JUUTILAINEN, Ilmari


(1914–1999)


Stridsflygare, Mannerheimriddare


Ilmari Juutilainen flög 437 stridsuppdrag, vann 94 luftsegrar och var därmed den mest meriterade finländska stridsflygaren. För sina krigsinsatser premierades han två gånger med Mannerheimkorset. I reserven fungerade han som yrkespilot och fick Harmonstatyetten 1994.


 

Ilmari Juutilainen var son till en järnvägstjänsteman i Lieksa i Östra Finland och växte upp i Sordavala i Karelen. Juutilainens intresse för flygaryrket och piloternas uppgifter väcktes av 2. Avdelta sjöflygavdelningen som var förlagd i hans hemstad. Han gjorde frivillig beväringstjänst vid 1. Avdelta sjöflygavdelningen i Viborg men utbildades där till hjälpmekaniker och motorbåtsförare. Det var den flygbitne ynglingen inte nöjd med; han ville lära sig flyga. Följaktligen sökte han och blev antagen till bröderna Karhumäkis privata flygskola och tog där flygcertifikat i april 1934.


 

Året därpå inträdde han i tjänst som stamunderofficer vid Flygbas 5 i Suur-Merijoki nära Viborg. I februari 1936 kommenderades han till två på varandra följande pilotkurser för reservunderofficerare. Undersergeant Juutilainen var primus på sin kurs och erhöll även det vandringspris som gavs den bäste underofficerspiloten. Han återvände till Suur-Merijoki som pilot vid spaningsflottiljen. Sina flygfärdigheter utvecklade han ytterligare genom att avlägga C-certifikat och lärarexamen i segelflygning vid Jämijärvi segelflygskola sommaren 1937. Han var en skicklig och pålitlig flygare och vann en mållandningstävling i september 1938.


 

I november 1938 kommenderades Juutilainen till en jaktflygskurs i Uttis. Bland kursens elever skulle Flygflottilj 24:s Fokker D.XXI-piloter utses. Efter att ha avklarat kursen förflyttades han som jaktpilot till Uttis, där han hann bli inkörd i sin uppgift före vinterkrigets utbrott på månadens sista dag. Juutilainens första luftseger bokfördes den 19 december då han sköt ner ett DB-3-bombplan. Dagen före julafton sköt han tillsammans i en flyggrupp med sex plan ner ett R-5-eldledningsplan så att det störtade i kärret Leipäsuo. På årets sista dag lyckades Juutilainen skjuta ner ett Polikarpov I-16 jaktplan. Samma dag befordrades han till översergeant och redan i slutet av januari 1940 till fältväbel. Han gjorde en exceptionellt snabb karriär; den högsta underofficersgraden flygmästare nådde han redan ett år senare, i mars 1941.


 

I mars-april 1940 bytte Flygflottilj 24 de långsamma och som jaktplan redan omoderna Fokker-planen till jaktplan av typen Brewster 239 Buffalo, tillverkade i Förenta staterna och egentligen avsedda för hangarfartyg. Planet var till sina egenskaper överlägset de typer som Sovjets flygvapen använde 1940 och 1941 och ett effektivt verktyg i Juutilainens händer. Under sommaren och hösten 1941 sköt han ned nio fiendeplan, och i samma takt fortsatte han nästa år.


 

I juni 1940 fick Juutilainen på rekognoseringsuppdrag bevittna det finländska civilflygets tragiska förlust, då Aeros passagerarplan Kaleva försvann under en reguljär flygtur från Tallinn till Helsingfors – nedskjutet av sovjetiskt bombflyg som det senare skulle visa sig. Juutilainen observerade flytande flygplansspillror och stora oljefläckar utanför Estlands kust.


 

På grund av sina luftstridsmeriter blev han den 26 april 1942 av överbefälhavaren utnämnd till riddare av Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass för tapperhet och skicklighet i luftstrid. Då han hade 22 luftsegrar på sitt konto, av vilka två i vinterkriget. Mannerheimkorset ändrade på inget av Juutilainens öppna, pojkaktiga lynne. Han föreföll att trivas i luftstridens hektiska atmosfär. Jakt och särskilt fågelskytte var för övrigt hans favoritsysselsättningar. Han hade förmågan att blixtsnabbt uppfatta och gestalta det han såg och minnas sina observationer efteråt. I kraft av dessa färdigheter var han också en framgångsrik spaningsflygare.


