FLEMING, Klas


(ca 1535–1597)


Riksmarsk, överamiral, ståthållare


Klas Fleming är en av de mest kontroversiella personerna i Finlands historia. Han tillhörde en av Finlands framstående ätter men blev tidigt faderlös. Hans bana förde honom via olika militära och civila befattningar till överamiral, riksmarsk och ståthållare över Finland och Estland. Han blev i praktiken en militärdiktator över rikets östra hälft med följden att Finland under åren 1591–1597 inte obetingat lydde den svenska centralregeringen. Detta skede har ansetts utgöra kulminationen på den särutveckling under 1500-talet då finländska fördelar – framförallt säkerheten i östlig riktning som anknytningen till Polen erbjöd – vägde tyngre än samhörigheten inom det svenska riket.

 

Klas Eriksson Fleming var son till lagmannen över Södra Finland och ståthållaren på Raseborg Erik Fleming och den högättade, Hebla Siggesdotter Sparre från Sverige, och han var troligtvis född 1535 på Qvidja gård i Pargas socken nära Åbo. Trots sin släkt och sin fars höga ställning – denne var en av Gustav Vasas viktigaste förtroendemän i den östra rikshalvan – erhöll Klas inte någon högre bildning, än mindre företog han några studieresor till utlandet. Faderns tidiga död 1548, liksom sonens uppenbara anlag för krigarbanan, torde ha bidragit till att han försummade sina studier. Däremot väckte Klas Fleming redan som 20-åring Gustav Vasas uppmärksamhet genom att han kunde åka skidor, och kungen sände honom i februari 1556 att leda en 300 man stark trupp av savolaxiska bönder på skidor i det pågående kriget mot Ryssland.


 

Bristen på universitetsbildning och kunskap om renässansens umgängesvanor, rent av ett förakt för dem, skiljde Fleming från hans ståndsbröder. Krigarens kärva vanor och fältlägrens karga liv avspeglades i hans grova språk och folkliga uppförande, om vilket det cirkulerade många historier. Hans samtida kallade honom vid öknamn som ”Svedje-Klas” eller ”Sotnäsa”, vilka hade förvrängts efter namnet på hans hemgård Svidja i Sjundeå socken. Vid sitt sammanträffande med Fleming i Warszawa 1587 förundrade sig de polska adelsmännen över hans glupande bordsvanor och gav honom namnet ”Herr Förunderlig Bisarr” genom att förvränga hans latinska amiralstitel.


 

Flemings väsen gjorde honom dock populär bland hans soldater. Han förefaller också att i olika sammanhang ha fäst uppmärksamhet vid sårade och skadade, enkla soldaters välbefinnande, något som var främmande för tiden. Ett utslag av Flemings krigserfarenhet låg i en för honom ny och orubblig kungatrohet. Han fogade sig i sin överordnades befallning och fordrade själv lydnad av sina underordnade. Några personliga överväganden om de olika beslutens för- och nackdelar hade han inte. För sin obetingade lojalitet förväntade han sig lystet ordentlig belöning. Fleming ansåg att de förmåner regenten beviljade i högre grad hänförde sig till lojalitet än till förtjänster. Då han själv roffade åt sig av kronans krigsbyte föresvävade honom inte några laglighetshänsyn.


 

För denne ättling av östra riksdelens gamla frälse framstod krigstjänsten som adelns allra viktigaste uppgift. Redan hans far Erik Fleming hade meddelat Gustav Vasa att problemen vid östgränsen borde lösas med vapenmakt, inte genom förhandlingar. Den andra grenen av ätten Fleming, Flemingarna på Villnäs, och framförallt den mäktiga släkten Horn, var mera böjda för civil- och hovtjänst än de krigiska herrarna till Qvidja. Anmärkas bör, att Klas Fleming under slutet av sin levnad i högre grad fick lov att stöda sig på den nya adel som bestod av uppkomlingar och knapar, än på sina högättade ståndsbröder, till vilka hans relationer var usla.


