TALVIO, Maila 

(1871–1951) 

Författare 

Författaren Maila Talvio, ursprungligen Maria Winter, blev bortglömd efter andra världskriget, men fick en renässans vid slutet av 1900-talet. I sitt författarskap behandlar Talvio både samhälleliga och individualpsykologiska problem samt Helsingfors historia.

”I Maila Talvios andliga ekonomi har slösande varit regeln”, skrev V. A. Koskenniemi om sin vän. Som den produktiva författare hon var, publicerade Maila Talvio ett femtiotal arbeten: romaner, novellsamlingar, tal, skådespel och böcker om olika ämnen. Dessutom översatte hon ett fyrtiotal verk till finska, skrev reseskildringar, teaterrecensioner och artiklar. Maila Talvio blev också känd som festtalare och förespråkare för allmännyttiga projekt. Flera av hennes ofta patosrika tal har getts ut i tryckt form. Hon talade om allt från nykterhet och finska språkets ställning till landets och arbetets välsignelse och situationen i Polen och Baltikum. Under 1930-talet gjorde Talvio två omfattande föreläsningsturnéer till Tyskland och Österrike. 

Satakunda studentavdelning kom in i Talvios liv 1904, när hennes make, J. J. Mikkola, professor i slavisk filologi, valdes till inspektor. Talvio grundade en med tiden berömd läsecirkel 1907; hon organiserade minnesmärkesprojekt och sommarturnéer för att samla in pengar till en sanatoriefond. Hon skrev också skådespel till turnéerna och regisserade och övade in dem. Förhållandet till studentnationen var många gånger stormigt, men det varade och höll ända till Talvios död. 

Paret Mikkolas hem Laaksola i Mejlans var en mötesplats för studenter från Satakunda, författare och vetenskapsmän. Man hade kontakter framför allt med Polen och Tyskland; Polens akademi tilldelade Talvio den gyllenen lagern 1936 och en tysk stiftelse förärade henne Henrik Steffenspriset 1940. Litterära salonger var en sällsynthet i Finland, och Talvios salong gav upphov till ryktesspridning och skvaller. Några av de unga skyddslingarna, bland dem Eino Leino, anslöt sig senare till belackarna. Maila Talvio och V. A. Koskenniemi, som förblev henne trogen, upplevdes som konservativa och som motpoler till Leino. Bådas rykte svärtades senare av kontakterna med tyskar och fascister. På 1930-talet skrev Talvio med beundran om den nya, antikinspirerade ordningen i såväl Tyskland som Italien. 

Maila Talvio inledde sin karriär med att skildra sina utlandsresor i tidningarna. Hon följde med sin man på hans arbets- och forskningsresor i Öst- och Centraleuropa och föreläste senare även själv utomlands. Speciellt intressanta tedde sig resorna till Litauen 1894 och 1895. Paret Mikkola bodde i Plokščiai, som var centrum för den nationella resningen. Den omfattande novellen Aatteensa uhri (1896, Offer för sin idé), berättar om fängslandet av Vincas Kudirka, som var den nationella rörelsens hjälte. I Litauen kommer man fortfarande ihåg Talvio. Hon lärde sig polska så väl att hon kunde översätta åtta omfattande arbeten av Henryk Sienkiewicz till finska. 

Talvios debutverk Haapaniemen keinu (1895, Gungan i Aspnäs) visar redan på drag som är karaktäristiska för hela författarskapet: motsatsparet landsbygd och stad, intresset för masscener samt en kvinnlig huvudperson som är utvärtes kylig men het under ytan. Den kvinnliga huvudpersonen i romanerna Aili (1897) och Kärlek (1898) lämnar nöjena i Helsingfors och viger sitt liv åt arbetet för folkets bästa. På samma sätt flyr Kaarina i Louhilinna (1906) till sin hemgård för att leva småbrukarens enkla liv. 

Talvios överklassflickor bygger upp sitt jag av kärlek till folket och inte till en man. Trots insikten att klassklyftan inte kan överbryggas genom ett direkt närmande, har hennes kvinnogestalter inget annat val. Under slutet av 1800-talet deltog Talvio själv aktivt i sådana strävanden och jämförde situationen i Finland med den i Litauen, som också lydde under Ryssland. 

