FREDRIK I 

(1676–1751) 

Sveriges konung 

Fredrik I, arvprins av Hessen-Kassel, äktade Karl XII:s syster Ulrika Eleonora 1715. Efter ett långt intrigspel blev han fem år senare kung av Sverige. Trots en del militära bedrifter och utrikespolitiska initiativ har Fredrik I för eftervärlden blivit känd snarast som en depraverad, tysktalande, passiv och lättjefull monark utan makt.  

Fredrik av Hessen fick en i första hand militär utbildning. Liksom andra furstar vid den tiden studerade han även teologi, latin, historia, matematik, moderna språk och naturvetenskap. Sedan hans äldre bröder avlidit blev han arvprins till lantgrevskapet Hessen. Som sextonåring reste han i Nederländerna, Schweiz, Savoyen och Italien. Därefter deltog han i det pfalziska och i det spanska tronföljdskriget. I det senare kriget stred han under Eugen av Savoyen och sedan under hertigen av Marlborough mot fransmännen. Hans kavallerianfall vann militärt erkännande, och han sårades flera gånger. 

År 1709, då Karl XII:s armé hade marscherat till Ryssland, inledde hovet i Kassel sonderingar om ett äktenskap mellan Fredrik av Hessen och den svenske kungens yngre syster Ulrika Eleonora, som kunde ärva den svenska tronen. Prinsessan smickrades av initiativet och vann änkedrottning Hedvig Eleonoras stöd för planen. Äktenskapet kunde ingås först 1715, sedan kungen återvänt från Turkiet. 

Efter kungens återkomst presenterade Fredrik av Hessen en plan att erövra Norge. Karl XII godkände planen, men förbehöll sig själv det högsta befälet trots svågerns förhoppningar. Den karolinska armén marscherade i slutet av februari 1716 till södra Norge. Genast i början var fälttåget nära att ända i katastrof, då kungen och Fredrik blev inringade, varvid Fredrik sårades svårt. Svenskarna kunde inte inta fästningarna, och när deras flotta förstörts blev armén tvungen att retirera. Senare fick Fredrik av Hessen ansvaret för försvaret av södra Sveriges kuster. 

Erfarenheterna från den första expeditionen till Norge fick Fredrik att förhålla sig skarpt avvisande till nya försök. I stället rekommenderade han att kungen skulle ingå förlikning med Danmark och angripa de baltiska provinser som Ryssland hade erövrat. Denna plan understöddes av den högre officerskåren, inom vilken det fanns många baltiska adelsmän. Till sin förskräckelse erfor Fredrik att kungen beslutat göra ett nytt fälttåg mot Norge, medan kungens närmaste rådgivare, den holsteinske baronen Georg Heinrich von Görtz, fått i uppdrag att förhandla med Ryssland. Görtz agerade för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, son till kungens äldre syster Hedvig Sofia. Hessarna var säkra på att förhandlingarna med Ryssland skulle innebära att hertigen i stället för Fredrik skulle utropas till tronarvinge efter Karl XII, som var ogift och barnlös och inte hade yngre bröder eller ogifta systrar. 

Fredrik av Hessen hade våren 1718 försökt varna kungen för Görtz. Han kände sig åsidosatt. I maj 1718, under förberedelserna inför det andra norska fälttåget, sände han till Ulrika Eleonora ett memorandum om hur hon skulle agera ifall kungen dog. I oktober 1718 anföll huvudarmén södra Norge, och under belägringen av Fredrikstens fästning träffades Karl XII av en kula i tinningen och avled. 

Omedelbart efter det inträffade började rykten florera. Hade kungen fallit för en fiendekula, eller hade han blivit offer för en lönnmördare? Ofta har Fredriks adjutant André Sicre utpekats som mannen bakom dådet. Under en sjukdomsattack 1722 öppnade denne fönstret och bad de förbipasserande om förlåtelse för att han mördat deras kung. Historikerna har delat sig i två läger i frågan. I vilket fall som helst talades det på 1720-talet om ”hessarens synd”. 

Fredrik av Hessen handlade snabbt. Han sände omedelbart en patrull för att arrestera Görtz, ”i kungens namn”. Åt Sicre gav han order att i ilfart rida till Stockholm för att försäkra sig om överståthållarens och några riksråds stöd. Görtz fängslades och avrättades. Fredrik hävde belägringen av Fredriksten, delade ut krigskassan åt de högre officerarna och gav order om reträtt. 

