TULENHEIMO, Antti


(1879–1952)


Statsminister, universitetsrektor och kansler, överborgmästare


Antti Tulenheimo tillhörde den yngre generationen av finsknationella statsmän på 1910- och 1920-talen som svarade för ovanligt mångsidiga insatser i både samhället och politiken. Hans hållning var närmast moderat konservativ, vilket förde honom till ordförandeskapet i Finska partiet liksom i en av dess två efterföljare, Nationella samlingspartiet. Utöver uppdraget som riksdagsman fungerade han flera gånger som minister, varav en gång som statsminister. Vid sidan av den politiska verksamheten intog han en framträdande plats även som stadsdirektör i Helsingfors samt som rektor och kansler för Helsingfors universitet.


 

Antti Thulé föddes i Kangasala som son till orgelbyggaren Bror Axel Thulé och Agathon Meurmans dotter Minna Fredrika. Detta gav honom en tavastländsk identitet. Tulenheimo – namnet antog han vid massförfinskningen av släktnamn i samband med 100-årsdagen av Snellmans födelse 1906 – fungerade senare inom universitetet som inspektor för Tavastlands nation.


 

Tulenheimo studerade juridik vid universitetet i Helsingfors. Han avlade juris utriusque kandidatexamen 1907 och disputerade för doktorsgraden fyra år senare. Avancemangstakten var inte exceptionellt snabb, men studierna ledde 1911 till en docentur i straffrätt och 1919 till professuren. Doktorsavhandlingen berörde frågan om kredit som ett objekt för straffrättsligt skydd; däri kunde skönjas påverkan från professor Franz von Liszts kriminologisk-sociologiska skola – en följd av studier i Tyskland.


 

Vid sidan av den akademiska karriären började Tulenheimo även bygga upp en politisk karriär: han tillhörde Finska partiet (”gammalfinnarna”) samt därefter Nationella samlingspartiet. Tulenheimo företrädde den ”suometarianska” traditionen i sin politiska verksamhet, men med ett yngre och modernare grepp än Yrjö-Koskinens eller t.o.m. Danielson-Kalmaris generation. År 1913 valdes han till andre vice ordförande i partiet, och under 1914–1916 var han ordförande. Partiets egentliga starka män vid den tiden var dock Lauri Ingman, Ernst Nevanlinna och K. N. Rantakari.


 

Som representant för en yngre generation förhöll sig Tulenheimo under första världskriget mycket mera positiv än det gamla gardet till aktivismens självständighetstanke. När februarirevolutionen i Ryssland avsatte kejsaren våren 1917 och gjorde slut på förryskningspolitiken i Finland, blev Tulenheimo en av de gammalfinska senatorerna i Oskari Tokois allpartisenat. Med sitt engagemang för sociala reformer och sin vilja att stöda en vid tolkning av självbestämmanderätten var han politiskt acceptabel för de andra partierna och väl i samklang med den reformvänliga och demokratiskt inställda tidsandan. Han betungades inte heller av samma barlast av undfallenhetspolitik och konservatism som Ingman, Nevanlinna och J. K. Paasikivi. Tulenheimo fungerade som chef för justitieexpeditionen – med en senare terminologi justitieminister.


 

Tulenheimos namn var på tapeten i synnerhet i samband med frågan om var den högsta makten skulle ligga i det nya läget. Han föredrog för senaten ett förslag enligt vilket det mesta av den från kejsaren frigjorda makten skulle överföras till Finlands senat. För Rysslands del skulle närmast återstå rätten att öppna, avsluta och upplösa lantdagen samt bestämma om nyval och avgöra frågor rörande de rättsliga relationerna mellan länderna och Rysslands särintressen. Enligt Tulenheimos uppfattning var detta det mesta som vid det ögonblicket kunde uppnås. Detta ställningstagande fjärmade honom från de egentliga självständighetsmännen samt från Socialdemokratiska partiet (SDP), som ville överföra den högsta makten till lantdagen. Tulenheimo var inte medlem i vare sig Svinhufvuds självständighetssenat, som utnämndes i november 1917, eller Paasikivis monarkistiska senat 1918.


 

Inbördeskrigets utbrott i januari 1918 hade samma inverkan på Tulenheimo som över huvud taget på högern: han blev mera konservativ. Tillsammans med senator Hugo Rautapää drog han våren 1918 till och med upp riktlinjer för en ny slags folkrepresentation, där den i allmänna val utsedda lantdagen skulle ha utvidgats så att en tredjedel av dess medlemmar hade blivit utsedda av korporationer. Detta skulle ha tillförsäkrat en starkare plats i lantdagen för de krafter som redan hade etablerat sig i samhället, som en motvikt till den socialistiska ”gatans anarki”. Förslaget fördes inte till lantdagen, eftersom i synnerhet Ingman och Paasikivi ansåg att det inte fanns förutsättningar att förverkliga det.


