PÄÄTALO, Kalle


(1919–2000)


Författare, professor


Den mikrohistoriskt och självbiografiskt inriktade författaren Kalle Päätalo har skrivit några av de främsta finska folklivsskildringarna. Hans Juuret Iijoen törmässä (Iijoki-serien) hör med sina 26 delar till de mest omfattande självbiografiska romaner som över huvud taget skrivits. Päätalos författarskap har i Finland haft en nationell betydelse som motsvarar Alex Haleys internationellt.

 

Kalle Päätalos romaner utspelar sig i Koillismaa, de avsides belägna, nordöstliga gränsmarkerna norr om Kajanaland i trakterna kring Ijo-älv. I sina romaner behandlar Päätalo för det mesta samma historiska skeden och teman som Väinö Linna i sina: förändringarna i livsbetingelserna från 1920-talet, över krigs- och uppbyggnadsåren, fram till 1960-talet, men greppet är ett annat; Päätalo strävade inte efter samhälleliga förklaringar. Däremot dokumenterade han det förgångna med en folklorists noggrannhet. Päätalos popularitet bottnade i att den breda allmänheten upplevde det han skildrade som nära och igenkännbart. Den första av hans böcker som blev en nationell försäljningsframgång var Myrsky Koillismaassa (1963, Storm i Koillismaa), och framgångarna fortsatte med den självbiografiska Juuret Iijoen törmässä (Iijoki-serien) som kom att omfatta sammanlagt 16 994 sidor. Varje enskild del utkom i en upplaga på över 100 000, men kritikernas godkännande blev författaren tvungen att vänta på.


 

När Kalle Päätalo föddes bodde hans föräldrar Hermanni och Riitu Päätalo som arrendatorer på Mäkelä gård i Taivalkoski. Familjen flyttade till ett eget hem 1922 och bosatte sig på ett småbruk i Kallioniemi. Som äldst bland barnen var Kalle tidigt tvungen att börja förvärvsarbeta, fadern tog med honom på stockflottning och skogsarbete. När fadern insjuknade axlade Kalle ansvaret för hela den åttahövdade familjens utkomst. Skolgången, som avlöpt väl, måste avbrytas efter det fjärde året. Skolan efterlämnade dock en fortsatt lust att läsa och skriva, och biblioteket i Taivalkoski, tjugo kilometer från hemmet, blev en viktig plats för honom.


 

År 1939 gick Päätalo som frivillig in i armén. Han sårades i fortsättningskriget då han tjänstgjorde som undersergeant vid pansarvärnskompaniet i Infanteriregemente 53. Åren 1942–1944 tjänstgjorde han på Karelska näset som underofficer vid underhållsenheten på ett interneringsläger för krigsfångar. Efter freden slog sig Päätalo ner i Tammerfors och försökte komplettera sina studier samtidigt som han förvärvsarbetade. Päätalo, som avancerat från skogsarbetare till timmerman, vann inträde i Tammerfors handelsskola och läste till byggnadstekniker, ett yrke han var verksam i fram till 1963.


 

Kalle Päätalos skrivtalang utvecklades redan under skoltiden till den grad att läraren förmodade att pojken skulle bli författare. Också modern uppmuntrade honom, men fadern motsatte sig tanken å det bestämdaste och ansåg att en bra arbetskarl riskerade att gå förlorad. Den 15-åriga skogsarbetaren, redan känd för sina krafter och sin starka arbetsvilja, skaffade sig Mika Waltaris Aiotko kirjailijaksi? (Ämnar du bli författare?) som handledning för sin författarbana. Förebilder var Pentti Haanpää och Toivo Pekkanen. Även Ilmari Kianto, F. E. Sillanpää, Knut Hamsun och Fjodor Dostojevskij hade gjort intryck på honom. Senare inspirationskällor var Jack Londons självbiografiska roman Martin Eden, Maksim Gorkijs Ute i världen samt Olavi Siippainens författarskap.


 

De självstudier som Päätalo ägnade sig åt med hjälp av ett lektörsuppdrag vid kulturorganisationen Nuoren Voiman Liitto, gav resultat när han 1939 fick tredje pris i en skrivtävling arrangerad av tidskriften Nuori Voima. Som skrivarskola fungerade även tidskrifterna Pohjolan Jätkä, Sirpale, Nyyrikki, Perjantai, söndagsbilagorna i Aamulehti och Helsingin Sanomat samt läsbilagorna i Seura och Ilmarinen, vilka publicerade brev från fronten och berättelser av olika slag. I Tammerfors medverkade Päätalo en tid i en krets av amatörskribenter som kom från stadens arbetarmiljöer.


 

År 1957 skickade Päätalo sin debut Ihmisiä telineillä (Människor på ställningar), med arbetsnamnet ”Rakennustyömaan arkea” (Vardag på en byggarbetsplats), till förlaget WSOY, sedan till Otava och till Tammi, men samtliga förlag returnerade manuskriptet. Det var först Gummerus förlagsredaktör Ville Repo som noterade Päätalos berättartalang och publicerade romanen. Debuten fick ett gott bemötande, kritikerna ansåg att en ny Tammerforsförfattare fötts och boken sågs som den första realistiska romanen om en byggarbetsplats. Den auktoritativa kritikern Alex Matson ansåg dock att trovärdigheten förtogs av en alltför stor noggrannhet. Päätalo jämfördes med Väinö Linna och Lauri Viita, och som en av författarna från Birkaland fick han tillträde till de litterära kretsarna.


