SUNDQUIST, Edvin 

(1885–1962) 

Chefredaktör, tidningsutgivare 

Under ett drygt halvsekel präglade chefredaktör Edvin Sundquist och hans tidning Vasabladet mycket av den svenska debatten i Finland. Ännu starkare var hans inflytande i svenska Österbotten. Hans tunga opinionsförmedling och formidabla gestalt kom i många frågor att vara av yttersta betydelse. En bärande tanke var att slå vakt om den svenska sammanhållningen och samtidigt framhäva Österbotten som det genuinaste av Finlands svenska landskap. 

Edvin Sundquist föddes 1885 i Solv Östergränd i en fiskar- och sjömansfamilj på Soldatbacken men räknade Sundom som sin egentliga hembygd från sin tidiga barndom. Kontakten till och engagemanget i Sundom hörde till de många band som han aldrig bröt. Hans lärobana inleddes under beskydd av lektor Manne Aspelin. Redan före studentexamen vid Vasa Lyceum visade Edvin skrivlust och medverkade i elevtidningen och i tillfällighetspublikationer. Efter en framgångsrik examen inledde Sundquist studier i Helsingfors, men de avbröts definitivt 1908, då han anträdde sin journalistiska bana vid Vasabladet. 

Sin första konkreta framgång inhöstade Sundquist då han tillsammans med kompanjonen Edvin Frimodig övertog aktiemajoriteten i F. W. Unggrens tryckeribolag, som dittills gett ut Vasabladet. När detta skedde 1913 hade tidningen varit på drift under en något profillös chefredaktör, Ludvig Unggren, son till bolagets grundare. 

Vasabladets chefredaktör innehade en ovanligt solid position. Han inte bara drev tidningen och skapade dess linje, han ägde den också. Sundquist och Vasabladet är ett, konstaterade också grannkollegan Jakobstads Tidning. 

Vasabladets typografiska och nyhetsmässiga framgång inföll under chefredaktörens tidiga år. Sundquist kunde under en relativt kort tid öka utgivningen från tre till sex dagar i veckan 1918. Man får förmoda att det var boktryckaren Frimodig som 1920 köpte tidningens första sättmaskin och som 1931 anskaffade dess första rotationspress. Sedermera utökades både upplagan och annonsstocken. Vasabladet blev en lukrativ affär. Men varken ekonomin eller den tekniska utvecklingen hörde till Sundquists främsta intressen. Hans meriter låg inom principjournalistiken. Journalisten och författaren Nils-Börje Stormbom karaktäriserar honom med följande ord: ”Sundquist blev en legend redan under sin livstid. Han var en av de mest profilstarka, kämpastarka och modiga journalisterna i Svenskfinland. Han var också en djärv och modig handlingsmänniska.” Stormbom såg också Sundquist som sin ”ständiga, trofasta och pålitliga, äldre faderliga vän”. 

Sin ungdomliga patriotism bevisade chefredaktören för Vasabladet genom att åta sig uppdraget som jägarrörelsens etappchef i Vasa. En tid var verksamheten framgångsrik, det var ju naturligt att tidningens kunder och tipsare strömmade genom lokalerna dagligen. Men när majoriteten av besökarna kunde betecknas som unga män med ryggsäckar slog polisen till. Den 15 maj 1916 greps Sundquist av ryssarna. Efter sex veckor i länsfängelset i Vasa rymde han till Sverige. Han stod inför en förpassning till det ökända Spalernaja i Petrograd och riskerade att bli en av ”gallerjägarna”. 

Åren 1916–1918 var Sundquist anställd vid Aftonbladet i Stockholm. Hans journalistiska förebild där var Valdemar Langlet. Sundquist arbetade på utrikesredaktionen, där grundlades hans intresse för det internationella skeendets stora linjer. Där grundmurades kanske till en del hans obetingat negativa hållning till nazismen och Adolf Hitler. Då Sundquist återvände till Vasa vintern 1918 hade han en intressant journalistisk erfarenhet att bygga på. 

Tjugotalets stora frågor gällde statsförfattningen: Vasabladet stödde monarkin, skapandet av finlandssvenska landskap – där stäcktes alla drömmar. När det gällde inbördeskrigets följder var Vasabladet till en början oförsonligt och ville utkräva ”syndens lön”. I Ålandsfrågan var Sundquist mjukare gentemot Sveriges krav än många landsmän, inklusive finlandssvenskar i allmänhet. Han behöll livet ut en klockarkärlek till Sverige. 

Vasabladet företrädde i Svenska folkpartiets intensiva, interna fejder något som kunde kallas ”den österbottniska nationalismen”. Sundquist hade ingenting till övers för den tidens hukare med Amos Anderson i spetsen, inte heller för dennes småintriganta och slingriga personlighet. 

I praktiken dokumenterade Edvin Sundquist sitt svenska och österbottniska sinnelag genom att vara med och starta Wasa teater, ingå som medlem i Svenska folkpartiet redan vid dess grundande samt stödja Finlands svenska skolungdomsförbund och Svenska Österbottens ungdomsförbund (SÖU), Svenska klubben i Vasa och Finlands svenska ungdomsförbund. Han medverkade någon tid även i ledningen för SÖU. Uppdragen och hans förtroende bland medborgarna brukade han aldrig som språngbräda till något större och lukrativare. 

