PENNANEN, Eila


(1916–1994)


Författare, översättare, kritiker


Eila Pennanen gav ut ett femtiotal böcker och översatte dubbelt fler till finska. Antalet tryckta och i manuskript bevarade alster är ändå mångdubbelt större. I sina tal och skrifter har Pennanen spridit kunskap om de mest skiftande ämnen. Hennes kunskapstörst var osläcklig och intet mänskligt var henne främmande. Speciellt under 1970- och 1980-talen var hon en aktiv och viktig deltagare i kulturdebatten.

 

Eila Pennanen föddes och dog i Tammerfors, där också många av hennes romaner utspelas. Det var emellertid i Helsingfors hon studerade och utvecklades till författare. Pennanens debutroman Ennen sotaa oli nuoruus (Före kriget var ungdomen) gavs ut 1942 och hennes sista roman Tyttölapsi (Flickebarn) femtio år senare. Men hon skrev ända till slutet av sitt liv. År 1975 bosatte sig Pennanen för gott i Urjala, där hon hade införskaffat en sommarstuga redan 1953. Där fann hon sin slutgiltiga plats i samhället. Alla de tre orter hon bodde på präglade på sitt sätt det hon åstadkom i sitt liv.


 

Eila Pennanen har utifrån sina litterära utgångspunkter karaktäriserats som trettiotalist. Ennen sotaa oli nuoruus har likheter med den ungdomslitteratur som återspeglar egna upplevelser. De psykologiserande romanerna som följde på debutromanen, som Kaadetetut pihlajat (De fällda rönnarna, 1944) och Leda ja joutsen (Leda och svanen, 1948) är karaktäristiska för 1940-talets estetiska ungdom. Variationerna på antika myter för tankarna till den anglosaxiska litteraturen. Försöken till modern symbolism ledde ännu inte till några litterära resultat. Pennanen sökte ett fastare grepp om samhället. Hon fann sin berättarröst när hon trakterade historiska ämnen. Den biografiska romanen Birgitta, sierskan (1954) om den heliga Birgitta, nådde stor popularitet. Från skildringarna av medeltiden övergick Pennanen i romanen Valon lapset (1958, Ljusets barn) till 1600-talets England. Hon frigjorde sig från det religiösa arv hon fått av modern när hon satte sig in i sin huvudperson George Fox verksamhet. Han var en inre sökare, tjänade människorna och grundade kväkar­rörelsen. Affärsmannen Fox och den heliga Birgitta båda var andliga makthavare. Också senare intresserade sig Pennanen för förhållandet mellan pengar och makt.


 

Eila Pennanen har beskrivits som en medelklassens skildrare. Hur skulle hon själv placera sig i sin tids samhälle? Frågan sysselsatte henne och hon grubblade över sitt ursprung, framför allt i sin Tammerforsserie, som grundar sig på hennes föräldrars öden. Hennes far Hugo Pennanen var inte arbetare men hörde inte heller till den ägande klassen. Han hade befordrats från bokhållare till fastighetsförvaltare för en fabrik men led av ständig penningbrist och hörde till manschettproletariatet. Modern Hilma Enegrén hade flyttat från Janakkala till Tammerfors, där hon var butiksbiträde hos sin förmögna moster. När hon gifte sig stannade hon hemma och skötte sina barn. Modern var religiös, fadern en övertygad tvivlare. Sin sociala fostran fick Pennanen under skolåren i scoutrörelsen, men i övrigt intresserade hon sig för livsåskådningsfrågor i litteraturen, liksom sin far. Det största inflytandet på hennes andliga utveckling hade hennes kusin, författaren Jarno Pennanen. Hans mor, författaren Ain’Elisabet Pennanen, var Eilas faster. Under sin studie­tid fick hon av sin äldre kusin rådet att läsa Freud, Brandes, Marx, Engels och Nietzsche.


