Henrik Otto Donner är en av de mest inflytelserika och mångsidiga musikerna i det moderna finländska musiklivet. Han har utmärkt sig som kompositör av konsertmusik och arrangör av olika sorters underhållnings-, schlager- och sångmusik, men är även känd som jazzmusiker, mångsidig producent och musikpolitiker. För en avantgardist som Donner har gränsen mellan seriös musik och underhållningsmusik aldrig varit något hinder; den har snarare inneburit en fruktbar spänning.
Redan på 1920-talet intresserade sig finländska kompositörer för att kombinera underhållningsmusik med seriös musik, och intresset aktualiserades på 1960-talet, kulturradikalismens och engagemangets decennium. Vid denna tid var ett kritiskt motkulturellt tänkande förhärskande: med hjälp av populärmusik, jazz och tango protesterade man mot den seriösa musikens förstelnade institutioner. Den politiska sången bidrog till att driva denna linje. Donner var en av dem som utformade protestsången i sammanhang med vänsterradikalismen; den nya sången kallades den, efter den chilenska Canto Nuevo.
Henrik Otto Donner, som kallats ”Finlands Miles Davis” och ”Finlands snabbaste filmkompositör”, började sin musikerkarriär redan som 16-åring i Ossi Aaltos orkester i Tammerfors. Han studerade vid Sibelius-Akademin för att lära sig arrangera och skriva musik med sikte på att försörja sig som kompositör för radio, tv och film. Vid decennieskiftet 1960 studerade han komposition för Joonas Kokkonen och Nils-Eric Fougstedt.
Vid Sibelius-Akademin påverkades Donner av Kokkonen och fattade intresse för experimentell konsertmusik. Han deltog i seminarier om den nya musiken och elektronisk musik under sina studieresor till Paris och Tyskland 1962 och studerade för bl.a. Gottfried Michael Koenig och György Ligeti.
Donners kontakter med de främsta tonsättarna av experimentell elektronisk musik resulterade i ett samarbete med amerikanen Terry Riley 1963–1965. Med hans hjälp introducerade Donner experimentella happenings i Finland, av vilka den första ägde rum i Helsingfors 1963. Donner, Riley och dennes dåvarande assistent teatermannen Ken Dewey gjorde en produktion vid namn Street Piece.
I Donners happenings medverkade skådespelare från Studentteatern och renommerade jazzmusiker från kretsen kring Christian Schwindt och hans orkester. Framförandena hade stort inflytande på sextiotalsgenerationens idéer om en motkultur. Donners experimentlusta kom till uttryck också i hans kompositioner, t.ex. i Ideogramme I (1962), där tolv reseradioapparater utgör bakgrund för instrumenten. Vid samma tid var Donner också trumpetist i Christian Schwindts kvintett, ett av de ledande jazzbanden i Finland i början av 1960-talet.
År 1966 grundade Donner, Schwindt, Kaj Chydenius och Atte Blom skivbolaget Love Records. Bolaget gav ut musik som refuserats av de stora skivbolagen. Repertoaren bestod av allt från politiska sånger till nya barnsånger. Donner var skivbolagets verkställande direktör från 1976 fram till dess konkurs tre år senare.
Love Records grundades delvis utifrån tidens musikpolitiska diskussioner. Man deltog i debatten om ”huruvida en bra schlager är bättre än en dålig symfoni” och var med om att utjämna hierarkierna i det finländska musiklivet. Enligt Donner grundades Love Records av två tungt vägande skäl. För det första var inspelningstekniken något som fascinerade vid denna tid. För det andra ville man föra fram den nya musikergenerationens potential.
Donner utvecklade sin lyriska och moderna stil i olika projekt, och det är via dem som han är bekant för den stora allmänheten. År 1969 grundade han ett eget band, The Otto Donner Treatment. Tauno Palos album Kulkurin kannel (Vagabondens kantele) med finsk poesi och Pepe Willbergs album Niin vähän on aikaa (Det finns så litet tid) från 1972 förmedlar jazzklanger men utgör också bevis för Donners förmåga att göra gripande och skön underhållningsmusik.
Donner har även komponerat rikligt med filmmusik; mest känd är musiken till Käpy selän alla (En kotte under ryggen). År 1978 komponerade han 70 vuotta Pohjantähden alla (70 år under Polstjärnan) utifrån Väinö Linnas så kallade torpartrilogi. Samtidigt producerade han nyare populärmusik bl.a. för gruppen Tasavallan Presidentti och för sångarna Mikko Alatalo och Hector. De flesta av dessa artister började sin skivkarriär hos Love Records.
Henrik Otto Donner har tonsatt ett tusental sånger. I synnerhet på 1970-talet komponerade han förutom jazz även körmusik, sånger och scenmusik. Han har även varit aktiv medlem och ordförande i flera organisationer, bl.a. i Statens tonkonstkommission (1974–1979), Finlands Jazzförbund (1980–1982) och konstnärernas fredsorganisation PAND (1983– ). Han var en av grundarna av Elävän musiikin yhdistys (ELMU, Föreningen för levande musik) 1978 och verkade som dess ordförande 1979–1982 tills han symboliskt överräckte 1960-talets fackla för motkultur till en ny generation.
Kari Kallioniemi
Henrik Otto Donner, född 16.11.1939 i Tammerfors, död 26.6.2013 i Jakobstad. Föräldrar diplomingenjören Hans Otto Donner och Clara Margaretha Wallin. Gift med (1) skulptrisen Christina Margaretha Schulman 1962, (2) Irina Martina Lillas 1975.
VERK. Cantata Profana (1962); Ideogramme II (1963); For Emmy (1963); Symfoni No. 1 (Hommage à Charles Ives, 1964); Musikalen Gilbert (1965); XC (vokalverk, 1969); Stråkkvartett (1970); The Castle (1986); X-Paroni (1964); Pedon Merkki (Jaakko Pakkasvirta, 1981); Linna (Jaakko Pakkasvirta, 1989); Niin vähän on aikaa (1972); Strings (1976); Dalens ande (Beta, 1992); talrika kör- och jazzverk samt sånger.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finnish Music. Red. K. Aho et al. (1996); M. Heiniö, Lastenkamarikonserteista pluralismiin (1989); P. Jalkanen, Pohjolan Yössä. Suomalaisia kevyen musiikin säveltäjiä Georg Malmsténista Liisa Akimofiin (1992).
BILDKÄLLA. Donner, Henrik Otto. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.