 

Den mera konservativa hållningen avspeglar sig också i att Tulenheimo blev monarkist. Han sändes till Frankfurt för att vägleda prins Friedrich Karl av Hessen och introducera honom i Finlands politiska och statliga förhållanden inför den tilltänkta rollen som Finlands konung. Vid den tidpunkten hade Tulenheimo redan blivit utnämnd till landshövding i Tavastehus län. Karriären som landshövding blev dock kort och sträckte sig endast till följande år. Efter uppdraget i Frankfurt fungerade Tulenheimo dessutom från november 1918 till april 1919 som inrikesminister i Ingmans regering. På den posten föll det på hans lott att normalisera inrikespolitiken efter inbördeskriget och författningsstriden: den politiska vänsterns verksamhetsmöjligheter och egendom återställdes. I gengäld stiftade lantdagen en lag som skärpte straffen för grundlös agitation mot myndigheterna.


 

De tysksinnade senatorernas ställning i regeringen var inte utrikespolitiskt problemfri. I början av 1919 krävde de segrande ententmakterna att statsminister Ingman samt Tulenheimo och två andra senatorer skulle avgå, eftersom de hade stått i spetsen för den monarkistiska inriktningen. Riksföreståndaren Mannerheim tog dock sina senatorer i försvar, varpå ententen nöjde sig med en garanti från hans sida och drog tillbaka kravet på avsked.


 

År 1921 valdes Tulenheimo till ordförande för Nationella samlingspartiet. Oenighet om partiets linje uppstod vid partimötet följande år. Det gällde framför allt inställningen till den ekonomiska politiken och socialpolitiken, ty affärsmanna­kretsarna på partiets yttersta högerflygel hade aktiverat sig. Tulenheimo ansåg i enlighet med den gamla suometarianska socialreformistiska traditionen att partiet alltjämt borde vara berett på uppoffringar för att hjälpa de svaga i samhället. Partimötet medförde dock ett nederlag för traditionen såväl i den frågan som i många andra: partiet gick längre till höger i den ekonomiska politiken och intog en hårdare linje i utrikespolitiken.


 

Trots den monarkistiska belastningen fortsatte Tulenheimo sin aktivitet i rikspolitiken och fungerade bland annat som ordförande i kommittéerna för prövning av språkfrågan och frågan om Ålands självstyrelse. Hans kommitté förordade för Ålands del en mycket långt gående självstyrelse, som omfattade bland annat de säkerhetsgarantier beträffande den åländska hembygdsrätten som Nationernas förbund hade föreskrivit. Tulenheimos fennomanska hållning var mera snellmansk än äktfinsk; vid Samlingspartiets partimöte 1929 konstaterade han att den svenskspråkiga bonden må leva i Herrans frid, men den svenska herremannen måste bli finsk.


 

Tulenheimo nådde toppen av sin politiska karriär 1925, då den nye presidenten Lauri Kristian Relander utnämnde honom till statsminister. Hans minoritetsregering bildades av Samlingspartiet och Agrarförbundet, och dessutom utsågs fyra fackministrar. Av de starka namnen inom Samlingspartiet ingick E. N. Setälä. Inom partiet stöddes regeringen närmast av en yngre generation, som hade tröttnat på den ”ingmanska” konservatismen och ljumma språkpolitiken. Regeringens nio månader långa livstid var ingalunda anmärkningsvärt kort vid jämförelse med 1920-talets regeringar i allmänhet. Den samtidiga ekonomiska konjunkturen pekade uppåt. Detta avspeglades i återgången till guldmyntfoten samt i beredskapen för investeringar med allmänna medel: byggandet av Imatra kraftverk, jordinlösen och kolonisation, krediter för jordbruk och produktionsanläggningar. I inrikespolitiken skärptes övervakningen av kommunistisk verksamhet, som uppfattades som upprorisk – i Estland hade ett försök till kommunistisk statskupp ägt rum i december föregående år.


 

Det hetaste spörsmålet under regeringens livstid gällde försvaret och i synnerhet örlogsflottan. Frågan om val av befälhavare för krigsmakten framkallade slitningar inom armén. Tiden var ännu inte inne för beslut, men utvecklingen gick tydligt mot föryngring – jägarofficerarnas frammarsch mot arméledningen. Frågan om örlogsflottan gällde pengar: riksdagen godkände inte så stora budgetanslag som regeringen hade föreslagit. Därför avgick regeringen, men i princip samma underlag gällde också för följande regering med Kyösti Kallio i ledningen. Då var Tulenheimo inte längre med.


 

Tulenheimo var en av dem som nämndes som en tänkbar presidentkandidat för Samlingspartiet vid valet 1925. Det är betecknande för tidens puritanism att man på Agrarhåll såg det som en farlig belastning att hans hustru Lilli Horsma var skådespelerska.


 

Efter tiden som statsminister drog sig Tulenheimo tillbaka från politikens främsta linje. Han återvände till riksdagen inom den antikommunistiska fronten 1930 men profilerade sig inte särskilt i jämförelse med den övriga högern. Han deltog inte heller i den senare maktkampen på 1930-talet inom högern mellan anhängare till Paasikivis linje och Fosterländska folkrörelsens (IKL) linje. Hans bror Eino Tulenheimo däremot företrädde en hårdare högerlinje.