 

Fleming uppträdde offentligt första gången vid Erik XIV:s kröning sommaren 1561, då han dubbades till riddare. Hösten samma år utsågs han till fogde på Padis kloster; därmed inledde han sin verksamhet på krigsskådeplatserna i Livland. Som en av härens befälhavare övervakade han truppernas transport från Finland till Reval och fungerade under en kort tid våren 1562 som ståthållare i det nyerövrade Pernau samt följande år som befälhavare på borgen i Paide. I samband med dessa uppdrag förolämpade han – anande sig till Erik XIV:s sinnelag – hertig Johan då denne återvände från Polen via Estland tillsammans med sin nya gemål Katarina Jagellonica.


 

Flemings och hertigens av Finland relationer var alltså redan till en början ansträngda. När Fleming 1562 hade utnämnts till lagman i Söderfinne lagsaga av Erik XIV deltog han i egenskap av dennes troman tillsammans med de övriga befälhavarna i belägringen av Åbo slott och ledsagade sedan den fångne hertig Johan från Åbo till Gripsholms slott. Att Fleming utsågs till fångvaktare torde ha berott på att han redan var känd som en barsk och hänsynslös person. I längden blev det emellertid svårt att tjäna Erik XIV utan att råka i onåd hos honom.


 

Under sjuårskriget mot Danmark och Lübeck, låg krigsskådeplatsen i Västsverige och på Östersjön. Fleming klarade någorlunda den för honom främmande uppgiften som högste befälhavare för artilleriet under krigståget till Bohuslän under danska kriget 1564. Men då kungen transporterade honom till flottan, ett för honom helt obekant vapenslag, och utnämnde honom till befälhavare på skeppet Elefanten, följde misslyckanden. Sedan amiralen tillfångatagits vid sjöslaget mot danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde, gav Fleming order att flottan skulle dra sig undan i skydd av Stockholms skärgård. Inte heller i samband med en annan operation – och då i egenskap av amiral – fick Fleming mycket till stånd; han kapade några handelsskepp från Narva. Till överamiral utnämndes då Flemings kusin, den sedermera så glänsande sjöhjälten Klas Kristersson Horn, som inom två veckor lyckades uppnå det hans företrädare hade försökt åstadkomma under månader, herraväldet över norra Östersjön. Tillsammans med de övriga odugliga marina befälhavarna fick Fleming lov att i december 1565 avlägga räkenskap inför kungens nämnd. Kungens sekreterare Göran Persson fungerade som åklagare. Endast mot en betydande lösen till kungen och returnering av en last pälsar han beslagtagit på handelsskeppen från Narva lyckades han i juli 1566 utverka nåd av Erik XIV. Brytningen med kungen var dock ett faktum – den höga nämnden meddelade, att Fleming i egenskap av desertör och förrädisk brottsling egentligen hade förtjänat dödsstraff.


 

Vid denna tid började Erik XIV:s grepp om makten att allvarligt undergrävas. Fleming anade sig till att slutet var nära och uteblev från riksdagen i Uppsala 1567, då domar utfärdades mot högadeln och den sinnesförvirrade kungen utförde de så kallade Sturemorden. Då hertigarna Johans och Karls samt högadelns upprorsrörelse mot kungen utbröt sommaren 1568, följde Fleming till att börja med Erik XIV:s befallningar men gick, då han märkte att situationen var hopplös, som en av de sista över till hertigarnas läger. Genom att ställa sina krigsfartyg till upprorsmakarnas förfogande, något som var av stor betydelse då Erik störtades, vann han deras ynnest. Hertigarna Johan och Karl uppfattade genast betydelsen av den av Fleming utförda tjänsten.


 

Trots tidigare slitningar uppskattade den nye kungen Johan III Flemings användbarhet. Fleming fick i uppdrag att ta trohetsed av det i Stockholm församlade krigsfolket. Vid sin kröningsfest i juli 1569 upphöjde kungen honom till friherre och förlänade honom Viks friherreskap, d.v.s. en fjärdedel av Sjundeå samt Jokkas fjärding. Senare kompletterades friherreskapet med tilläggsjord i Sjundeå och Pickala gård. Fleming blev riksråd och troligtvis 1571 rikets överamiral.


