WIIK, Karl Harald


(1883–1946)


Partisekreterare, partiordförande, redaktör


K. H. Wiik var ett slags förlorare bland toppnamnen inom arbetarrörelsen i Finland. Han betraktades som det marxistiska samvetet hos Finlands socialdemokratiska parti och hamnade som partisekreterare alltmer på kollisionskurs med Väinö Tanner under 1930-talet. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget uteslöts Wiik från partiet. Efter andra världskriget var han med om att grunda Demokratiska förbundet för Finlands folk, men blev också besviken på samarbetet med kommunisterna. Hans långa och betydelsefulla arbete föll sålunda i glömska inom arbetarrörelsens bägge huvudriktningar.


 

Karl Harald Wiik, som växte upp i en svenskspråkig borgerlig familj, blev student 1900 och anslöt sig ett år senare, inspirerad av demokratiska och nationalradikala idéer samt studenternas folkupplysande verksamhet, till Finlands arbetarparti (från 1903 Finlands socialdemokratiska parti, SDP). Han deltog i agitationen mot värnpliktsuppbåden, som av finländarna betraktades som olagliga, och stod i kontakt med arbetaraktivisterna. I procedurfrågor tog han avstånd från partiets radikala s.k. broholmslinje och stödde emellanåt rentav tanken på ett särskilt och mer reformvänligt svenskspråkigt socialdemokratiskt parti.


 

Wiik var teoretiskt inriktad och blev i egenskap av lantdagsledamot och medlem av SDP:s partistyrelse alltmer intresserad av marxismen och särskilt av Kautskys ortodoxt marxistiska hållning. Det är dock svårt att placera in Wiik i någon av partiets huvudfåror, bland annat på grund av hans sympatier för syndikalismen. Wiiks antiparlamentariska tankar grundade sig lika mycket på hans misstro mot lantdagens förmåga att motstå den ”tsaristiska förtryckarmakten” som på möjligheten att förverkliga de av arbetarna krävda reformerna.


 

Efter första världskrigets utbrott stod Wiik i kontakt med jägaraktivisterna samtidigt som han bistod bolsjevikernas underjordiska revolutionära organisation. Den mångsidigt språkkunnige Wiik hade som ansvarig för SDP:s internationella kontakter knutit omfattande förbindelser utomlands, och han kände Lenin redan 1910. Dessa kontakter utnyttjade han framför allt för att stödja Finlands nationella självbestämmanderätt. Grunden för Wiiks samarbete med bolsjevikerna låg alltså inte i deras revolutionära tänkande utan i deras radikala nationalitetspolitik. I äkta kautskysk anda betraktade Wiik bolsjevikernas revolution som ett stort historiskt felsteg, trots att han förhöll sig solidarisk till deras maktövertagande efter att ha observerat dess betydelse för Finlands självständighet.


 

Wiik tog ännu tydligare avstånd från den revolutionära linjen inom arbetarrörelsen i Finland. Vid partikongressen i november 1917 var han en frispråkig motståndare till den revolutionära linjen. Som medlem av partiledningen förhöll han sig dock solidarisk med den alltmer radikala linjen och deltog i de kompromisser med vilka man försökte hålla samman partiet ända till inbördeskrigets utbrott och upprätthålla sämjan mellan dem som understödde revolutionen och dem som tvivlade på den. Först två dagar före inbördeskrigets utbrott, då partistyrelsen redan fattat sina slutgiltiga beslut om maktövertagandet, avgick Wiik från styrelsen.


 

Wiik vägrade att ta emot några som helst uppgifter med politiskt ansvar från folkkommissariatet och gick endast med på att verka som översättare och sekreterare vid utrikesavdelningen, som leddes av Yrjö Sirola. Trots att Wiik inte varit inblandad i maktövertagandet eller det revolutionära styret ansåg han det för klokast att gå under jorden efter kriget ända till mars 1919. Under denna tid gjorde Wiik översättningar och skrev en bok som utkom i december 1918 med namnet Kovan kokemuksen opetuksia (Den hårda erfarenhetens lärdomar). I denna gick han i självkritisk anda igenom den utveckling som lett till inbördeskriget och skisserade upp uppgifter för arbetarrörelsen som var förankrade i den på nytt uppbyggda parlamentarismen och reformismen.