Det dekadenta förfallet, galenskapen och hysterin samt tron på ärftligheten är tidstypiska drag i Haapaniemen keinu, men hos Talvio är det bestående drag. För henne är ärftligheten en giftig växt som spirar i arvsyndens slam. Syndaproblemet förekommer genomgående i någon form i hennes produktion. Med hänvisning till sin egen bakgrund har hon talat om prästbarnens längtan efter syndfrihet, men hon har gärna skildrat lastbarhet och förfall. Som exempel härpå kan nämnas den supande, omoraliske prästen i Juha Joutsia (1903) och den demoniske godsherren som förför sin dotter i Förödelsen (1901). 

Förödelsen förenar på ett skickligt sätt social förkunnelse och fascination med feodal herrgårdsromantik. Utgångspunkten var att föra fram torparnas otrygghet och överklassens likgiltighet inför folkets behov. Resultatet är en balladaktig, dyster berättelse om brottslig kärlek, synd och död. Sexualiteten och döden flätas in i varandra i Talvios hela produktion. 

Intresset för förhållandet mellan erotik och äktenskap, en fråga som diskuterades flitigt i början av 1900-talet, resulterade i en egenartad, teoretiserande roman, Tähtien alla (1910, Under stjärnorna). Innan dess hade Talvio dryftat frågor som prostitution och ”kvinnosläktets syndabörda”, som farfadern i Förödelsen talar om när han dödar Hanni, som, fördärvad av sin far, drivits till bordellen. Tähtien alla försvarar barnets rätt att födas som ett resultat av eftertanke och inte av berusning samt vikten av människans inre morallagar. 

På 1910-talet gjorde Talvio i sina verk en öppning mot sagan, och samtidigt blev de mörkare. I början av 1900-talet var intresset för sagans form allmänt i litterära kretsar, och Talvio översatte sagor av H. C. Andersen och Maeterlincks sagospel Fågel Blå. Maeterlinck och Talvio förenades av en känsla av irrationalitet i livet och av människans maktlöshet inför kärleken och döden. 

Drömmens och dödens filosofi utvecklas utförligare i romanen Silmä yössä (1917, Ett öga i natten). Arbetet närmar sig den europeiska dödspoesin, en riktning som var rådande i början av 1900-talet, enligt vilken döden är det verkliga livets löfte och början, och jordelivet endast en het villfarelse. I sitt verk förenar Talvio den kristna nåden med ärftlighetens iskalla obönhörlighet; förfädernas synder går igen i efterföljande släktled. 

Silmä yössä samlar Talvios mångskiftande och delvis motsägelsefulla livsfilosofi. Människans bindning till det omedvetna betonades redan i novellsamlingen Hämähäkki ja muita kertomuksia (1912, Spindeln och andra berättelser). Personerna i den bär på sina demoner, och livsdriften tar sig lika förvridna former som moderskärleken i romanen Elämän kasvot (Livets ansikte, 1916). Födelse och moderskap förknippas ofta i Talvios produktion med negativa toner. 

I Elämän kasvot visar sig skillnaden mellan saga och verklighet vara hårfin. Den realistiska skildringen av förhållandet mellan mor och dotter glider över i en saga om den åldrande dottern vid en berömd violinists sida. I Talvios produktion växlar stilvalörerna under 1910-talet: från förtjusande sagoromantik i Yölintu (1913, Nattfågeln) till psykopatologi i Hämähäkki och expressionistisk skräck i skådespelen. I romanen Ninives barn (1915) försökte Talvio sig på satir och skildrar ett Helsingfors statt i förvandling med trafikkaos och tango på modet. Hon har också skildrat Helsingfors finskhetssträvanden med ett igenkännbart persongalleri. 

Sitt egentliga minnesmärke fick staden Helsingfors emellertid först med trilogin Itämeren tytär (1929–1936, Östersjöns dotter), som anses ha utvecklat den historiska romanen i Finland. I den återhämtar sig Helsingfors från krigen under 1700-talet. Romanen Muntra fruarna på Sveaborg (1941) skildrar Sveaborgs kapitulation 1808. Intressset för Helsingfors historia hade en utgångspunkt i hennes egen släkts öden. 

