Leif Wager var en av de mest berömda skådespelarna i Finland under tiden efter andra världskriget. Han spelade i såväl komedier som dramer och musikaler. Efter en lång rad filmroller på 1940- och 1950-talen var han anställd vid Svenska teatern i Helsingfors och gjorde huvudroller i musikaler och operetter. År 1975 flyttade han över till Finlands nationalteater och spelade huvudsakligen talteater. Under sina pensionärsår gjorde Wager comeback på Svenska teatern.
Leif Wagers far var operasångaren och konstmålaren Lasse Wager, som flyttat från Norge till Finland. Hans mor Elsa, född Killengreen, var journalist och föredragshållare. Under 1920- och 1930-talen bodde familjen flera år i Paris där Leif också gick i skola. Familjen flyttade tillbaka till Helsingfors då fadern anställdes vid Finska operan, föregångaren till Finlands nationalopera.
Efter studier vid Helsingfors konservatorium begav sig Wager till Norge 1939 för att studera vid teaterskolan i Oslo, men andra världskriget avbröt studierna. Wager var norsk medborgare och blev därför inte inkallad till militärtjänst i Finland, men han deltog i vinterkriget som frivillig sjukvårdare. År 1940 fortsatte han studierna vid Svenska teaterns elevskola. Vid sidan av sina studier och arbetet med filmroller tjänstgjorde han också under fortsättningskriget.
Wager var en av stjärnorna vid filmbolaget Suomen Filmiteollisuus, och hans skådespelarkarriär inleddes 1942. Under de följande tjugo åren gjorde han inalles 27 filmroller. Wagers kultiverade personlighet gjorde honom särskilt lämpad för att spela romantiskt lagda unga män från samhällets övre skikt. Sådana förekom ofta i de nostalgiska filmer som gjordes under kriget och senare under efterkrigstiden. Wager gav i film efter film gestalt åt en idealiserad bild av den unge aristokraten; genom honom förmedlades till den finskspråkiga publiken också en tilltalande bild av den svenskspråkiga befolkningen i Finland och dess historiska roll.
Sitt egentliga genombrott fick Wager 1943 med rollen som greve Mauritz i Katarina och greven av Munksnäs, där han spelade mot Regina Linnanheimo. I filmen ingick den berömda melodin ”Romans” av Nils-Eric Fougstedt. Wager fick spela huvudroller också i en del av de melodramer som gjordes efter kriget. De skildrade olika sociala problem, och Wager fick i filmer som Ungdom på avvägar (1946), Synden lockar och straffar (1946) och Tåg norrut (1947) gestalta unga män av god social bakgrund som kommit på glid och får lida för sina försyndelser. En del av dessa rollprestationer var inte så lyckade, men det berodde främst på att filmernas manus var av högst varierande kvalitet. Wager tilldelades en Jussistatyett (den finländska motsvarigheten till Oscar) för sin roll som Pertti i Genom dimman (1948). Filmen var ett inlägg i diskussionerna kring tidens sexualmoral.
Den filmgenre som passade Wager bäst var den historiska filmen. I filmer som skildrade finsk historia spelade han mot bl.a. Eeva-Kaarina Volanen. Filmerna I sommarkvällen (även Vals i sommarnatt, 1951) och De lyckliga (1954) baserade sig på kompositören Oskar Merikantos liv; i dem skildras hur musikerns och hans hustrus lyckliga äktenskap hotas av en ”självständig kvinna” som mannen möter i sitt yrkesliv. Wager anlitades flitigt i musikfilmer av olika slag och medverkade också i den tidens schlagerfilmer som Treklövern (1953), Stardust, Önskevisor och Flickan och hatten (samtliga 1961). Efter det fick han närmast ge gestalt åt värdiga äldre herrar.
Till rollen som kejsar Alexander I i den på sin tid politiskt viktiga filmen Dans över gravarna (1950) kunde man knappast ha hittat en lämpligare skådespelare än Wager. Han fick mycket beröm för sin tolkning av den rättrådige och välvillige kejsaren under tiden för Borgå lantdag. Kritikerna framhöll Wagers klara och intelligenta tolkning och statsmannamässiga framtoning. Samma typ av roll fick han spela i Sven Duva (1958), där han som general Sandels fick gestalta en till det yttre blaserad, men innerst inne modig och fosterländsk ansvarstagare.
Wager var övertygande som president Risto Ryti i Matti Tapios televisionsdrama Sodan ja rauhan miehet (1978, Krigets och fredens män) och i den fyrdelade tv-serien Presidentti (1982, President) om Finlands presidenter. I rollen som Ryti kom Wagers förmåga att uttrycka mycket med små medel till sin rätt. Som intelligent och kraftfull skådespelare gjorde han sin historiska förlaga rättvisa under en tid då Ryti mycket litet omtalades.