 

År 1971 utkom romanen Himmun rakkaudet (Himmus kärlekar), som grundade sig på släktens brev och på Pennanens egna dagböcker. Den var planerad som en trilogi, men växte ut till en femdelad serie om Tammerfors: Koreuden tähden (1972, För flärdens skull), Ruusuköynnös (1973, Rosstängeln), Santalahden aika (1986, Santalahtis tid) och Kulmatalon perhe (1988, Familjen i hörnhuset). I romanserien beskriver Pennanen Himmu och Hugo, som representerar hennes föräldrar, som ”halvherrskap”. Deras motkrafter är socialdemokraten Kalle-Jussi och hans vän Matti Kurikka, bägge tvättäkta representanter för arbetarklassen. Även konstnärerna Ain’Elisabet Pennanen, Juhani Siljo, Aarne Orjatsalo, Hugo Simberg och Magnus Enckell frigör sig från sin borgerliga bakgrund. Eila Pennanen förenar dokumentens verklighet och släkthistorien till en fiktiv tidsbild.


 

Eila Pennanen blev student 1936 vid Tammerfors flicklyceum och inledde samma år sina studier vid Helsingfors universitet. Vinterkriget och fortsättningskriget förorsakade avbrott i hennes studier. Hon deltog i kvinnornas arbetstjänst i Leppävirta och i lottaverksamheten i Karelen. Hon var flitig på alla fronter och avlade trots krigstiden sin filosofie kandidatexamen 1940. Sin avhandling pro gradu skrev hon om Oscar Wilde. Efter att ha behandlat krigstidens upplevelser i sin debutroman fortsatte hon skriva, även om hon också drömde om en karriär som forskare i finska. Hon ville förena sitt läsintresse med ett tryggt yrke och avlade biblioteksexamen 1947. Även om biblioteksarbetet inte blev hennes livsverk, framgår tydligt att utbildningen influerat hennes systematiska arbetsmetoder och källanvändning. Från 1947 arbetade Eila Pennanen på bokförlaget WSOY – till en början som arkivarie och sedan med reklam. Hon gifte sig med Alpo Vammelvuo, som var verksam inom många olika konstområden; äktenskapet upplöstes 1953.


 

Eila Pennanen blev ensamstående med två små pojkar. Hon gav upp sina akademiska planer men inte sitt skrivande. År 1952 blev hon redaktionssekreterare för den litterära tidskriften Parnasso. Utöver det dagliga arbetet med litteraturen resulterade hennes produktiva penna i fyra romaner på 1950-talet. I samlingarna Tornitalo (1952, Tornhuset) och Pasianssi (1957, Patiensen) hittade hon ett eget område: novellerna. Och den spirande författaren blev så uppmuntrad av statens litteraturpris, som hon fick 1945, 1948 och 1954, att hon lämnade sin tjänst och livnärde sig på stipendier som fri författare och översättare.


 

I novellsamlingarna och speciellt i romanerna Mutta (1963, Men) och Tilapää (1968, Tillfälligt) har Eila Pennanen skrivit om förlorare och problemungdomar. Författaren själv delade in sin Helsingfors­period i det oroliga 40-talet, som präglades av krig och kristid, det svåra 50-talet och det glada 60-talet. Eila Pennanen gifte sig för andra gången 1961, nu med sin översättarkollega Juhani Jaskari. Det gemensamma arbetet ledde bland annat till de finska översättningarna av Alfred Hayes In love (Kär) och Vladimir Nabokovs Lolita,­ 1958 respektive 1959. Pennanens andra äktenskap höll heller inte, utan upplöstes 1973, något hon skildrar i sin enda diktsamling Kiitos harhaluuloista (1970, Tack för villfarelserna).


 

Trots familjeproblem förblev Eila Pennanen litterärt produktiv in i det sista. I Urjala fann hon också slutligen sin plats i samhället. Där skrev hon sin starka Tammerforsserie. Socialdemokraterna behövde henne i sitt arbete. Hon blev invald i by­rådet och i kommunalfullmäktige, och var politiskt aktiv på många håll.


