WARIS, Klaus 

(1914–1994) 

Chefdirektör för Finlands Bank, professor 

Klaus Waris innehade under flera årtionden en viktig roll för den ekonomiska politiken i Finland. Han hade enligt egen utsago deltagit i sju devalveringar och förespråkade det oaktat en sund ekonomi, som inbegrep penningvärdets bevarande. Waris inverkade i hög grad på expansionen inom träförädlingen i Finland och på diversifieringen av hela näringslivet samt över huvud taget på välfärdsstatens utveckling.

Som ung deltog Klaus Waris i den dåtida nationella rörelsen genom att förfinska sitt släktnamn (Warén) och genom att ansluta sig till Akademiska Karelen-Sällskapet. Det patetiska i nationalismen var dock främmande för hans rationella kynne, däremot ådagalade han fosterländskhet i praktiken genom att som frontofficer delta i vinterkriget och i fortsättningskriget, samt sedermera på ledande poster på försvarsområdet. 

Waris avlade magisterexamen i sin hemstad Åbo och blev snart känd som en nationalekonom med framtiden för sig. Hans doktorsavhandling om konsumentens ställning blev färdig efter andra världskriget. Waris verkade i början av 1950-talet en kortare tid som professor vid Tekniska högskolan, men den vetenskapliga banan fick ge vika för den praktiska ekonomiska politiken. Han skrev visserligen hela tiden artiklar och tal, men nya omfattande verk publicerade han först på 1970-talet – och delvis som sitt andliga testamente. Waris kan placeras i gränsområdet mellan den historiskt betonade ekonomiska vetenskapen och den allt viktigare ekonometrin, och han drog nytta av de starka sidorna hos bägge skolorna. 

Vid bara 32 års ålder utsågs Waris till chef vid finansministeriet för den kort därförinnan inrättade avdelningen för folkhushållning. Inflationen efter kriget var som värst, de inkomstpolitiska kraven höga och den politiska situationen spänd, varför det var svårt att kräva ekonomisk sans och måtta. Waris avdelning började bearbeta attityder och förväntningar genom att ge ut ekonomiska översikter som bilagor till statsbudgeten samt publicera konjunkturöversikter kvartalsvis. Dessa har sedermera blivit basverktyg för den ekonomiska politiken. Inflationen avstannade så småningom, och mot slutet av 1940-talet återgick den finländska nationalekonomin i många avseenden till mera normala förhållanden. 

Waris egentliga karriär vid Finlands Bank började 1952; dessförinnan hade han vid sidan av sin professur tillhört direktionen för Nordiska föreningsbanken i ett par års tid. Redan 1954 var Waris en stark kandidat till chefdirektör för centralbanken, men president J. K. Paasikivi ansåg honom ännu vara för ung och även alltför entusiastisk. Waris utnämndes emellertid till suppleant för den erfarne Rainer von Fieandt, och då denne 1957 blev statsminister var Waris självskriven som chef för centralbanken. 

När Waris utnämndes till chefdirektör hade marken just devalverats med 39 procent; samtidigt hade emellertid vägen öppnats för en liberalisering av utrikeshandeln. Waris viktigaste uppgift var att försvara den devalverade markens värde mot det tryck som generalstrejken 1956 åsamkat. Detta lyckades till en början hyggligt, men på 1960-talet accelererade kostnadsinflationen på det oroliga arbetsmarknadsfältet, och 1967 var man tvungen att devalvera marken på nytt, denna gång med 31 procent. 

Räntepolitiken hörde också till Waris bekymmer. År 1962 föreslog direktionen för Finlands Bank en höjning av räntan med en procent. Bankfullmäktige godkände höjningen men återtog sitt beslut sedan det lett till en politisk storm. Efter detta hölls räntan på samma nivå i ca tio års tid, och Waris var i stället tvungen att operera med hjälp av centralbankens kreditgivning åt affärsbankerna eller den så kallade rediskonteringspolitiken. 