I sin biografi om Maila Talvio framhåller V. A. Koskenniemi att Talvio i sina första arbeten fokuserar på samhället, därefter på människans problem och till sist på Helsingfors historia. 

Talvios verk genomsyras av en djup melankoli, samtidigt som hennes festtal understryker människans vilja och möjligheter. I den tidigare produktionen hade människan ännu en möjlighet att fly till landsbygden och till folkets famn, men nu är en flykt till nostalgin inte längre möjlig. Det enda som kan förläna den moderna, splittrade människan den efterlängtade helheten är drömmen och döden.

Maila Talvio utsågs 1950 till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet. 

Liisi Huhtala 

Maria Winter, från 1893 Mikkola, författarnamn Maila Talvio, född 17.10.1871 i Hartola, död 6.1.1951 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Adolf Magnus Winter och Julia Malvina Bonsdorff. Gift 1893 med professorn Jooseppi Julius Mikkola. 

PRODUKTION. Haapaniemen keinu (1895); Nähtyä ja tunnettua (1896); Aili (1897); Kaksi rakkautta (1898; Kärlek 1924); Johan Ludvig Runeberg (1900; Johan Ludvig Runeberg 1901); Kansan seassa (1900); Pimeänpirtin hävitys (1901; Förödelsen 1914); Juha Joutsia (1903); Muuan äiti (1904); Savipäiviltä (1904); Louhilinna (1906); Puheita (1908); Tähtien alla (1910); Kirjava keto (1911); Hämähäkki ja muita kertomuksia (1912); Yölintu (1913); Elämänleikki ynnä muita puheita maalaisille (1915); Niniven lapset (1915; Ninives barn 1915); Elämän kasvot (1916); Kultainen lyyra (1916); Silmä yössä (1917); Näkymätön kirjanpitäjä (1918); Kurjet (1919; Tranorna 1921); Yötä ja aamua (1919); Valkea huvila (1920); Kihlasormus (1921; Förlovningsringen 1922); Kirkonkello (1922; Kyrkklockan 1923); Opin sauna (1923); Sydämet (1924); Hiljentykäämme (1929); Itämeren tytär (1929); Hed-Ulla ja hänen kosijansa (1931); Ne 45 000. Tarkoitusromaani (1932); Millaista parantolassa on (1935); Hopealaiva (1936); Terveisiä. Puheita ja kirjoitelmia (1936); Itämeren tytär. Romaani vanhasta Helsingistä (sisältää osat I–III tiivistettynä, 1940); Linnoituksen iloiset rouvat (1941; Muntra fruarna på Sveaborg 1942); Rukkaset ja kukkaset (1947); Juhlavalkeat (1948); Lokakuun morsian (1948). Teaterpjäser: Suomesta pois (1899), Kauppaneuvoksen kuoltua (1905); Eri teitä (1908); Anna Sarkoila (1910); Elinan häät (1912); Kun meidän kaivosta vesi loppuu (1913); Talonhuijari (1913); Huhtikuun Manta (1914); Lempiänniemen tyttäret (1915); Viimeinen laiva (1922); Leipäkulta (1934). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Aalto, Naisen matka moderniin Maila Talvion Ailissa. Nykyajan kynnyksellä. Kirjoituksia suomalaisen kirjallisuuden modernisaatiosta (1993); M. Aalto, Talonpoikainen paratiisi ja kartanon käärme. Paikkoja ja tiloja suomalaisessa kirjallisuudessa (1998); M. Aalto, Orpotyttö modernisoituvassa maailmassa. Kirjallisuudentutkijain Seuran vuosikirja 51:1 (1998); L. Huhtala, Kulttuuri-ihmisen kärsimykset. Maila Talvion matkakirjeiden diskurssit. Sananjalka 37/1995; V.A. Koskenniemi, Maila Talvio. Kirjailijakuvan ääriviivoja (1946); ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); T. Tuulio, Maila Talvion vuosikymmenet I–II (1963; 1965). 

BILDKÄLLA. Talvio, Maila. Postkort, 1921. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5001-1416928957607

Upp