Politiken lockade honom inte, vare sig som karriär eller yrke. Han avsade sig också regelbundet kandidatur i t.ex. riksdagsval. Trots att Sundquist en längre tid var medlem av Svenska folkpartiets förstärkta styrelse gick han efter de tidiga tjugoåren inte i partiets ledband. Man kunde kalla honom en ”Pennans Cincinnatus”, som efter slutfört värv i Rom återvände till plogen. 

Nya ödesfejder drabbade på 1930-talet republiken. Lapporörelsen tog Sundquist skarpt avstånd ifrån, inte minst på grund av dess laglöshet. Hans maxim lydde: i det ögonblick vi uppger rättens ståndpunkt har vi varken som folk eller nationalitet någon grund att stå på. 

En ny storhetstid för Vasabladet inföll under krigsåren. Redan 1939 fick tidningens huvudredaktör pröva på ett nyare och råare klimat även i Finland. Vasabladet hade till rikskanslern Adolf Hitlers 50-årsdag publicerat ett hopkok från utländska källor. Signaturen St. O (Alvar Ohls) hade skrivit om en dekisfigur och målargesäll som från en usel marginalexistens nu svingat sig till rikets högsta post. Tyska legationen rasade och myndigheterna i Finland gav efter och väckte tryckfrihetsåtal. Efter fällande dom i hovrätten marscherade Sundquist den 15 maj 1941 in i fängelset, tjugofem år efter sitt första fängslande. Fortsättningskrigets utbrott resulterade i en allmän amnesti. 

Detta hindrade inte Vasabladet från att vara en av de främsta motståndarna till censuren och Informationsverkets därmed förbundna försök till hjärntvätt av pressen, också kallad ”puntilism” efter sin tillskyndare Lauri Adolf Puntila. Vasabladet var kritiskt till Finlands krigsmål, vilket kan ha påverkat de inkallade österbottningarnas stämningar till den grad att österbottniska regementen gjorde halt när de skulle gå över den gamla riksgränsen. Det är värt att notera att Edvin Sundquist var en av undertecknarna av de 33:s fredsadress den 4 augusti 1943. 

Observatörer med insideskännedom visste redan efter kriget att Vasabladets chefredaktör inte deltog i något dagligt ledarförfattande. Han hade både utomstående förtrogna och folk i redaktionen som kunde skriva ledare. Märkligt nog var tre av dem hans klasskamrater i lyceet. Där fanns tidningens populära kåsörsignatur Neger, fil.mag. Einar Hagman, sociologen och etnologen K. R. Wikman särskilt före kriget, och ytterligare kontraktsprosten Einar Spjut i Sverige. Skolrådet Ernst August Mitts hörde till dessa medarbetare, men hade rykte om sig att aldrig författa någonting farligt eller rafflande. 

En annan grupp bestod av havererade chefredaktörer som Sundquist sannolikt av etiska och moraliska skäl tog hand om. Dit hörde den mycket användbare Wasa-Postens sista chefredaktör Ernst Holm samt Östra Nylands avsuttna chefredaktörer Sigurd Gadolin och Ralf Friberg. Från Helsingfors kom depescher från Svenska Pressens tidigare chefredaktör Max Hanemann. På femtiotalet hyste Vasabladets officin även Björn Hindström, senare chefredaktör för Kaskö Tidning, och autodidakten Ragnar Mannil, som blev kanslichef vid Svenska folkskolans vänner. Den första kronprinsen var fil.mag. Jarl Finne, signaturen Flanör, som till slut blev mycket bitter över sin fruktlösa väntan. De nämnda hade alla i svävande ordalag förespeglats chefredaktörsposten när Edvin Sundquist skulle avgå. Det gjorde han aldrig. 

Birger Thölix, som sedan blev chefredaktör för Vasabladet, konstaterar att tidningen in i det sista föredragit ett mönster från en svunnen tid. Björn Hindström, som förgäves försökte sig på nymodigheter i tidningen, ansåg i sin nekrolog att Sundquist hade en gång för alla givna principer om hur en tidning skulle redigeras och se ut typografiskt. Vasabladet kunde därför inte i alla avseenden följa med utvecklingen på journalistikens område. Under senare år kunde man märka att det forna frisinnet hos Edvin Sundquist fick ge vika för en personligt färgad konservatism. 

Ralf Friberg 

Johan Edvin Sundquist, född 17.5.1885 i Solv, död 15.3.1962 i Vasa. Föräldrar sjömannen Erik Sundquist och Anna Ingman. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Huldén, En småstadsredaktörs bekännelser (1994); N.-B. Stormbom, Också en process. Hitler kontra Sundquist. Presshistoriska och andra studier. Tillägnade Torsten Steinby på 75-årsdagen den 25 augusti 1983 (1983); N.-B. Stormbom, Edvin Sundquist – tidningsman I–II (1988, 1999); B. Thölix, Alla våra gårdagar (1996). 

BILDKÄLLA. Sundqvist, Johan Edvin. Matrikel över Finlands tidningspress (1937).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5559-1416928958165

Upp