koncept byggde inte enbart på export till utlandet, utan avsikten var också att med utställningar och publikationer propagera för en ny rationell design. Det var främst genom att inreda offentliga utrymmen som Artek försökte nå den inhemska marknaden.


 

Som chef för Arteks ritkontor och senare som verkställande direktör för hela Artek fann Aino Marsio-Aalto sitt eget speciella område, där hon också kunde förverkliga egna principer inom formgivningen. Hennes formspråk är rent och genomtänkt. I hennes mest lyckade modeller kombineras det praktiska och det vackra på ett utsökt sätt. Å andra sidan höll hon sig till lösningar som var mera traditionella. De få modeller som Alvar Aalto gjorde för Artek i slutet på 1930-talet och i början av 1940-talet visar genom sina strukturexperiment hans säregenhet som formgivare. Hans lösningar var dock inte alltid lika genomtänkta och praktiska som hustruns.


 

Aino Marsio-Aalto skötte sina uppgifter i Artek på ett utomordentligt sätt. På sina resor iakttog och noterade hon nya lösningar, och det var hon som lade grunden till Arteks image, som byggde på marockanska mattor, safaristolar, beundran för japansk formgivning och användning av nya material. Aino Marsio-Aalto var också den som till största delen skapade de nya kollektionerna. I planeringen ingick hundratals bord, skåp, stolar, sängar, textilier och inredningstillbehör.


 

Aino Marsio-Aaltos insats har under årens lopp nästan helt hamnat i skymundan för den berömmelse som kommit hennes make till del. Medan Arteks övriga formgivare kommit att få det erkännande som de förtjänat, är detta inte fallet med Alvar Aaltos hustru. Hon har uppfattats som den som förverkligade och vidareutvecklade sin mans idéer. Det är knappast hela sanningen. Som den skickliga formgivare Aino Marsio-Aalto var, har hon sin givna plats inom den finländska formgivningen. Hon hade sitt eget klara formspråk och en djup insikt i den bransch där hon arbetade och gjorde sin karriär.


 

Renja Suominen-Kokkonen


 

Aino Maria Mandelin, fr.o.m. 1906 Marsio, fr.o.m. 1924 Marsio-Aalto, född 25.1.1894 i Helsingfors, död 13.1.1949 i Helsingfors. Föräldrar överkonduktör Juho Alfred Marsio och Johanna Lovisa Näsman. Gift 1924 med arkitekten Hugo Alvar Henrik Aalto.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Herler, Early Furniture and Interior Designs. Alvar Aalto Furniture (1984); T. Keinänen, Eskimonaisen nahkahousut ravintola Savoyn pöydällä. Aino ja Alvar Aallon lasiesineitä. Arkkitehti 8/1980; G. Schildt, Det vita bordet. Alvar Aaltos ungdom och grundläggande konstnärliga idéer (1982); G. Schildt, Moderna tider. Alvar Aaltos möte med funktionalismen (1985); P. Suhonen, Artek. Alku, tausta, kehitys (1985); R. Suominen-Kokkonen, The Fringe of a Profession. Women as Architects in Finland from the 1890s to the 1950s (1992); R. Suominen-Kokkonen, Aino and Alvar Aalto. A Shared Journey. Interpretations of an Everyday Modernism. (2007).


 

BILDKÄLLA. Marsio-Aalto, Aino. Alvar Aalto museet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4312-1416928956918

 

Upp