Fredrik och Ulrika Eleonora ville nu försäkra sig om tronföljden. Prinsessan betraktade sig redan som drottning, medan Fredrik tills vidare fick nöja sig med titeln ”kunglig höghet”, som tilldelades honom av ständerna. Riksråden erkände Ulrika Eleonora som regent mot löfte att hon avstod från enväldet. Vid riksdagen 1719 uppstod en konflikt mellan rådet och regentparet om monarkins ställning, som Ulrika Eleonora och Fredrik förgäves ville stärka. Följande år avstod Ulrika Eleonora från kronan till förmån för sin make. Frihetstidens nya regeringsform inskränkte kungamakten ytterligare. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik av Hessen-Kassel till kung av Sverige. 

Efter Karl XII:s död var krigströttheten påtaglig. Fredrik I ville nå en försoning med de europeiska staterna. Fred slöts med Hannover 1719 och med Preussen och Danmark 1720. Priset Sverige fick betala var högt. Av sina gamla tyska besittningar fick Sverige behålla endast delar av Pommern; tullfriheten i Öresund måste man avstå från. Med Ryssland slöts i Nystad 1721 en fred som innebar stora territoriella förluster. 

Vid riksdagen 1723 försökte Fredrik I återinföra enväldet, vilket avvisades av ständerna. Under riksdagen reste sig åter det holsteinska partiet. Ständerna gav hertig Karl Fredrik av Holstein titeln kunglig höghet och beviljade honom en avsevärd pension. Riksdagens misstänksamhet gent-emot Fredrik I framträdde i beslutet att de diplomatiska sändebudens rapporter från utlandet först skulle presenteras för kanslipresidenten och läsas i sekreta utskottet, innan kungen informerades. 

Ett nytt tillfälle tycktes dyka upp för Karl Fredrik av Holstein och hans anhängare. Våren 1724 slöts ett förbund mellan Sverige och Ryssland. I en hemlig paragraf förband sig de båda makterna att återge hertigen Slesvig. Dessutom skulle Karl Fredrik gifta sig med Peter I:s och Katarina I:s äldsta dotter Anna. Sverige skulle förena sig med Ryssland mot Danmark, som hade erövrat hertigens besittningar. 

England och Frankrike förhindrade ett ökat ryskt inflytande i Sverige genom att ingå den s.k. hannoverska alliansen. Detta räddade Fredrik I ur en svår position. Kanslipresident Arvid Horn kunde nu med kungens stöd bedriva fredspolitik. Med endast kungens två rösters övervikt beslöt rådet att Sverige skulle ansluta sig till den hannoverska alliansen. På riksdagen 1726–1727 understödde majoriteten det hannoverska förbundet, och detta innebar slutet för det holsteinska partiet. Ständerna visade kungen stor aktning och förband sig att betala hans skulder. Efter sin faders död blev han 1730 lantgreve av Hessen-Kassel. Till ståthållare i sitt tyska arvrike utsåg Fredrik I sin bror Wilhelm, som hade stort inflytande över honom. 

Efter detta minskade Fredriks politiska inflytande. Horn regerade med rådets och de högre ståndens stöd. Kungen nöjde sig med de förmåner som kronan gav honom. För sin tids kulturströmningar visade han föga intresse. Hans motståndare greve Carl Gustaf Tessin, sedermera ledare för hattpartiet, skrev att Fredrik I trots vetenskapernas och konsternas framsteg aldrig läst en enda bok, aldrig uppmuntrat manufakturerna och inte kunde skilja ett porträtt av Schröder från en målning av Rafael. 

Med åren kom Fredriks tid att allt mer upptas av nöjen och utsvävningar. Kungens kvinnoaffärer väckte förargelse. Hans förhållande med Hedvig Taube på 1730-talet blev det mest långvariga och fick politisk betydelse. Mätressen installerades i kungafamiljens närhet, och hon födde Fredrik två döttrar och två söner. Som furste antog en av sönerna namnet von Hessenstein; så gjorde även den dotter som nådde vuxen ålder. 

