Konrad Bitz var den kanske mest färgstarka av medeltidens biskopar i Åbo. Hans politiska ställning framhävdes också av hans börd och ärelystnad. Av sin tids finländska stormän var han den mest konsekventa och utpräglade förespråkaren för den nordiska unionen, men led till slut nederlag. Man kan ändå räkna det till Bitz förtjänst, att han tillsammans med Tottarna kunde hålla de egentliga striderna utanför Finlands gränser.
Konrad Bitz var son till riksrådet Henrik Bitz och Anna Klausdotter Diekn. Han framträder först i källorna 1433, det år då han inskrevs vid universitetet i Leipzig. Där blev han magister. Tio år senare påbörjade han studier i kanonisk rätt vid universitetet i Bologna. Det visar att Bitz eftersträvade ett högt kyrkligt ämbete, för vilket också hans aristokratiska börd skapade förutsättningar. När domprostämbetet vid Åbo domkyrka blev ledigt, sedan påven den 4 februari 1450 utnämnt Olaus Magnus till biskop, utnämndes Konrad Bitz till hans efterträdare.
Den mest uppseendeväckande händelsen under Bitz tid som domprost inträffade den 24 juni 1457. Då valdes Kristian av Oldenburg, som redan var kung av Danmark och Norge, till kung av Sverige. Vid valmötet företräddes Åbo domkapitel av sin domprost och sin ärkedjäkne, men släkten Bitz var också i övrigt med om detta ställningstagande för unionen: Konrad Bitz far, lagmannen Henrik Bitz, och broderns svågrar, de danskfödda Kristiern Frille och Frille Hakonsson, var sigillanter. Redan då torde Bitz verksamhet ha dikterats av ett principiellt godkännande av unionsidén, inte endast av ett yttre tvång.
Sedan Olaus Magnus avlidit den 24 februari 1460 valde domkapitlet, efter det att de övriga kandidaterna trätt tillbaka, enhälligt Konrad Bitz till biskop i Åbo. Efter detta begav han sig till Italien för att inhämta påvens stadfästelse. Sedan han erhållit den vigdes han i Siena sommaren 1460 till biskop. Följande år reste han redan på visitationsresor till församlingarna i sitt stift. En betydelsefull händelse under de första, lugna åren av Bitz episkopat var den slutliga invigningen av Nådendals kloster hösten 1462. I birgittinklostret var biskopen ”systrarnas och brödernas fader och visitator” men man känner inte till att Bitz skulle ha företagit mer än ytterligare en visitation i klostret. Även om förhållandet mellan biskop och kloster verkar ha varigt kyligt kom Bitz ihåg birgittinerna med en penningsumma i sitt testamente. Det är inte känt att han skulle ha gjort någon donation till Åbo domkyrka.
Det fredstillstånd som hade rått i riket bröts år 1463. Kung Kristian utkrävde extra skatter, som allmogen i Sverige inte ville betala. Han reste under sommaren till Finland, av allt att döma i samma ärende, men då ärkebiskopen av Uppsala, Jöns Bengtsson Oxenstierna, utan fullmakter lovade bönderna att efterskänka skatterna, skyndade kungen tillbaka till Sverige och lät fängsla Jöns. De riksråd som var närvarande på Stockholms slott den 13 september 1463 – bland dem tre biskopar – godkände fängslandet, tills ett fulltaligt riksråd kunde sammanträda för att skipa rättvisa. En av biskoparna var Konrad Bitz, vars sigill fortfarande är fäst vid dokumentet. Av konungen fick han till tack ett skyddsbrev, vilket samtidigt bekräftade alla de privilegier hans företrädare beviljat åbobiskoparna.