 

Följande arbete var den femdelade romanserien Koillismaa, vars huvudperson Kauko Sammalsuo personifierar skogsfolkets kamp för tillvaron. Samtidigt med detta skrev Päätalo några romaner i vilka han behandlade hemlösa skogsarbetares livsöden, Viimeinen savotta (1966; Sista hygget, 1979) och Kairankävijässä (1968, Obygdsvandraren) med Vikke Nilo som centralgestalt, samt Höylin miehen syksyssä (1970, Höylimannens höst), vars huvudperson var Mikko Puurto, en timmerkojornas Kristus. Under denna period skrev Päätalo också romanen Nälkämäki (1967, Hungerbacken) som handlade om underofficeren Matti Liekkos upplevelser vid underhållsenheten på ett interneringsläger för krigsfångar. Verkens utomlitterära förtjänster uppmärksammades, men de kritiserades för sin förströelsebetonade och schablonmässiga realism.


 

Tematiskt stod Päätalo nära Ilmari Kianto och Pentti Haanpää och kallades därför för Kajanalandskrönikör, och på grund av sin snabba publiceringstakt fick han epitetet trilogiförfattare och var sålunda udda i en tid då den rådande modernismens estetik förutsatte ett urbant innehåll och en fast form. Päätalo fick dock på 1960-talet ett visst flankstöd av en ny trend, den s.k. dokumentarismen. En kännedom om gångna tiders livsformer och dialekter räknades också till hans förtjänster när han i slutet av 1970-talet fick statens litteraturpris.


 

Päätalo övergav aldrig sin motivkrets, men han frångick den realistiska romanformen och trotsade således kraven från programmatiskt vänstersinnade kritiker. För Juuret Iijoen törmässä valde han att bygga upp handlingen kring huvudpersonen Kalles hågkomster från olika livsskeden. Genom den subjektiva jagberättarens historia lyckades Päätalo uttrycka någonting allmängiltigt, och läsarna, av vilka många flyttat från landsbygden till staden, hade lätt att leva sig in i huvudpersonens mödosamma liv.


 

Senmodernismen på 1990-talet raserade murar mellan låg- och högkultur och verkade på så vis till Päätalos fördel. Man uppskattade de speciella kvaliteterna i hans folkskildring och i individporträtten samt i hans stora språkrikedom. Päätalo strävade efter sanningsenlighet, utan att för den skull presentera världsförklaringar. Verkligheten består av vardagen och alla de individuella dramer som präglar arbetet och människorelationerna. Individens kamp blir således viktigare än all ideologi.


 

Ärlighet och flit är grundvärden hos Päätalos berättarjag. Kravet på offentlig bikt framstår som ett arv från den nordliga laestadianismen: de egna svagheterna bör erkännas och man måste sona de oförrätter man begått. Mannens skam framträder smärtfyllt i berättarjagets bekännelser. De olika nivåerna framträder i hans författarskap först efter en lång och grundlig genomgång av minnen och hågkomster. Jämförelser med Volter Kilpi och Marcel Proust, när det gäller det långsamma berättandet, är sist och slutligen inte lika sökta som när de först framfördes.


 

Leena Kirstinä


 

Kaarlo (Kalle) Alvar Päätalo, född 11.11.1919 i Taivalkoski, död 21.11.2000 i Tammerfors. Föräldrar skogsarbetaren, torparen Lauri Hermanni Päätalo och Priitta Stiina (Riitu) Neulikko. Gift med (1) Helvi Maria Ojala 1944, (2) Elli Helena (Leena) Janakka 1955.


 

PRODUKTION. Ihmisiä telineillä (1958); Koillismaa (1960); Selkosen kansaa (1962); Myrsky Koillismaassa (1963); Ennen ruskaa (1964); Myrskyn jälkeen (1965); Mustan lumen talvi (1969); Viimeinen savotta (1966; Sista hygget, 1979); Nälkämäki (1967); Höylin miehen syksy (1970); Huonemiehen poika (1971); Tammettu virta (1972); Kunnan jauhot (1973); Täysi tuntiraah (1974); Nuoruuden savotat (1975); Loimujen aikaan (1976); Ahdistettu maa (1977); Miinoitettu rauha (1978); Ukkosen ääni (1979); Liekkejä laulumailla (1980); Tuulessa ja tuiskussa (1981); Tammerkosken sillalla (1982); Pohjalta ponnistaen (1983); Nuorikkoa näyttämässä (1984); Nouseva maa (1985); Ratkaisujen aika (1986); Pyynikin rinteessä (1987); Reissutyössä (1988); Oman katon alla (1989); Iijoen kutsu (1990); Muuttunut selkonen (1991); Epätietoisuuden talvi (1992); Ii-joelta etelään (1993); Pato murtuu (1994); Hyvästi Iijoki (1995); Sateenkaari pakenee (1996); Juoksuhautojen jälkeen (1997); Pölhökanto Iijoen törmässä (1998); Mustan Lumperin raito (1999). Pjäser: Susipari (1971); Laulu Pölhökantojen maisemalle (1978). Se även Finlands författare 1945−1980 (1985).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Janatuinen, Miehenkuva − Kalle Päätalon perintö (2005); R. Jokisalmi, Jokijärven rannalta. Kalle Päätalon romaanihenkilöiden esikuvat kertovat (2005); E. Marttinen, Mestarin eväät. Kalle Päätalon taival kuvin ja sanoin (1994); Miten kirjani ovat syntyneet II (1980); Päätalon juurella. Juhlakirja 11.11.1999 Kalle Päätalon täyttäessä 80 vuotta (1999); Suomen kirjallisuuden historia III (1999); V. Tikkanen, Kalle Päätalon kaverina (2002); M. Vehviläinen, Kalle Päätalo (1978); U. Ylisirniö, Iltapihti pirtin päälle. Kirjailija Kalle Päätalon sanastoa (1989).


 

BILDKÄLLA. Päätalo, Kalle. Foto: Ateljé N. Rasmussen, 1969. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5026-1416928957632

 

Upp