 

Antti Tulenheimo tillhörde den politikergeneration för vilken politiken inte var allt. Han gjorde också en betydande medborgarkarriär och hade åtskilliga förtroendeuppdrag. Enligt samtidens konservativa uppfattning var det just en sådan medborgarkarriär som egentligen ”berättigade” någon att utöva politisk makt – därigenom visade individen sin medborgerliga duglighet och nytta för samhället. Efter att ha lämnat dagspolitiken var Tulenheimo också verksam på många områden. I första hand fortsatte hans karriär inom universitetet, men dessutom verkade han inom nästan alla företag med anknytning till det finsknationella kapitalet, såsom banken Kansallis-Osake-Pankki (KOP) och försäkringsbolaget Pohjola, samt i olika föreningar, från den blandade sångkören Kansalliskuoro till Automobilförbundet.


 

Tulenheimo hade varit professor i straffrätt vid Helsingfors universitet sedan 1919. De offentliga uppdragen hade i praktiken hindrat honom att ägna sig åt vetenskapen, och hans mest framträdande positioner inom universitetet kom att bli de administrativa posterna som rektor (1928–1931) och kansler (1944–1952) för Helsingfors universitet. Under mellantiden var han stadsdirektör i Helsingfors och fick titeln överborgmästare. Han fungerade som ordförande för Finlands stadsförbund i 26 år, och som ordförande för Finlands juristförbund hela 38 år. I sin bok Professorer har Matti Klinge givit Tulenheimo den betecknande rubriken ”tavastländsk administratör”.


 

Sin konservatism visade Tulenheimo bl.a. genom att hålla fast vid benämningen ’juridik’ i stället för ’rättsvetenskap’ i samband med universitetets fakultetsreform. Som rektor uttryckte han i flera tal sitt bekymmer över det stora inflödet av studenter och försökte i språkpolitiken hålla tillbaka de hetsigaste anhängarna av Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS). Han varnade för uppkomsten av ett ”andligt proletariat” och den växande studentskarans försvagade arbetsmöjligheter. Med tillväxten av andliga resurser skulle dock förutsättningarna för tillväxt i fråga om det materiella välståndet förbättras, och enbart den ekonomiska bärkraften skulle inte vara en tillräcklig orsak att begränsa studentantalet.


 

I början av sin kanslerstid höll Tulenheimo på att råka i politiskt trångmål. Efter vapenstilleståndet 1944 anmärkte sovjetiska diplomater på hans och rektor Nevanlinnas ”hat” mot grannlandet: hur skulle den finländska ungdomens åsikter kunna förändras, då sådana män stod i ledningen för universitetet? Paasikivis till Mauno Pekkala riktade bedömning torde dock hålla streck: ”Såvitt jag vet har Tulenheimo uppträtt mycket litet i politiken under senare år, och därför hoppas jag, att han får vara i fred.”


 

Tulenheimo var verksam på andra fora än de statliga beslutsfattarna. Han aktiverade sig emellertid i samtidens tvister, t.ex. då han 1949 uppmanade Paasikivi att benåda Linkomies och Kivimäki, så att de skulle kunna återvända till sina universitetstjänster. Tulenheimo hänvisade bland annat till att detta vore nödvändigt redan med tanke på handledningen av doktorander. I slutet av samma år framförde Paasi­kivi Tulenheimos namn jämte ett par andra namn till både Ståhlberg och Fagerholm som tänkbar presidentkandidat i stället för honom själv.


 

Tulenheimo hade inte längre några politiska ambitioner. Han hörde till en annan värld än 1940- och 1950-talets, en annan politisk kultur med tyngdpunkten i samhällsbyggande genom andra medel än de politiska.


 

Vesa Vares


 

Antti Agaton Thulé, från 1906 Tulenheimo, född 4.12.1879 i Kangasala, död 3.9.1952 i Helsingfors. Föräldrar orgelbyggaren Bror Axel Thulé och Minna Fredrika Meurman. Gift 1909 med Lilli Maria Horsma (född Högdahl).


 

PRODUKTION. Luotto rikosoikeudellisena suojeluobjektina (1911); Lakitieteellisen tutkielman laatiminen. Albert Strienerin oppaan mukaan Suomen oloihin sovitettu (1922; 2 rev. uppl. 1959, 3 rev. uppl. 1968); Puheita Helsingin yliopiston avajaisissa vv. 1927−1930. Tal vid terminsinskriptionerna vid Helsingfors universitet åren 1927−1930 (1937).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Jääskeläinen, Porvarilliset kokoomushallitukset. Valtioneuvoston historia 1917−1966 I (1978); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et. al., Helsingfors universitet 1917−1990 (1990); Valtioneuvoston historia 1917−1966 IV. Ministerimatrikkeli 1917−1966 (1978); V. Vares, Konservatiivi ja murrosvuodet. Lauri Ingman ja hänen toiminansa vuoteen 1922 (1993); V. Vares, Vanhasuomalainen. Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa (1996).


 

BILDKÄLLA. Tulenheimo, Antti. Foto: Ateljé Aarne Pietinen. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4157-1416928956763

 

Upp