Att en biskop godkände fängslandet av sin överordnade väckte stor uppmärksamhet. Bitz tycks ha varit beredd att ta avsevärda risker för att nå sina politiska mål – av dessa torde bevarandet av unionen ha varit viktigast. Det berättas att kung Kristian krävt bestyrkanden av det berättigade i att fängsla ärkebiskopen, något som Bitz ska ha vägrat. Det betyder i så fall att man inte direkt kunde anklaga honom för att ha svikit sin överordnade, utan endast tolererat dennes fängslande. Genom sin medgörlighet kom han hursomhelst i åtnjutande av kungens gunst och stärkte så relationerna mellan Finland och den enligt hans åsikt laglige regenten. Anmärkas bör att den mäktigaste länsherren i Finland, Erik Axelsson Tott, intog samma hållning. Genom att ta emot Raseborgs slott och hålla ärkebiskopens släktingar borta från landet hade Bitz politiskt enat Finland bakom unionskungen.
Hösten 1463 gjorde ärkebiskopens släktingar uppror, och Kristian kom till korta efter att i april följande år ha belägrats i Stockholm. Så fort isarna smultit sände Bitz trupper till hans hjälp. Dessa deltog tillsammans med kungens folk i en skärmytsling, som torde ha varit den av Olaus Petri omtalade striden på Käpplingen (nuv. Blasieholmen). Blodsutgjutelsen och förlusten av människoliv kom senare att ligga Bitz till last, och han var tvungen att en tid delvis avhålla sig från tjänsteutövning.
Kristian avreste till Danmark i juni 1464, och kort därpå återkom Karl Knutsson Bonde från Danzig och återtog kungakronan. Då Karl från Stockholm kallade Bitz till överläggningar avböjde denne. Under Karls korta andra regeringstid, d.v.s. från augusti 1464 till januari 1465, erkändes han varken av Bitz eller av Finlands övriga herrar. Efter att ånyo ha avsatts erhöll Karl i förläning Raseborg, Korsholm och Satakunda. Då han våren 1465 kom för att ta sina egendomar i besittning, överlämnade Bitz Raseborg först efter långa överläggningar. Han ansåg att ett av ärkebiskopens parti utfärdat förläningsbrev inte kunde ersätta det kung Kristian utfärdat.
Den nya politiska vändningen sommaren 1465 blev ett svårt bakslag för Bitz. Hans samarbete med den mäktiga ätten Tott hade fungerat väl under många år, men nu vände sig dessa mot Kristian och slöt i stället förbund med Karl Knutsson Bonde, som i november 1467 för tredje gången besteg tronen. Erik Axelsson uppmanade Bitz och Finlands övriga herrar att med sina väpnare följa Raseborgs kungliga länsherre till Stockholm, men Bitz sågs inte på svenska sidan den hösten. Han dröjde troligtvis på Kustö slott för att avvakta hur situationen skulle utvecklas. Ännu i juli 1468 uppfattade Kristian honom som den man, vars förtjänst det var att Finland förblivit i unionskungens händer.
Karl Knutsson avled i maj 1470. I augusti valde riksrådet Sten Sture d.ä. till riksföreståndare. Bitz var närvarande vid detta möte; vid sin sida hade han de bägge lagmännen från Finland. Sålunda hade företrädaren för Åbostiftet officiellt godkänt Stens ställning, även om riksföreståndarskapet ansågs temporärt. Kristian anlände och stod med sitt krigsfolk utanför Stockholm i juli 1471. För att lösa unionskrisen utlystes ett nytt riksmöte till början av september, och Bitz reste tillbaka till Sverige. Någon förlikning ingicks emellertid inte, och biskopen reste åter till Finland före den avgörande striden på Brunkeberg, den 10 oktober 1471. Ehuru Bitz därmed hade undvikit att stå på förlorarnas sida deltog han å andra sidan inte heller i förlikningen efter striden. Sturepartiets seger förorsakade ett så stort tryck i Åbo, att biskopen fann det vara klokt att avstå från den andliga sidan av sin ämbetsutövning och hos påven anhålla om absolution för sina många felsteg. I den bevarade anhållan berättas även att han emottagit ett världsligt län av kungen (det rörde sig troligtvis om Raseborg). Vid denna tid var det inte ovanligt men det väckte dock förargelse hos en del av kyrkans män, i synnerhet hos domkapitlets ledamöter. Bitz erhöll sin absolution sommaren 1473, vilket torde ha varit en förutsättning för att han inte i fortsättningen skulle utgöra en belastning för stiftet.