 

Johan III påminde sig även Flemings förtjänster som hans egen fångvaktare. Nu sattes överamiralen att vakta den störtade kung Erik på Åbo slott, varifrån han senare transporterade sin fånge till Kastelholm och sedermera till Gripsholm. Fleming erhöll rätt att ta sin fånges liv i händelse av uppror eller försök att befria denne. Uppgiften som högsta fångvaktare var på grund av Eriks ständiga oro mycket oangenäm för Fleming, och han lyckades bli av med den 1572. Fleming fungerade också tillsammans med hovmarskalken Gustaf Banér som medlare, då gränserna mellan kungamakten och hertigarnas rättigheter uppdrogs mellan Gustav Vasas söner. Under slutskedet av det danska kriget ledde Fleming ett härjningståg från Dalarna till trakten av Trondheim. I egenskap av överamiral ledde han med viss framgång hela den svenska flottan mot danskarna vid Bornholm.


 

Kriget mot Ryssland, som utbröt 1570, förde Fleming tillbaka till Finland. År 1574 placerades han som hövitsman på Viborgs slott, som var centralt för krigföringen, men han bevarade samtidigt sin ställning som överamiral och riksråd. Den översta ledningen för kriget till lands låg dock i händerna på hans släkting, Herman Pederson Fleming (av Villnäs-grenen). På höjden av sin karriär ingick Klas Fleming 1573 äktenskap med friherrinnan Ebba Stenbock, syster till änkedrottningen Katarina, Gustav Vasas tredje gemål. Äktenskapet var utomordentligt fördelaktigt. Fleming knöts till kungahuset och förbättrade sina förbindelser till den högre aristokratin. Fru Ebbas bröder utvecklades med tiden till likadana kungens förtroendemän i Sverige, som Fleming på den finska sidan. Det äkta paret fick endast en son vid namn Johan. Därtill hade Fleming en utomäktenskaplig, men erkänd, son.


 

För Flemings del svängde lyckans hjul åter. Kungen hade 1576 kommit underfund med de finländska herrarnas vana att uppbära kronan tillhöriga skatter och bidrag för sig själva. En undersökningskommission räknade ut att Fleming tillskansat sig nästan 5000 daler i olagliga avgifter, vilket var den största undansnillade summan. Flemings försigkommenhet var t.o.m. under rådande förhållanden, då alla strävade att berika sig på rikets bekostnad, ovanligt flagrant. Följden blev att han avskedades från sin befattning som lagman i Söderfinne lagsaga, vars avkastning han speciellt hade missbrukat. Till hans förtrytelse tilldelades hans nära släkting, Herman Pederson Fleming till Villnäs, tjänsten som lagman.


 

Då han förlorat kungens förtroende fick Klas Fleming lov att under åren 1576–1589 nöja sig med tämligen anspråkslösa uppgifter. Fleming fick i huvudsak sörja för ärenden som berörde flottans utrustning och bodde länge i Stockholm. Under denna tid etablerade han bättre förbindelser till hertig Karl, medan den övriga högadeln, som småningom fick en högre profil i rikets ledning, förblev honom främmande.


 

Johan III hade 1587 lyckats få sin son, Sveriges kronprins Sigismund, vald till kung i Polen. Härvid hägrade en stor svensk-polsk unionsstat. Aristokratin närde nu en förhoppning om att unionstiden skulle återuppstå, en tid, under vilken högadeln i Sverige hade ett flertal särskilda förmåner medan kungen vistades utanför riket. Fastän Fleming hade nära släktingar bland unionens anhängare, bl.a. kusinen Erik Larsson Sparre, följde hans beräkningar inte samma banor som högadelns; han hade uppenbart som det enda av riksråden motsatt sig att Sigismund sändes till Polen, fastän han i egenskap av amiral hade fått följa denne till hans nya rike. För övrigt väntade han endast på en sak, ett lämpligt tillfälle att åter vinna kungens förtroende.


