AALTONEN, Aleksi 

(1892–1956) 

Partisekreterare, minister 

Aleksi Aaltonen var en av de ledande politikerna inom Finlands socialdemokratiska parti under 1930- och 1940-talen. Aaltonen, som var känd som en kraftfull anhängare av Väinö Tanner och en skicklig underhandlare och taktiker, verkade under andra världskriget både som partisekreterare och minister.

Aleksi Aaltonen inledde sin socialdemokratiska verksamhet redan som 14 år gammal skräddarlärling då han blev sekreterare för arbetarföreningen i Somero. Han kallades 1916 som distriktssekreterare till Åbo, där han bland annat medarbetade i den lokala tidningen Sosialisti. I Åbo bröt de oroligheter som förebådade inbördeskriget ut redan i december 1917. Efter kriget flydde Aaltonen till Sovjetunionen men återvände redan samma år till Finland. Han levde under jorden och skrev för Sosialisti under signaturen ”Pussisen Poika”. 

Aaltonen fick mångsidiga erfarenheter genom olika uppdrag inom arbetarrörelsen och i synnerhet som redaktör. Han var redaktör vid Kansan Lehti, Suomen Sosialidemokraatti och viborgstidningen Kansan Työ, samt sekreterare för det socialdemokratiska nykterhetsförbundet och funktionär vid Finlands affärsarbetarförbund. På 1930-talet ledde han också Finlands socialdemokratiska journalistförbund. 

Aaltonen var riksdagsman 1929–1936. I riksdagen satt han i kommunikations-, grundlags-, ekonomi- och stora utskotten, och han var den första som undertecknade socialdemokraternas interpellation om arbetsplatsterror 1936. 

Aaltonen valdes 1936 till partisekretare för Finlands socialdemokratiska parti (SDP), uttryckligen som anhängare till Väinö Tanner och som förespråkare för partiledningens linje. Hans motkandidat Väinö Meltti företrädde vänsteroppositionen inom partiet. Trots att han valts till partisekreterare föll Aaltonen igenom vid riksdagsvalet samma år, eftersom partioppositionen hade ökat sitt understöd i Åbo södra valkrets. 

Aaltonen var en skicklig och ansvarsfull förhandlare, vilket gjorde honom väl lämpad för partisekreteraruppdraget, i vilken roll han under förhandlingarna var tvungen att ty sig till olika sorters taktik. Mot slutet av 1930-talet satt SDP visserligen med i regeringen och beslutade om rikets affärer, men för partiet var tiden inte harmonisk. Aaltonen var som sakkunnig med om att skriva SDP:s utrikes- och försvarspolitiska program och före vinterkriget besökte han Sverige för att söka stöd. 

Under krigsåren höll sig Aaltonen till Tanners politiska linje. I december 1939, i början av vinterkriget, betonade han i ett uttalande att arbetarna i Finland stred för folkets frihet. I februari 1940 deltog han som SDP:s representant i ett möte för arbetarrörelsens nordiska samarbetskommitté i Köpenhamn, där finländarna försökte få stöd för sin kamp. Aaltonen hade före kriget varit ordförande för den flyktingkommitté som grundats av SDP och Finlands fackföreningars centralförbund (FFC). Under fortsättningskriget försökte han förhindra utvisningen av judar till Tyskland. 

Aaltonen deltog i det andliga försvarsarbetet genom att hålla det första föredraget i en serie radioprogram där medlemmar av arbetarrörelsen talade. Under mellankrigsperioden förhöll han sig synnerligen avvaktande till grundandet av Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen; han ansåg i likhet med Tanner att medlemmar av SDP:s partidelegation inte kunde tillhöra ett sådant samfund. Han verkade även på andra sätt aktivt för att kväsa oppositionen inom partiet och för att utesluta tredskande oppositionella. 