På Svenska teaterns scen spelade Wager första gången i Bernard Shaws Pygmalion, då i rollen som Freddy. Hans största framgång under 1960-talets början var rollen som Henry Higgins i pjäsens framgångsrika musikalversion My Fair Lady. Svenska teatern lockade då med sina musikaler också finskspråkig publik, inte minst tack vare Wager och hans motspelerska Liisa Tuomi i rollen som Eliza.
Wager sjöng och dansade i operetter och musikaler och gjorde uppmärksammade talroller från 1940-talet och in på 1970-talet. Viktiga roller var bl.a. Sakini i Tehuset Augustimånen (1963), Danilo i Glada änkan (1963), Billy Jack i Teenagerlove och hovmästaren Leopold i Vita hästen (1967). En stor succé var musikalen I do I do, som berättar historien om ett långt äktenskap och där Wager igen spelade mot Liisa Tuomi. Bland andra roller kan nämnas kyrkoherden i scenversionen av Väinö Linnas Upp trälar, andra delen av hans romantrilogi Här under Polstjärnan, Athos i De tre musketörerna (1969) och Detroit i Guys and Dolls. Wager själv satte speciellt värde på rollen som Podsekalnikov i Nikolaj Erdmans Leve självmördaren (1970), en man som i 1920-talets Sovjet vägrade att låta sitt kommande självmord utnyttjas av någon som helst ideologis propagandamaskin.
I början av 1970-talet regisserade Wager två pjäser, Hur andra älskar (1972) och Solskenspojkar (1974), och gästspelade bl.a. på Intimiteatteri i Helsingfors. Att Wager sedan lämnade Svenska teatern hade med teaterns programpolitik och konstnärliga riktning att göra. Nationalteaterns chef Kai Savola erbjöd Wager seriösa och utmanande roller, som Arnolphe i Molières Hustruskolan (1976), den ensamme och komplexfyllde men envise orkestermusikern i Patrick Süsskinds monolog Basfiolen (1983) och praktrollen som tonsättaren Sergej Prokofjev i Mästarklassen (1986). Också vid Nationalteatern utnyttjades Wagers förmåga att gestalta statsmän; 1984 spelade han titelrollen i Antti Tuuris pjäs Mannerheim i Polen.
Som skådespelare var Leif Wager för sin generation urtypen för den charmante gentlemannen. Tack vare sina musikaliska talanger och sitt arbete med att utveckla dem, blev han en av dem som i Finland förde den underhållande teaterkonsten framåt. Så sent som 1997 gjorde han comeback i underhållningsgenren, i Druvor och russin på Svenska teatern i Helsingfors. Han var till temperamentet både kvicktänkt och varmhjärtad, besatt en säker stilkänsla och förblev sin egen personlighet trogen. På så sätt fick hans finaste rolltolkningar en etisk karaktär och dansnumren han uppträdde med ännu på äldre dar en charmerande patina.
Leif Wagers hustru, danskonstnärinnan Eva Hemming, uppträdde också som skådespelerska och tillsammans gjorde de en populär tv-serie i fyra delar. Hemming skildrar i memoarerna Hymy nuoruudelle (1991, Ett leende åt ungdomen) scenkonstnärernas utbildning, arbetssituation och romantiska förvecklingar under krigen och åren strax efter, då både Hemming och Wager tjänstgjorde som ”tråkighetsbekämpare”. Också Leif Wager skildrade dessa år i sina egna memoarer, Hävyttömän hyvä elämä (2000, Ett oförskämt gott liv). En av parets två döttrar, Carmela Wager-Henell, utbildade sig till scenograf i Danmark. Leif Wagers bror Per var bl.a. inspicient vid Svenska teatern.
Pentti Paavolainen
Leif Christian Wager, född 11.2.1922 i Helsingfors, död 23.3.2002 i Helsingfors. Föräldrar operasångaren Lars (Lasse) Wager och journalisten Elsa Killengreen. Gift 1946 med danskonstnären Eva Lisa Hemming.
VERK. Filmroller bl.a.: Katarina och greven av Munksnäs (1943); Ungdom på avvägar (1946); Synden lockar och straffar (1946), Tåg norrut (1947); Genom dimman (1948); I sommarkvällen (1951); De lyckliga (1954); Dans över gravarna (1950); Sven Duva (1958); Två vanliga killar (1960); Stardust (1961); Önskevisor (1961); Flickan och hatten (1961). Teaterroller bl.a.: My Fair Lady (1959); Glada Änkan (1963); Vita Hästen (1967); De tre musketörerna (1969); Hustruskolan (1976); Mästarklassen (1986); Druvor och russin (1997).
PRODUKTION. Hävyttömän hieno elämä (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Hemming, Hymy nuoruudelle. Muistelmat (1991); M. Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors. Repertoar, styrelser, teaterchefer, konstnärlig personal 1860−1975 (1977).
BILDKÄLLA. Wager, Leif. 1972. Hufvudstadsbladets arkiv.