 

Ett tillfälle erbjöd sig också då Johan III och Sigismund träffade varandra i Reval 1589. Faderns och sonens avsikt var att Sigismund skulle lämna Polen för att återvända endast som Sveriges kronprins, men då detta hade förorsakat en brytning med polackerna motsatte sig den medföljande talrika adeln under riksrådets ledning denna plan, som förföll. Det enda undantaget var överamiral Fleming. Av denna orsak fann den ytterst förbittrade och besvikne Johan III, vilken nu i sin maktutövning fick lov att söka stöd hos hertig Karl, ånyo sin gamla anhängare och belönade denne med flera förtroendeuppdrag. Som ersättning för det förlorade ämbetet som lagman i Söderfinne, fick Fleming 1590 ett betydligt viktigare motsvarande ämbete som lagman i Uppland och Norrland, 1591 fick han det inkomstbringande uppdraget som domare i Österbotten och titeln riksmarsk, ställningen som ståthållare i Finland och Estland samt som högsta befälhavare i kriget mot Ryssland. Aldrig tidigare hade rikets två viktigaste militära befattningar, amiralen och marsken, förenats hos en och samma person. Fleming utsågs dessutom till såväl åklagare som ordförande vid de rättegångar som 1590–1591 fördes mot Karl Henriksson Horn och dennes bröder, som anklagades för att ha lett kriget i Ingermanland på ett alltför defensivt sätt. Detta uppdrag bröt på ett bestående sätt relationerna mellan Fleming och Hornarna från Kankas, vilket inverkade på den senare partibildningen under inbördeskriget i Finland.


 

Pentti Renvall har framhållit att Fleming under krisen på 1590-talet verkade för en särlösning för Finland, d.v.s. bevarandet av unionen med Polen med tanke på hotet från öster. Ifall östgränsen var det centrala motivet i Flemings handlande, kan man inte förstå hans ståndpunktstagande vid mötet i Reval 1589. Detta ställningstagan-de var uppenbart ett rent taktiskt drag för att vinna härskarens förtroende. Såsom Heikki Ylikangas har påpekat kan man inte bedöma Flemings verksamhet enligt endast en förklaringsmodell. Han var en karriärist, som främjade sin bana genom att, då situationen så fordrade, för kungens del utföra nödvändiga brutala insatser.


 

Adelns finländska representanter hade i Reval 1589 understött sina svenska ståndsbröders linje, att hålla fast vid unionen med Polen. I en så gott som enig front hade de fordrat att kriget skulle intensifieras och krigets påfrestningar fördelas jämnare mellan Sverige och Finland, samt att uppoffringarna skulle ersättas genom särförmåner. Efter att ha klarat av sina motståndare i Sverige fäste Johan III sin uppmärksamhet vid ”den tredskande” adeln i Finland, som under hot om att mista sina ämbeten, tvingades be om ursäkt. Detta innebar att även adeln hamnade under Flemings ledning.


 

Då Johan III avled i november 1592 var Fleming en av rikets mäktiga män. Den makt som var en följd av hans ämbeten kompletterades av de inkomster dessa renderade honom. Enbart befattningen som högsta befälhavare gav Fleming 500 daler i månaden. Tilläggsinkomster gav gårdarna Pöytyä, Yläne och Qvidja i Pargas samt Svidja och Pikkala i Sjundeå. I Finland uppbar Fleming inkomsterna från 146 på evärdelig tid donerade och 366 tillsvidare förlänade hemman, vilka i huvudsak var belägna i Egentliga Finland, Tavastland och västra Nyland. Denna avkastning utökades ytterligare av inkomster från den västra riksdelen och Estland. Heikki Ylikangas har också ansett att Fleming relativt sett var en av de rikaste män, som någonsin levt i Finland.


 

I egenskap av högste befälhavare förverkligade Fleming 1591 ett omfattande och under stora bemödanden förberett anfall, som förde den svenska armén djupt in i Ryssland, ända fram till trakten av Novgorod. Krigståget ledde dock inte till bestående erövringar, utan endast till omfattande ödeläggelse. Ett andra anfall som skulle äga rum 1592 förblev på planeringsstadiet på grund av kungens död och den därav förorsakade oenigheten mellan hertig Karl och Fleming. De krigförande parterna ingick därför stillestånd i januari 1593, och Fleming upplöste sina styrkor och förlade dem i för befolkningen betungande borgläger i Finland och Estland.