Kampen mot kostnadstrycket och det styva räntetänkandet gjorde Waris frustrerad, och 1967 avgick han från centralbanken. Som helhet betraktad var hans tid ändå framgångsrik. Bägge devalveringarna öppnade vägar för exporten, och med hjälp av de krediter som Waris skaffade i utlandet utvidgades träförädlingen inom ramen för skogstillgångarna i Finland medan förädlingsgraden höjdes. De viktigaste delarna av riksvägsnätet förnyades också med hjälp av utländska krediter, och på kreditkontrollen baserade sig likaså det av Waris utvecklade systemet för frivillig reglering av investeringar inom skogsindustrin. Devalveringen 1967 påskyndade, tack vare Eftaavtalet 1967, den påbörjade s.k. nyexporten, och i förlängningen diversifieringen av den finländska industrin. Arbetslösheten var låg på Waris tid, levnadsstandarden steg och hela samhällsstrukturen förändrades – rentav med världsrekordfart. 

Trots att Waris betraktade de tidigare devalveringarna som lyckade ansåg han redan på 1970-talet att deras tid var förbi. Hans krav på att tygla inflationen förverkligades visserligen inte, och ännu 1992 var han tvungen att medge att devalveringen var oundviklig. Man kan dock säga att Finland i den senare EMU-politiken följt de riktlinjer som Waris redan tidigare dragit upp. 

Avskedet från centralbanken minskade inte Waris inflytande. Han mottog uppdrag som kansler för den finska handelshögskolan, som den första överombudsmannen för Sitra (Jubileumsfonden för Finlands självständighet), inom Mortgage Bank of Finland, Statens tekniska forskningscentral (VTT) och slutligen i ordenskapitlet för riddarordnarna. Waris pratade sällan i vädret, så ifall han åtog sig att skriva en artikel, hålla ett föredrag eller bevilja en intervju visste man alltid att ett personligt, vägande budskap var att vänta. 

Waris verkade också länge i styrelserna för Nokia och Lojo (sedermera Metra) samt en del andra företag. Inte heller då var han bara en foglig jasägare; mot slutet av 1980-talet motsatte han sig Nokias deltagande i den hårt konkurrensutsatta produktionen av tv-apparater, som dessutom krävde långa serier, utan ansåg att mobiltelefonin var en sådan smal sektor där Finland med framgång kunde konkurrera internationellt. Utvecklingen skulle ge Waris rätt på bägge punkterna. 

I synnerhet under Waris tid vid centralbanken gjordes det försök att dra honom med i politiken som regeringsbildare, och hans namn nämndes även i presidentspekulationerna. Han entusiasmerades dock inte av politiken. Waris kritiserade sarkastiskt de finländska direktörernas iver att representera, att sitta med i gänget och att delta i utländska konferensresor. Själv höll han sig à jour genom att fördjupa sig i ekonomisk information och genom att ta hand om sina viktiga personkontakter. 

Jyrki Vesikansa 

Klaus Henrik Warén, från 1935 Waris, född 17.3.1914 i Helsingfors, död 18.12.1994 i Helsingfors. Föräldrar överläkaren Kaarlo Erkki Johannes Warén-Waris och Katri Maria Cannelin. Gift 1939 med Marja Elina Leppänen. 

PRODUKTION. Kuluttajain tulot, kulutus ja säästäminen suhdannekehityksen valossa Suomessa vuosina 1926–1938 (1945); Palkat ja hinnat sekä markan kohtalo (1945); Valinnan yhteiskunta (tills. med E. Allardt & O. A. Wiio, 1970); Markkakin on valuutta (1977). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Utklippsarkiv, Uusi Suomis arkiv. Iltalehti 11.1.1992; A. Kuusterä & J. Tarkka, Suomen Pankki 200 vuotta. Keisarin kassasta keskuspankiksi II (2011); J. K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 I‒III. Red. G. Stjernschantz (1986–1987); Uusi Suomi 6.2.1977. 

BILDKÄLLA. Waris, Klaus. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5391-1416928957997

Upp