På 1730-talet kom Fredrik I i konflikt med kanslipresidenten Arvid Horn angående monarkens rätt att besätta högre ämbeten. Kungen och kanslipresidenten fann dock varandra i utrikespolitiken. August den starke avled oväntat 1733. Frankrike, Ryssland och Österrike hade olika kandidater till den polska tronen. Såväl Fredrik I som Horn hindrade Sverige från att gå med i tronföljdskriget på den franska sidan. Följden blev en växande ryskfientlig opposition. Under 1738–1739 års riksdag uppstod de frihetstida partierna, de franskvänliga och ryskfientliga hattarna och deras motståndare mössorna. Hattarna tvingade Horn att avgå och övertalade den motvillige kungen genom att anspela på den irritation som hans förhållande med fröken Taube hade väckt i landet. Med Fredrik I:s hjälp genomdrev hattarna krigsförklaringen mot Ryssland på 1740–1741 års riksdag. Kungens önskan att få högsta befälet över de trupper som skulle sändas till Finland avvisades. 

Kriget gick dåligt och Finland ockuperades ännu en gång. Befälhavaren greve Charles Emil Lewenhaupt dömdes till döden och avrättades. Fredrik I ställde sig åter till förfogande som överbefälhavare. Den här gången godkände ständerna förslaget, och kungen gjorde vad han kunde i den hopplösa situationen. När drottning Ulrika Eleonora avled barnlös 1741 ansåg Fredrik I att Sveriges krona borde ges till den ryska kejsarinnan Elisabet I:s släkting, hertig Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. När missnöjda dalkarlar 1743 marscherade mot Stockholm red Fredrik I ut för att möta dem och försökte tala dem till rätta. Sedan upproret blodigt kvästs i Stockholm krävde han att allmogen skulle behandlas med största möjliga mildhet. 

Fredrik I verkar ha ansett att såväl Sveriges som Hessens intressen krävde ett närmande till Storbritannien och Ryssland. Denna åsikt förde honom närmare mösspartiet under hans sista levnadsår. Därmed råkade han i konflikt med det omtyckta tronföljarparet, som återigen allt tydligare ställde sig på hattarnas sida. Särskilt dåliga var hans relationer till kronprinsessan Lovisa Ulrika av Preussen, som i sin brevväxling kallade honom ”gamle Pan”. 

Våren 1748 drabbades Fredrik I av upprepade slaganfall, varvid tronföljaren och riksrådet fick överta regeringen, men på hösten var kungen tillbaka. Den namnstämpel som tidigare tillverkats på hans egen begäran och som blev en symbol för monarkins svaghet under ständerväldet kom nu till flitig användning. Kungens hälsa förbättrades tillfälligt, men 1751 avled Fredrik I vid nästan 75 års ålder. Begravningen ägde rum den 27 september i Riddarholmskyrkan, där han fick sitt sista vilorum vid Ulrika Eleonoras och Karl XII:s sida. 

Fredrik I:s eftermäle har varit ganska dåligt. Sedan han försäkrat sig om tronen visade han mindre ambition än tidigare. Hans slapphet och lättjefulla leverne väckte stark kritik redan bland de samtida, för att inte tala om senare monarkistisk och nationellt sinnad historieskrivning. Karakteristiskt för denna kritik har varit att lyfta fram hans bristande kunskaper i svenska och öknamnet ”gamle tysken”, som bönderna sägs ha givit honom. I Finland har han givit namn åt Fredrikshamn, som grundades efter freden i Nystad 1721. 

Ilkka Mäntylä och Charlotta Wolff 

Friedrich, Sveriges konung Fredrik I 1720−1751, född 28.4.1676 i Kassel, död 25.3.1751 i Stockholm. Föräldrar Karl lantgreve av Hessen-Kassel och Marie Amalie, dotter till hertig jacob av Kurland. Gift 1700 med Louise Dorothea dotter till konung Fredrik I av Preussen och Elisabeth Henriette av Hessen-Kassel, 1715 med drottning Ulrika Eleonora av Sverige, dotter till konungen av Sverige Karl XI och Ulrika Eleonora, dotter till konung Fredrik III av Danmark. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Hammarlund, Politik utan partier. Studier i Sveriges politiska liv 1726−1727. Stockholm (1985); R.M. Hatton, Karl XII av Sverige. Köping (1985); W. Holst, Fredrik I. Stockholm (1953); O. Jägerskiöld, Den svenska utrikespolitikens historia II:2, 1721–1792. Stockholm (1952); J. Rosén, Den svenska utrikespolitikens historia II:1, 1697–1721. Stockholm (1957). 

BILDKÄLLA. Fredrik I. Svenska konungalängden. Från och med Gustaf I intill närvarande tid. Stockholm (1842).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4045-1416928956651

Upp