 

Sedan det katolska Polens kung Sigismund efter sin far bestigit även den svenska tronen blev frågan om hur landets inre förvaltning skulle organiseras genast aktuell. Hertig Karls ledande ställning inom riksrådet förefaller inte att ha inverkat på Fleming, som tog sina order av den nye kungen. Från härlägret i Säkkijärvi sände han i januari 1593 ett öppet brev till invånarna i sitt lagmansdöme i Sverige, i vilket han fordrade trohet gentemot Sigismund. Han slog ned ett bondeuppror i Tavastland och avreste på sommaren med sin flotta till Danzig för att hämta kungen. Sedan kungen anlänt till sitt rike försökte Fleming förklara att det beslut som tagits i Uppsala angående rikets protestantiska tro var olagligt. Men då dess godkännande var en förutsättning för Sigismunds tronbestigning, fogade sig Fleming och fick bära rikssvärdet vid kröningen i Uppsala domkyrka 1594. Efter detta eskorterade han med sin flotta kungen tillbaka till Polen och återvände själv till Finland.


 

Kungens tydliga förtroende – Sigismund hade bekräftat Flemings samtliga ämbeten – gav Fleming styrka. Sverige slöt i maj 1595 en tämligen framgångsrik fred med Ryssland i Teusina nära Narva. Den i fördraget definierade nya gränsen avvek från den tidigare urminnesgränsen, överenskommen i Nöteborg 1323, genom att följa bebyggelsen i det inre av landet och omfatta även Narva. Kexholm, som intagits under kriget, behölls som pant ända tills man dragit upp den nya gränsen. Denna situation ledde till att Fleming inte hemförlovade sina trupper utan, hänvisande till den konstant osäkra situationen vid östgränsen, förlade dem i borgläger. Det var dock klart att trupperna hölls stridsberedda även på grund av den inrikespolitiska situationen och för att stöda Flemings egen makt.


 

Hertig Karls följande steg mot att gripa makten i Sverige var riksdagen i Söder-köping i oktober 1595. Då Fleming motsatt sig mötet deltog endast ett fåtal från den finska sidan. Riksdagen utropade hertig Karl till riksföreståndare och beslöt att de bestämmelser som Sigismund utfärdade från Polen skulle vinna laga kraft först sedan Sveriges riksråd godkänt dem. Från riksdagen sändes en delegation under ledning av Karl Henriksson Horn med beslutet till Åbo, dit Fleming sammankallade Finlands adelsmän i januari 1596. Den debatt som fördes i Åbo visade att Finland, som Fleming ledde likt en diktator, var berett att lösgöra sig från de beslut som fattats i Sverige, och följa de bestämmelser som utfärdades av den i Polen regerande kungen. Att anse denna schism som ett uttryck för Finlands särställning är dock delvis missvisande, då det också på andra håll i Sverige, bl.a. i Västergötland, uppstått lokala motståndshärdar mot hertig Karl.


 

Flemings och hertig Karls allt spändare relationer oroade marskens närmaste omgivning, bl.a. hans maka Ebba Stenbock och dennas syster änkedrottningen Katarina. En realistisk uppskattning visade nämligen att hertigen i fråga om truppstyrkor var starkare än Fleming. Situationen förvärrades ytterligare av en sjukdom Fleming led av, om vilken Ture Nilsson Bielke skrev till sin bror Hogenskild i september 1595, att en del tror att Flemings dagar var räknade ”vilket också vore det bästa för honom”. Ehuru sjuk höll Fleming envist fast vid sin linje.


 

Innan en väpnad kraftmätning bröt ut, reste sig bönderna i Österbotten och Savolax, vid denna för Fleming olämpliga tidpunkt under slutet av 1596, till uppror. Forskningen har debatterat klubbekriget, men dess huvudmotiv var säkert allmogens nödställda belägenhet. Otvivelaktigt förlitade sig de av borglägret tryckta bönderna även på hertig Karls löften och väntade sig hjälp från Sverige. För att snabbt slå ned upproret var det för Fleming en stor fördel att han, då han haft sina aningar om ett hotande inbördeskrig, hållit sina trupper samlade. Efter att ha fått besked om upprorsföretaget lät han sina trupper, ca 3000 man, marschera till Birkala, i vars närhet, i Nokia, huvuddelen av bondearmén under ledning av Jaakko Ilkka slagit läger. På nyårsaftonen 1596 utkämpades en oavgjord skärmytsling, men då Fleming genom list hade förmått bönderna att lova utlämna sin ledare, skingrades klubbekrigarna i flykt, under vilken de slogs ihjäl av knektarna. Även upproren i Tavastland och Savolax slogs blodigt ned. Österbottningarna reste sig ånyo i februari 1597, varvid Fleming uppenbarade sig med ca 1500 knektar i Ilmola för att nedslå upproret. Även denna folkresning slutade med klubbekrigarnas nederlag, i striden vid Santavuori.