 

Juutilainen var en utmärkt lärare för de yngre stridsflygarna. Han var outtröttlig i diskussioner såväl på jourplatsen som på logementet och delade där med sig av sitt flygtekniska och flygtaktiska kunnande till de yngre piloterna. Han hade också förmågan att skälla ut nykomlingar som i strid hade glömt inlärd taktik. Under sin tjänstgöring vid Flygflottilj 24 noterade han sammanlagt 36 godkända luftsegrar av vilka 34 med Brewster i fortsättningskriget. Vid Brewsterflottiljen upplevdes det som en tung förlust att Juutilainen förflyttades till den nya Messerschmittflottiljen under uppbyggnad, Flygflottilj 34.


 

»Illu« Juutilainen tog dock ett glatt avsked; ett nytt effektivt stridsplan, en ny arbetsmiljö och därmed nya möjligheter väntade honom. Med andra utvalda piloter var Juutilainen med om att hämta Messerschmitt Bf 109-planen från Tyskland i början av 1943. Planen placerades i Malm och Uttis.


 

I mars 1943 startade kapten Ervi och flygmästare Juutilainen från Malm på ett avvärjningsuppdrag som var historiskt såtillvida att man nu för första gången med hjälp av tysk radar ledde finländska jaktpiloter till stridskontakt, varvid Juutilainen vann flottiljens första luftseger genom att skjuta ner ett sovjetiskt PE-2-bombplan. Med Messerschmitt bokförde han sedermera ytterligare 57 luftsegrar, vars värde ytterligare förhöjs genom att motståndarna flög plan med bättre prestanda, såsom Jakovlev Jak-9 samt amerikanska Bell P-39 Airacobra och North American P-51 Mustang. Sitt andra Mannerheimkors fick Juutilainen av överbefälhavaren den 28 juni 1944.


 

Efter kriget tjänstgjorde Ilmari Juutilainen vid Flygregemente 3 i Uttis fram till maj 1947, då han blev civil yrkespilot. Efter drygt ett år, i september 1948, återinträdde han dock i aktiv tjänst vid Flygregemente 4. Detta förband lämnade han i juli 1949 för att definitivt övergå till reserven. I ca fyra års tid fungerade han som yrkespilot och flyglärare med sitt eget skol- och sambandsplan av typ de Havilland DH 82 Tiger Moth och under tiden 1949–1956 med sitt Karhumäki Karhu 48-plan. Under hela sin karriär flög han 55 olika plantyper under ca 4 500 timmar, närmare en tredjedel av tiden med militärplan.


 

Juutilainen förärades 1994 flygarnas vandringspris Harmonstatyetten.


 

Urho Myllyniemi


 

Eino Ilmari Juutilainen, född 21.2.1914 i Lieksa, död 21.2.1999 i Tusby. Föräldrar konduktören Tuomas Juutilainen och Helmi Sofia Kauppinen. Gift med (1) Anni Kaarina Nurmi, (2) Aili Katri Mustonen 1951.


 

PRODUKTION. Punalentäjien kiusana, Muistikuvia hävittäjälentäjän taipaleelta (1956; 2 uppl. 2003; till engelska 1996; 2 uppl. 2005).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Juurikas, Lentomestarit (1999); J. Karhunen, Ritarilentue. Hävittäjälentue 24:n 3. lentueen vaiheita (1956); J. Karhunen, Marskalkens flygande riddare (1958); K. Keskinen & K. Stenman & K. Niska, Suomen ilmavoimien historia XI. Hävittäjä-Ässät (1994); E. Kiviranta, ”Ässien ässä” sodan taivaalla (1978); Mannerheim-ristin ritarit. Ritarimatrikkeli (1988); M. Peltonen, Ilmasotakoulun historia 1918–1980 (1993); Pilvenveikot 1976–2006 (2006); J. Sarvanto, Stridsflygare under Karelens himmel (1941); H. Valpas & L. H. von Willebrand, Finska flygare i strid (1942); H. Valpas & L. H. von Willebrand, Flyget i Finlands krig (1943).


 

BILDKÄLLA. Juutilainen, Ilmari. 1942. Försvarsmaktens bildcentral.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5366-1416928957972

 

Upp