LEHTINEN, William 

(1895–1975) 

Industriledare, bergsråd 

William Lehtinen utsågs kort efter andra världskriget till verkställande direktör för det statsägda bolaget Enso-Gutzeit. Den djärve investeraren Lehtinen ersatte snabbt de av företagets produktionsanläggningar som hamnat i Sovjetunionen med nya fabriker, så att den gamla produktionsnivån överskreds redan inom sju år. Mot slutet av Lehtinens 20-åriga period vid företaget hade det avancerat till det största i Europa inom en ny bransch, kartongtillverkning. 

Det stora statsägda skogsbolaget Enso-Gutzeit var vid slutet av andra världskriget så gott som ödelagt av kriget. Över 600 av de anställda vid bolaget hade mist livet i samband med krigshandlingar. Symboliskt för förlusterna var att man i och med den nya gränsdragningen hade förlorat huvudkontoret i Enso. Bakom den nya gränsen hamnade 30 % av skogarna och 60 % av industrikapaciteten. William Lehtinen lyfte upp bolaget ur ruinerna, han utvidgade dess verksamhet inom gamla branscher och utvecklade nya verksamhetsområden. 

William Lehtinen föddes 1895 som son till en sågdisponent. Han tog studentexamen i Kouvola finska samskola 1916 och började sedan studera vid Helsingfors universitet, där han 1923 avlade forstmästarexamen. Efter detta fortsatte han sina studier i Förenta staterna och blev 1926 Master of Forestry vid Yale University. Tack vare ett stipendium från Finland kunde han fortsätta sina studier vid det trätekniska laboratoriet i Madison, Wisconsin. På uppdrag av Träförädlingsindustriernas i Finland Centralförbund tjänstgjorde han också som handelsattaché och undersökte de kommersiella relationerna mellan Finland och Förenta staterna. 

År 1930 återvände Lehtinen till Finland och fick anställning vid Enso-Gutzeit. Han tjänstgjorde först som kontorschef vid huvudkontoret i Enso och sedan som försäljningsdirektör. År 1935 utnämndes han till medlem av direktionen, och Enso-Gutzeits förvaltningsråd utsåg Lehtinen till verkställande direktör 1945. 

Sedan det hade visat sig att verkställande direktören V. A. Kotilainen, som under kriget tjänstgjort som chef för militärförvaltningen i Östkarelen, inte avsåg att återuppta sina uppgifter, föregicks utnämningen av en ny verkställande direktör för bolaget av diskussioner på högsta riksnivå om att finna en lämplig person. Förvaltningsrådet konstaterade i sin utnämning att Lehtinen sedan tidigare kände till och behärskade de olika områdena inom bolagets verksamhet. 

Lehtinens färdigheter i detta hänseende var synnerligen betydande ur bolagets synvinkel. Från sin tid som kontorschef kände han till bolagets administration, som försäljningsdirektör marknaden och kundkretsen, hans språkkunskaper var utomordentliga och engelska behärskade han nästan fullständigt. När affärsförbindelserna i situationen efter kriget skulle återknytas med västländerna var kännedomen om den anglosaxiska världen en värdefull tillgång. Lehtinen hade stor nytta av sina amerikanska studier. Han hade lärt sig terminologin inom den amerikanska skogsindustrin, och hur egendomligt det än låter öppnade detta många dörrar för honom utomlands. Han hade vistats flera månader i Förenta staterna just före andra världskrigets utbrott och de kontakter han knöt då visade sig vara mycket viktiga efter kriget. 

Lehtinens första uppgift som verkställande direktör var att avgöra i vilken riktning bolaget skulle utvecklas. Återuppbyggnaden sköttes med kraft, som om det inte hade existerat några förlustmöjligheter. Lehtinen var optimistisk och energisk. Redan hösten 1944 hade man påbörjat planeringen av ett kraftverk i Tainionkoski för att ersätta den förlorade elektriska energin, och fem år senare stod det nya kraftverket färdigt. 