Aaltonen deltog som representant för sitt parti i planeringen och beslutsfattandet under kriget. Bland annat representerade han SDP i samarbetskommissionen för arbetarnas centralorganisationer. Genom att delta i planeringen av de resolutioner som SDP:s partidelegation och partiråd utfärdade under krigsåren var han också tvungen att förklara den dagorder som marskalk Mannerheim gav i början av fortsättningskriget, om att ”icke sticka” sitt ”svärd i slidan”, som väckt stark irritation bland socialdemokraterna. Under fortsättningskriget förhöll sig Aaltonen i viss mån mer reserverad än Tanner till frågan om hur länge Finland skulle stå vid Tysklands sida. Mot slutet av fortsättningskriget betonade han också att Finland förde ett separat krig. Vid presidentvalet 1943 understödde han helhjärtat Risto Ryti. 

År 1943 lämnade Aaltonen temporärt sina uppgifter som partisekreterare då han blev socialminister; samtidigt fick oppositionen inom SDP majoritet i partidelegationen. Som minister ställdes Aaltonen inför svåra sociala problem. Han deltog också i möten där riksdagsgruppen dryftade möjligheterna till ett fredsavtal. Våren 1944 betvivlade han inom SDP:s partiråd möjligheterna till ett snart fredsslut. När Ryti sommaren 1944 gav Tyskland en försäkran om att en regering som utnämnts av honom inte skulle sluta fred, antecknade Aaltonen i statsrådets protokoll sin avvikande mening, till vilken också de andra socialdemokratiska ministrarna samt Kalle Kauppi från Nationella framstegspartiet anslöt sig. När regeringen byttes ut sensommaren 1944 fortsatte Aaltonen som socialminister. Dessutom hörde han till regeringens utrikesutskott. I Urho Castréns regering, som utnämndes i september 1944, återfanns han inte längre utan återvände till partisekreterarens sysslor. 

På partimötet hösten 1944 försvarade Aaltonen partiledningens åtgärder under krigsåren. Han drog sig tillbaka från partisekreterarposten men bidrog till att Unto Varjonen enhälligt valdes till hans efterträdare. Aaltonen valdes samtidigt till partidelegationen och till partiets vice ordförande. Han representerade kontinuiteten i partiverksamheten, som i övrigt nästan bröts. Efter kriget blev Aaltonen föremål för kritik från kommunisternas sida på grund av sin krigstida verksamhet och hans namn förekom på listan över eventuella krigsansvariga. Han deltog emellertid fortsättningsvis på ett synligt sätt i SDP:s verksamhet och hörde inom partiet till majoriteten bakom Tanner. 

I början av 1945 utsågs Aaltonen till direktör vid Folkpensionsanstalten och 1948–1950 verkade han på nytt både som socialminister och minister vid statsrådets kansli. Aaltonen hade fortfarande svåra socialpolitiska frågor att avgöra och han tvingades ofta att förhandla om understöd för minoritetsregeringens framställningar. Han gick på grund av en svår sjukdom i pension 1955. I början av 1950-talet åtalades han i riksrätten i samband med den så kallade Salaputki-affären, där fyra ministrar i Fagerholms regering beviljat statsbidrag till det konkurshotade företaget Salaputki, i vilket en av ministrarna innehade aktier. Aaltonen befanns för sin del vara oskyldig. 

Aleksi Aaltonen var till det yttre en stor och stadig karl. Han kom väl överens med de flesta, och som politisk taktiker och förhandlare hörde han till de främsta inom sitt parti. 

Pekka Kaarninen 

Aleksius (Aleksi) Aaltonen, född 5.7.1892 i Somero, död 22.2.1956 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Fredrik Aaltonen och Ida Lovisa Fennander. Gift 1918 med konstnärinnan Elli Ilona Lehtonen. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. A. O. Aaltonen, Ratkaisevia vuosia Suomen poliittisessa elämässä (1993); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa I–III (1975, 1987, 1991). 

BILDKÄLLA. Aaltonen, Aleksi. Riksdagen, bildarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4161-1416928956767

Upp