 

Wiik återvände till partistyrelsen redan vid partikongressen 1919, men avgick mot slutet av följande år som en protest mot partiets inställning i Ålandsfrågan. Som internationalist hade Wiik aktivt stött Finlands självständighet och ansåg att också ålänningarna utifrån sin nationella självbestämmanderätt hade rätt att separera från Finland. Wiiks avgång motiverades också av hans motvilja mot att arbeta i en styrelse som leddes av Väinö Tanner, och han vägrade också vid partikongressen 1922 att ingå i den. Wiik invaldes emellertid samma år i riksdagen. Med hänvisning till sina uppgifter som partisekreterare ställde han inte upp i något val 1929, men 1933 kandiderade han åter till riksdagen och blev också invald.


 

Wiik återvände till partiledningen vid partikongressen 1926, då han valdes till partisekreterare. Vid samma kongress avgick Tanner från ordförandeskapet, och efterträddes av Matti Paasivuori. Tanner var dock även i fortsättningen den mest inflytelserika personen inom partiet, vilket också framgick av att han senare samma år utsågs till den första socialdemokratiska statsministern i det självständiga Finland.


 

Ännu på 1920-talet berodde de inre spänningarna inom SDP på meningsskiljaktigheterna mellan Väinö Tanners högerriktning och den av Väinö Hupli ledda centern. Matti Paasivuori var de sistnämndas kandidat. Även Wiik stöddes av motståndarna till Tanner, men som partisekreterare höll han sig utanför de olika fraktionerna och förhöll sig trots sin kritiska inställning mycket lojal gentemot Tanners minoritetsregering. När Tanner återvände till partistyrelsen vid partikongressen 1930 och även fick sin egen kandidat Kaarlo Harvala vald till partiordförande, ifrågasattes inte Wiiks ställning som partisekreterare.


 

På 1930-talet förknippades spänningarna inom SDP klarare med Tanner och Wiik. Wiik, som i offentligheten var solidarisk gentemot partiet och även ansågs vara försiktig, utmanade inte Tanner, men i partistyrelsen hamnade han allt oftare i minoritetsställning. Så skedde exempelvis när Tanner krävde åtgärder av partiorganisationen gentemot medlemmar av vänsteroppositionen inom Akademiska socialistiska sällskapet som upprätthållit kontakter med Mauri Ryömä och andra underjordiska kommunister.


 

Wiik drog sig tillbaka från partisekreterarskapet 1936, och till uppdraget utsågs Tanners förtrogne Aleksi Aaltonen. Wiik stannade dock i styrelsen och återvaldes även till den vid partikongressen 1939. Trots sin oppositionella inställning åtnjöt han en bred uppskattning som partiets marxistiska samvete.


 

De interna meningsskiljaktigheterna inom SDP mot slutet av 1930-talet rörde också utrikes- och säkerhetspolitiken. Wiik jämte anhängare krävde att armén skulle rensas från fascistiska element, innan man kunde förhålla sig positiv till en förstärkning av försvarsmakten. Detta hängde ihop med det säkerhetspolitiska tänkande som betonade vikten av en trovärdig neutralitetspolitik. Efter andra världskriget anammades denna utrikespolitiska linje som då kallades för Paasikivilinjen men mot slutet av 1930-talet hade den ännu inte vunnit förståelse.


 

Före vinterkriget hörde Wiik inte till dem som informerades om de förhandlingar som fördes med Boris Jartsev, en tjänsteman vid den sovjetiska beskickningen i Helsingfors. Trots det förutsåg han överraskande riktigt den utveckling som sedermera ledde till vinterkriget och det därpå följande fortsättningskriget. Efter krigsutbrottet ansåg Wiik det felaktigt att evakuera riksdagen till Kauhajoki, och han stannade tillsammans med sina gruppkamrater, som sedermera började kallas för sexlingarna, till en början kvar i Helsingfors. Wiiks inställning var dock inte försvarsnihilistisk; genom sina internationella kontakter försökte han även skaffa Finland väpnat stöd.


 

Efter vinterkriget råkade Wiik jämte sina anhängare ut för isolering, då de rensades ut från SDP:s förtroendeposter och utestängdes från partitidningarnas spalter, ett resultat av den kritik de yttrat mot den efter kriget rådande samförståndsandan. Under dessa omständigheter grundade Wiik tillsammans med fyra (senare fem) av sina gruppkamrater veckotidskriften Vapaa Sana, vars upplaga inom kort passerade partiets huvudorgans.