 

Pennanen översatte flitigt. Den första bok hon översatte till finska var Edith Unnerstads Snäckhuset 1950 och bland de sista var Tove Janssons Brev från Klara och andra berättelser 1991. Från engelska översatte hon bl.a. Jane Austen, Emily Brontë, Graham Greene, William Golding, Iris Murdoch, George Orwell och Irving Stone. Den finska översättningen av filosofen Bertrand Russells memoarer arbetade hon med i flera år. Hon var en mycket bred översättare, nästan alla genrer finns företrädda: romaner, detektivhistorier, faktalitteratur, noveller, memoarer, hörspel och litteraturteori. Som lärare i översättning fick hon också stor betydelse för en hel generation.


 

Eila Pennanen, liksom många andra författare, bar på sätt och vis på två personer inom sig: hon läste och skrev gärna ensam, men hon ville också delta och påverka i samhället. Under flera decennier fick hon många olika förtroendeuppdrag inom kulturen och de krävde mycket tid. Det inverkade på hennes koncentration på det litterära arbetet, men å andra sidan var hon som fri författare tvungen att maximera sitt litterära arbete av ekonomiska skäl. Även om det vid sidan av de mästerliga översättningarna kan finnas några svagare arbeten och den digra romanproduktionen kan innehålla vissa upprepningar, är det få av hennes samtida som har nått upp till samma nivå när det gäller kvalitet, för att inte tala om kvantitet. Hon vidgade och fördjupade sin samtids kännedom om världslitteraturen och framstod själv i den goda litteraturens efterföljd som ett samhällets samvete.


 

Kaarina Sala


 

Säde Eila Talvikki Pennanen, född 8.2.1916 i Tammerfors, död 23.1.1994 i Tammerfors. Föräldrar fabriksdisponenten Hugo Henrik Pennanen och Hilma Maria Enegrén. Gift med (1) redaktören Alpo Vemmelvuo 1945 (2) translatorn Juhani Sakari Jaskari 1961.


 

PRODUKTION. Ennen sotaa oli nuoruus. Ylioppilasromaani (1942); Kaadetut pihlajat (1944); Proomu lähtee yöllä (1945; I natt drar han bort 1948); Pilvet vyöryvät (1947); Leda ja joutsen (1948); Katto­parveke (1950); Tornitalo (1952); Pyhä Birgitta (1954; Birgitta sierskan 1957); Tunnussana ystävyys (1956); Pasianssi (1957); Valon lapset. Historiallinen romaani­ Englannin kveekareista (1958); Kylmät kasvot (1960); Kaksin (1961); Mutta (1963); Tunnustelua. Kirjallisuusesseitä (1965); Aurinkomatka. Koominen moraliteetti (1966); Mongolit (1966); Tilapää. Rakkausromaani (1968); Pientä rakkautta (1969); Kauan sitten. TV-novelli (1970); Kiitos harhaluuloista (1970); Himmun rakkaudet (1971); Kultaiset leijonakäpälät (radiopjäs, 1971); Koreuden tähden (1972); Ruusuköynnös (1973); Naisen kunnia (1975); Yhdessä (radiopjäs, 1975); Mustan katin rakkaus (1976); Ministeri murhataan (1976–1977); Kapakoitten maa (1977); Äiti ja poika (radiopjäs, 1977); Lapsuuden lupaus (1979); Äiti ja poika ja muita kuunnelmia (1979); Valitut novellit (1973); Se pieni­ ääni (1980); Kirjailijatar ja hänen miehensä sekä muita esseitä (1982); Santalahden aika (1986); Kulma­talon perhe (1988); Luettua, lähteistä, juttuja kirjoista (1990); Tyttölapsi (1992). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eila Pennanens manu­skriptsamling och delar av hennes bibliotek, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors. ­Miten kirjani ovat syntyneet (1969); K. Manninen, Rouva Kirjailija – Eila Pennanen. Sain roolin johon en mahdu (1989); L. Szopori Nagy, Suomalainen sukuromaani (1986); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Eila Pennanen. Författare i Finland (1983).


 

BILDKÄLLA. Pennanen, Eila. 1957. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5057-1416928957663

 

Upp