Redan från och med 1465 kan man iaktta tecken på att domprosten i Åbo stift, Magnus Nicolai (Särkilahti), följde en annan politisk linje än Bitz. Åtminstone under den tid Bitz var förhindrad att utöva sina åligganden ledde Nicolai stiftet tillsammans med domkapitlet. Det har sagts att Magnus Nicolai under den resterande tiden av Bitz episkopat skulle ha varit den verkliga ledaren för Finlands kyrka, samt initiativtagare till och verkställare av de många reformerna under 1470- och 1480-talen. Magnus Nicolai har dock själv som biskop medgivit att han byggde sin verksamhet på föregångarnas planer, och några tecken på direkt friktion mellan Bitz och domkapitlet efter 1474 finner man inte.
I Åbo domkyrkas s.k. borgmästarkor, som under Konrad Bitz tid uppfördes vid kyrkas södra vägg, finns Sankt Peters altare. Framför detta altare valde biskopen sin sista viloplats. Denna altarstiftelse ser för övrigt ut att ha varit speciellt gynnad av släkten Bitz, ty även Bitz far hade en gång donerat till den. Biskopen övervakade själv byggnadsarbetena.
Bitz episkopat var medeltidens mest betydande byggnadsperiod i Finland. Man grundade nya kyrksocknar och nya stenkyrkor restes på många håll. En förutsättning var upprepade goda spannmålsskördar, men Bitz andel bekräftas av att hans vapensköld fortfarande pryder mången gammal stenkyrkas vägg. Biskopens tillflyktsort, borgen i Kustö, brann 1486, och ännu under sina sista levnadsår tvingades Bitz till reparations- och byggnadsarbeten.
I litteraturen har Konrad Bitz än skildrats som en ”kondottiärbiskop”, än som en kyrkofurste, och man har ansett att han ofta uppträtt mer som en adelsman än som en kyrkans överherde, samt att han till sin natur var grälsjuk. Den sistnämnda uppfattningen beror bl.a. på att han är den enda av Åbobiskoparna som man vet att råkade i konflikt med stadens borgerskap. Köpmännen tyckte inte om att prästerskapet i skydd av sina privilegier idkade handel och sålunda konkurrerade med dem. Till Bitz epok hörde för övrigt en tilltagande sekularisering och en stadigt minskande respekt för kyrkan och dess representanter. Bitz å sin sida verkade enligt sin tids villkor. Hans huvudmål var att med alla till buds stående medel slå vakt om biskopens och kyrkans ställning i samhället, och man torde kunna säga att detta sist och slutligen också besparade Finland omfattande förstörelse.
Seppo Suvanto
Konrad Bitz, i källorna även Conradus Bidz, död 13.3.1489 på Kustö. Föräldrar riksrådet, hövitsmannen på Åbo slott, lagmannen i Söderfinne lagsaga Henrik Bitz och Anna Klausdotter Diekn.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Brilioth, Svenska kyrkans historia II. Stockholm (1941); M. Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. Finska fornminnesföreningens tidskrift 101 (1994); J. jaakkola, Vanhimmat kirkolliset kopiokirjamme. Tutkimuksia kirkollisen renessanssimme lähde-, kopiointi- ja kultturihistoriassa (1931); J. Korpela, Piispa Konrad Henrikinpoika Bitz rälssimiehenä. Historiallinen aikakauskirja 1981; E. Kuujo, Åbo stads historia. 1366−1521 (1985); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); K. Pirinen, Suomen kirkon historia I (1991); J.W. Ruuth, Åbo stads historia II (1911).
BILDKÄLLA. Bitz, Konrad. Bitz biskopssigill. R. Hausen, Finlands medeltidssigill (1900).