WEGELIUS, Martin


(1846–1906)


Musikpedagog, kompositör


Martin Wegelius var på sin tid mest känd som en framstående musikpedagog och organisatör av musiklivet. År 1882 var han med om att grunda Helsingfors musikinstitut, föregångaren till nuvarande Sibelius-Akademin, där han var lärare och rektor fram till sin död. Det är Wegelius förtjänst att man i Finland tidigt kunde erbjuda en bra grundutbildning för blivande musiker och tonsättare.


 

Med tanke på att Martin Wegelius med åren utvecklades till en stor vän av teater och Wagners operor, kan hans strängt pietistiska familjebakgrund förefalla överraskande. Släkten Wegelius i Ilmajoki socken blev känd som en ämbetsmanna- och prästsläkt, till vilken en lång rad pietister hörde. Som son till universitetskamreraren Adolf Wilhelm Wegelius – en man som skydde all flärd – växte Martin Wegelius upp i Helsingfors till en behärskad och samvetsöm individ. Föräldrarna ville dock inte alltför starkt begränsa pojkens litterära och konstnärliga talanger. Som yngling studerade han pianospel och sammanställde små essäer om musik och litteratur för skolans kamrattidning. Redan tidigt visade han prov på sin förmåga att organisera vänföreningar, konstnärliga kvällssamkväm och annan publik förströelse.


 

Efter studentexamen studerade Wegelius estetik, filosofi, historia och litteratur vid universitetet. Hans viktigaste lärare var Carl Gustaf Estlander, professor i estetik, som i något skede hade tänkt sig Wegelius som sin efterträdare. Wegelius åhörde Wilhelm Bolins föreläsningar i filosofi och kunskaperna i historia förhördes av Zacharias Topelius. Vid sidan av studierna komponerade han, uppövade sin spelförmåga och ägnade sig åt en omfattande korrespondens.


 

Efter filosofie magisterexamen inleddes vandringsåren till Europas metropoler. Vid mitten av 1870-talet besatt Wegelius gedigna kunskaper i musikteori och hade under flera år verkat som musikkritiker, piano- och sånglärare och körledare. I slutet av 1873 gifte han sig med sin barndomsvän, lärarinnan Hanna Bergroth, och bosatte sig i Helsingfors. Under studietiden utomlands hade han blivit en passionerad teaterbesökare och wagnerian, som inte tvekade att försvara sina åsikter i Helsingfors Dagblads spalter. Sommaren 1876 företog han tillsammans med sin vän Richard Faltin en resa till de första Wagnerfestspelen i Bayreuth. Även tillkomsten av ett Wagnersällskap i Finland var Wegelius förtjänst.


 

Den senare delen av 1870-talet ägna­de Wegelius åt många olika uppdrag, ofta av rent ekonomiska skäl. Även om äktenskapet var barnlöst tvingade ett ståndsmässigt liv honom att söka sin utkomst på många olika håll, i synnerhet som han inte hade någon fast tjänst. Mångsidighet krävde han också av sina elever när han senare var rektor för musikinstitutet. Ett välkänt resultat av hans flitiga skrivande och goda uttrycksförmåga är Hufvuddragen af den västerländska musikens historia från den kristna tidens början till våra dagar I–III (1891–1893).


 

Mot slutet av 1870-talet komponerade Wegelius kantaten ”Den 6:te Maj” med anledning av en minneshögtid för J. L. Runeberg. Vid sidan av ”Karin Månsdotters vaggsång” är denna kantat Wegelius mest kända komposition. Förutom Wagner högaktade Wegelius även wienklassikerna, Schumann och flera nordiska kompositörer. Han var dock ingen epigon, å andra sidan inte heller särskilt originell. Hans egna kompositioner utmärks av ett harmoniskt lyriskt uttryckssätt av rätt konventionell karaktär. Wegelius mest begåvade elev, Jean Sibelius, utvecklade en personlig stil som inte föll hans lärare i smaken, vilket på 1890-talet ledde till kyliga relationer mellan de två.


 

Vid ingången till 1880-talet var Wegelius position som musiklärare, föreläsare, operakapellmästare, föreningsorganisatör och allmänt sakkunnig i musik tämligen obestridd. Hans eget komponerande föll i skuggan av allt detta. I Wegelius sinne hägrade nämligen ett nytt stort uppdrag: en heltidstjänst för musikundervisningen samt tillkomsten av en kontinuerlig och systematisk musikutbildning i Helsingfors. Våren 1882 hade ärendet framskridigt så långt – skolan höll på att grundas – att direktionen för Helsingfors musikinstitut kunde kalla Wegelius till rektor och teorilärare från och med den kommande hösten.


 

Wegelius har karaktäriserats som en kolerisk personlighet, en auktoritet som var medveten om sitt värde och som vid behov upprätthöll en mycket hård disciplin vid sin läroanstalt. Hösten 1882 råkade han i strid med Robert Kajanus, en ung kapellmästartalang, när denne under sommarens lopp hade lyckats samla resurser för att grunda Helsingfors orkesterförening. Även Kajanus hade en tendens till egenmäktigt beteende och därmed var rivaliteten dem emellan född. Wegelius ansåg det inte önskvärt att hans elever besökte de konserter som Kajanus orkester anordnade.