 

Klubbekriget var ur Flemings synvinkel endast ett mellanspel i huvudkampen mot hertig Karl. I färd med att leda utrustningen av sin flotta i Pikkala insjuknade marsken och avled oväntat vid Pojo kyrka. Stoftet transporterades till kapellet i Åbo slott och därifrån vidare till Pargas kyrka, för att bisättas i familjegraven. Många ansåg Flemings oväntade död vara Guds hämnd, en förklaring som i synnerhet hans motståndare lanserade.


 

Hertig Karls hämnd drabbade Klas Flemings närmaste sedan hertigen erövrat Åbo 1597. Ebba Stenbock försvarade oförskräckt sin mans minne och fördes under bevakning till Stockholm, men frisläpptes efter ett par år och återfick 1602 sina egna arvegods samt hälften av sin mans. Sämre gick det för Flemings son Johan, den siste friherren till Vik, som vistades i Polen vid tiden för sin faders död, men kom till Finland 1598 och fann sin fars gårdar ödelagda. Han anslöt sig därefter till Sigismunds ståthållares, Arvid Stålarms, trupper och ledde en expedition till Åland. Då hertigens trupper tvingade Åbo slott till en andra kapitulation 1599, undertecknade han tillsammans med de andra en kapitulationsurkund, som innehöll rätt till fritt avtåg. Trots överenskommelsen lät hertig Karl tillfångata slottets försvarare och avrättade Johan som den första av de dömda på Åbo torg. Bödelns svärd med ingraverad text om det inträffade, förvaras numera i Livrustkammaren i Stockholm. På torget i Åbo avrättades vid samma tillfälle också Flemings utomäktenskapliga son Olof Klasson.


 

Kari Tarkiainen


 

Klas Eriksson Fleming, i källorna även Klaus, Klaes, född troligtvis 1535 i Pargas, död 13.4.1597 i Pojo. Föräldrar amiralen, riksrådet, lagmannen i Söderfinne lagsaga Erik Joakimsson Fleming och Hebla Siggesdotter Sparre. Gift 1573 med friherrinnan Ebba Stenbock.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Klaus Flemings arkiv beslagtogs då hertig Karl tog makten i Finland. Arkivet skadades vid branden på Stockholms slott 1697, återstoden skingrades vid en omorganisering av riksarkivet, liksom ytterligare i samband med Carl Axel Gottlunds stölder av arkivalier. Strödda historiska handlingar, Svenska Riksarkivet (frag-ment); Kopiebok för åren 1592−1601, Riksarkivet (kopior). E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland (1935); E. Anthoni, Claes Flemings politiska personlighet. Historisk tidskrift för Finland 1941; B.L. Federley, Claes Fleming i hävdateckning och skönlitteratur (1947); P. Haavikko, Nuijasota. Sisällissodan vuodet 1596−1599 (1996); K. Katajala, Suomalainen kapina (2002); H. Pohjolan-Pirinen, Suomen historia VII. Suomen historia 1523−1617 (1960); P. Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger jahre des 16. jahrhunderts (1939); P. Renvall, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita (1962); H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Karl I. Klas Flemings tid. Stockholm (1935); K. Tarkiainen, Ryssfruktan som slagträ i propagandastriden mellan hertig Karl och konung Sigismund. Historisk tidskrift för Finland 1972; J. Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier I–II. Stockholm (1746−1747); P. Virrankoski, Suomen historia (2001); H. Ylikangas, Nuijasota (1977, 3. uppdaterade uppl. 1996); H. Ylikangas, Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596−97 (1999); Y.S. Yrjö-Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (1877).


 

BILDKÄLLA. Fleming, Klas. Sigill. J. Peringskiöld, Then första boken af Swea och Götha minningsmerken vthi Vplandz första del Thiundaland… Stockholm (1710).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4101-1416928956707

 

Upp