Utvidgningen av fabriken i Kaukopää var bolagets största efterkrigstida projekt. Före kriget hade man tillverkat oblekt cellulosa i Kaukopää, men strax före kriget hade man också fattat beslut om att börja producera kraftliner eller bestruken kartong. Efter kriget återkom man med desto större skäl till denna plan, då man i och med förlusten av klorfabriken i Enso inte kunde producera några blekta produkter. Brun kartong fungerade utmärkt som en fortsättning på den dittillsvarande produktionen i Kaukopää; den första kartongmaskinen där, då den största i Europa, startades 1950. Denna maskin ledde sedermera till en kedjereaktion i Kaukopää, där man turvis utvidgade cellulosaproduktionen och kartongtillverkningen. Resultatet blev att Kaukopää var den största kartongproducenten i Europa i början av 1960-talet. 

Sedan Enso-Gutzeit i början av 1950-talet kommit i besittning av en tredjedel av klorfabriken i Äetsä inleddes också tillverkning av blekt kartong i Kaukopää. Tillverkningen av kraftsäckpapper blev en fortsättning på Enso-Gutzeits cellulosaproduktion i Kotka, och där byggdes två säckpappersmaskiner. En helt ny enhet var tidningspappersfabriken i Summa nära Kotka, vars två maskiner togs i drift 1955. Lehtinen lät under sin tid som verkställande direktör bygga sammanlagt åtta stora kartong- eller pappersmaskiner. Det var ett dåtida finländskt rekord för en period som verkställande direktör. 

År 1947 begav Enso-Gutzeit sig under Lehtinens ledning in på ett helt nytt område, nämligen rederinäringen. Det främsta motivet till detta var bristen på tonnage, vilket försvårade företagets exporttransporter, men så småningom blev rederinäringen en del av marknadsföringen av bolagets produkter. Lehtinens initativkraft gällde inte enbart Enso-Gutzeit, utan genom denna verksamhet utvecklade, omformade och omfördelade han den stagnerade sjöfarten i Finland. 

Lehtinens första avtalsperiod tog slut i mars 1961 då han uppnådde den enligt bolagets stadgar obligatoriska avgångsåldern på 66 år. Förvaltningsrådet beviljade honom förlängning i två omgångar fram till slutet av mars 1962, närmast på grund av en del omfattande men inte slutförda projekt. 

Lehtinen hade stått vid rodret bara sju år när Enso-Gutzeits kapacitet redan kvantitativt var på samma nivå som före andra världskriget. Kvalitativt hade man nått betydligt längre. Prestationen var desto mer betydelsefull som det efter kriget rådde brist på allt och det oroliga utrikes- och inrikespolitiska klimatet gjorde det svårt att leda företag. 

Lehtinen var en viljestark ledare. Rätt snart uppnådde han en auktoritativ ställning inom sitt företag. Han tyckte illa om att bli motsagd, vilket ledde till att relationerna mellan honom och förvaltningsrådet inte alltid var friktionsfria. Lehtinens initiativkraft, energi och arbetsförmåga innebar att det ofta var svårt att opponera sig mot honom. Hans viktigaste egenskap var hans optimistiska outtröttlighet. Så fort det gavs en möjlighet, eller rättare sagt redan dessförinnan, hade han mod att göra stora investeringar. I detta hänseende var han en synnerligen behövlig industriledare under efterkrigstiden. 

Jorma Ahvenainen 

Uuno Wilhelm (William) Lehtinen, född 19.3.1895 i Åbo, död 23.3.1975 i Åbo. Föräldrar sågdisponenten Henrik Wilhelm Lehtinen och Olga Maria Selin. Gift 1935 med textilkonstnärinnan Greta Skogster. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahvenainen, Enso Gutzeit Oy 1872–1922 II (1992). 

BILDKÄLLA. Lehtinen, William. Foto: Ateljé Nyblin. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4383-1416928956989

Upp