 

Partiledningen vidtog genast motåtgärder. Sexlingarna uteslöts från SDP och myndigheterna utfärdade ett distributionsförbud för Vapaa Sana. Sexlingarnas möten förbjöds med stöd av en undantagslag, och påtryckningarna ledde till att inget tryckeri slutligen vågade ge ut tidningen. Dessa åtgärder motiverades med landets utsatta ställning. Samtidigt upplevdes den av Mauri Ryömä ledda och av kommunisterna stödda Föreningen för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen som en femte kolonn som för Finlands del eftersträvade de baltiska ländernas öde. Wiik och de andra sexlingarna höll dock noga ett avstånd till Ryömäanhängarnas förehavanden.


 

Under tiden fram till fortsättningskriget var riksdagen det enda återstående forumet för den ringa oppositionen. När fortsättningskriget började ställdes riksdagen inför fullbordat faktum. När regeringen meddelade om krigstillståndet var det bara Wiik som i de därpå följande grupputtalandena försiktigt uttalade sig för att kräva ett snart återställande av neutraliteten och freden. Detta var för mycket för makthavarna, som under riksdagens semester beslöt att sexlingarna skulle arresteras och ställas inför rätta.


 

Vid rättegången dömdes sexlingarna till fängelsedomar av varierande längd för förberedelse till högförräderi. Motiveringarna till domsluten anslöt sig enbart till deras offentliga verksamhet under 1930-talet och under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget. Wiik dömdes för sin del till fem års tukthus.


 

Sexlingarna sattes på fri fot under loppet av 1944, Wiik dock först efter vapenstilleståndet i september, och de återvände till riksdagen i november med stöd av en speciallag. Majoriteten inom SDP var redo att välkomna Wiik tillbaka i partiet, men denne vägrade bestämt att ens överväga en återgång. Han ansåg att partiet hade svikit arbetarnas sak och ideal. Däremot var Wiik och sexlingarna nu beredda till samarbete med det tidigare underjordiska Finlands kommunistiska parti (FKP). Trots att Wiik för en kort tid 1944 valdes till den förste ordföranden för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) var han inte tillfreds med den nya organisationsstrukturen.


 

I första hand skulle Wiik ha stött grundandet av ett nytt och enhetligt marxistiskt arbetarparti som förenade traditionella socialdemokrater, socialister och kommunister. Då kommunisterna inte stödde denna modell för ett enhetsparti, som senare förverkligades inom den tyska öst­zonen, hoppades Wiik i andra hand att DFFF skulle utvecklas till en partiliknande koalition med ett klart eget socialistiskt program men kommunisterna avslog även detta. De ville att förbundet skulle vara en allmändemokratisk organisation, som åtminstone i princip kunde locka till sig också icke-socialistiska motståndare till fascismen.


 

Wiiks oppositionella inställning gjorde att han de facto åsidosattes från ledningen för DFFF då han befann sig på en resa i Sverige redan en månad efter att ha blivit vald. Han var medlem av förbundsstyrelsen för DFFF till våren 1946, men deltog inte särskilt aktivt i dess verksamhet.


 

K. H. Wiik invaldes i riksdagen 1945 från DFFF:s listor. Han var emellertid då redan sjuk, åldrad i förtid av fängelseåren och förbittrad av sina erfarenheter i oppositionsställning. Hans aktiva insats i riksdagen gick ut på att ställa de krigsansvariga inför rätta och i övrigt att författa historiska artiklar som anslöt sig till hans ofullbordade projekt att skriva den finländska arbetarrörelsens historia. Han avled i sitt hem i en hjärnblödning i juni 1946.


 

Erkki Tuomioja


 

Karl Harald Wiik, född 13.4.1883 i Helsingfors, död 29.6.1946 i Helsingfors. Föräldrar handlanden Frithiof Fredrik Wiik och Johanna Sundström. Gift 1925 med Anna Forsström.


 

PRODUKTION. Kovan kokemuksen opetuksia. Sananen Suomen työväelle (1918); Karl H. Wiiks dagbok. Från storstrejken till upproret 1917−1918. Utg. S. Lindman (1978).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. H. Wiiks arkiv, Riksarkivet; Wiiks samling, Folkets arkiv, Helsingfors. E. Tuomioja, K. H. Wiik I. Itsenäisyysmies ja internationalisti. Elämäkerta vuoteen 1918 (1979); K. H. Wiik II. Puoluesihteeri ja oppositiososialisti. Elämäkerta 1918−1946 (1982).


 

BILDKÄLLA. Wiik, Karl Harald. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4842-1416928957448

 

Upp