 

Trots sin patriarkaliska ledarstil var Wegelius inte avskydd eftersom hans sakkännedom och utomordentliga pedagogiska talanger värderades högt. Till lärare för musikinstitutet lyckades han knyta en rad framstående musiker både från hemlandet och från de internationella konsertarenorna. Mycket vittnar redan det faktum om att pianovirtuosen Ferruccio Busoni samtyckte till att bli lärare 1888–1890 på ett musikinstitut i denna perifera del av Europa. Den redan då välkände Busoni följde samvetsgrant Wegelius noggranna föreskrifter.


 

Wegelius planerade musikinstitutets läroplaner, sammanställde kursfordringarna och skrev läroböcker i musiklära och tonträffning. Dessa arbeten användes långt in på 1900-talet. Därutöver undervisade han även i musikhistoria, handledde pianoelever och övade körsång. Ytterligare handledde han eleverna i kompositionslära; förutom Sibelius hörde bl.a. Erkki Melartin, Armas Järnefelt, Toivo Kuula, Erik Furuhjelm och Selim Palmgren till dem. Vinterhalvårets undervisning fortsatte även sommartid, när Wegelius bjöd de bästa och flitigaste eleverna till sin sommarvilla Vikan. Även om Wegelius hälsa gradvis försämrades under hans sista levnadsår arbetade han med full kraft på institutet ända till sina sista levnadsveckor i mars 1906.


 

Wegelius verksamhet inföll under en tid då Finlands musik- och konsertliv i grunden professionaliserades. Wegelius deltog personligen i denna utveckling, och han införde, speciellt från den tyskspråkiga världen, en internationell musikpedagogisk standard. Konservatoriet i Leipzig, där Wegelius liksom många av hans nordiska yrkesbröder hade studerat, utgjorde den främsta förebilden för Helsingfors musikinstitut. Wegelius fortsatte den Tysklandsorienterade musikpedagogik som i Finland hade etablerats av universitetets musiklärare Fredrik Pacius och Richard Faltin.


 

Jukka Sarjala


 

Martin Wegelius, född 10.11.1846 i Helsingfors, död 22.3.1906 i Helsingfors. Föräldrar universitetskamreraren Adolf Wilhelm Wegelius och Sofia Charlotta Fredrika Wendell. Gift 1873 med lärarinnan Hanna Bergroth.


 

PRODUKTION. Grunderna i allmänna musikläran (1887, 4. uppl. 1898); Lärobok i allmän musiklära och analys I–II (1888–1889); Hufvuddragen af den västerländska musikens historia I–III (1891–1893); Kurs i tonträffning I–III (1893–1895); Kurs i homofon sats I–II (1897–1905); Sångkurs för folkskolor (1897); Konstnärsbrev I–II (1918–1919); Musikkritiker under pseudonymerna X. och M. W. i Helsingfors Dagblad 1869–1871, 1874–1875; Redaktör för samlingen Ur Finlands Tonskatt I–II (1900–1901).


 

VERK. Kantaten ”Hymn till kärleken” (1867); ”Oceanidernas sång” för sångkvartett och piano (1868); Variazioni för stråkkvartett (1870); Scherzo (1871); Ballad för manskör och orkester (1872); Rondo quasi fantasia för piano och orkester (1872); Orkesterouvertyren ”Daniel Hjort” (1872/1875); Scherzo för stråkkvartett (1874); ”Mignon” för mezzosopran och orkester (1875); Kantaten ”Den 6:te Maj” (1878); Kantaten ”Julnatten” (1879); Violinsonat (1879–1880); ”Divertissement à la hongroise av Franz Schubert”, op. 54 (1880); ”Näcken”, dramatisk trollruna i en akt, tillsammans med Sibelius (1888); ”Herdinnor och herdar” för blandad kör, solokvartett och piano (1895–1896); ca 20 solosånger; ca 20 körsånger; folkvisearrangemang.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Helsingfors musikinstituts material, Sibelius-Akademins arkiv; korrespondens, Nationalbiblioteket och Svenska litteratursällskapets arkiv; manuskript till en Wagner-biografi, Sibelius-Akademins arkiv. O. Andersson, Minnen från Vikan (1965); F. Dahlström, Sibelius Akademin 1882–1982 (1982); K. Flodin, Martin Wegelius (1922); E. Furuhjelm, Martin Wegelius’ betydelse som pedagog. Finsk Musikrevy 1906. ­M. Huttunen, Modernin musiikinhistoriankirjoituksen synty Suomessa (1993); M. Huttunen, Suo­men ensimmäisen Wagner-seuran perustaja. Suo­men Wagner-seuran julkaisu 6/1995; S. Lappalainen, Martin Wegelius, Suomalaisia säveltäjiä (1994); E. Marvia, Martin Wegelius sävellyksen opettajana, Suomen musiikin vuosikirja 1960–1961; E. Tawaststjerna, Jean Sibelius. Åren 1865–1893 (1993).


 

BILDKÄLLA. Wegelius, Martin. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4343-1416928956949

 

Upp