Veikko Vionoja är framför allt känd som avbildare av interiörer och vyer från österbottniska bondgårdar, av människor och ljus. Bondebefolkningens skönhet och värdighet lyfts fram i Vionojas musikaliskt nyanserade verk. Hans konst är på en gång nationell och internationell; den får liv av ett gediget arv från folkkonsten och av banden till den österbottniska landsbygden, men också av den västerländska konsttraditionen med rötter i renässansen.
Veikko Vionoja var andra barnet till snickaren Juho Laine och hans hustru Hilda Maria Videnoja. När han föddes hade föräldrarna nyss återvänt från Nordamerika och bosatt sig i Ullava i Mellersta Österbotten. Familjen hade tio barn, av vilka fyra söner och en dotter nådde vuxen ålder. Veikko hade konstnärliga anlag på både fädernet och mödernet. Redan i unga år, utan konstnärsutbildning, fick han sin första offentliga beställning 1928. Än i denna dag finns i Ullava kyrka den 19-årige Veikko Laines altartavla ”Kristus på korset”, som är målad efter bilder av tidigare målningar.
En bondpojkes väg till konstnärskap sker i allmänhet inte utan uppmuntran. I Veikko Laines fall var det kommunalläkaren och konstvännen Reino Oravala i Elimä som uppmanade den begåvade amatörkonstnären att söka sig till konstutbildning. Från 1936 studerade han i Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors, först som elev till Uuno Alanko och senare hos William Lönnberg. Utbildningen avslutades i målarklassen 1938, och samma år fick han ett sporrande andra pris i en tävling om en väggmålning i Stengårds sjukhus, anordnad av Helsingfors stad.
Hans dröm att helt få ägna sig åt en konstnärskarriär förblev oförverkligad i och med vinterkrigets utbrott. Han verkade som sanitär vid de tunga striderna vid Suomussalmi och längs landsvägen till Raate, vid Pitkäranta och Kollaa. Under tiden mellan krigen tecknade och målade han minnesbilder av soldatkamrater och krigsscener. Dessa tidiga teckningar kom ut i bokform så sent som 1982. Konstnären deltog egentligen inte i fortsättningskriget, eftersom han vistades på sjukhus i åtta månader på grund av en lungsjukdom, och efter det blev han befriad från fronttjänst.
Under kriget gifte sig Veikko, som nu bytte namn till Vionoja, med en annan österbottning, ekonomen Kerttu Ristimäki, och bosatte sig i Helsingfors. Under 1940-talet blev han känd för sina mörka teckningar och illustrationer. Ett av hans första arbeten som illustratör är Heikki Toppilas roman Auringon nousun maahan (1943, Till soluppgångens land); det mest kända är Mika Waltaris Surun ja ilon kaupunki (Sorgens och glädjens stad, fjärde upplagan 1958). Vionoja började aktivt delta i utställningar och gjorde sin första utlandsresa till Stockholm 1947. Från den här tiden härrör även talrika asketiska självporträtt.
År 1956 fick han en ateljé i konstnärshemmet Lallukka. Under 1950-talet deltog han aktivt i tävlingar rörande väggmålningar och utförde många: altarmålningen i Haukivuori kyrka (1950), ”Striden vid Halkokari” på Gamlakarleby handelsgille (1953), väggmålningen i Kannus folkskola (1957), samma år segrade han i tävlingen om en väggmålning till Imatra samskola. Den tysta, behärskade och balanserade målarstilen blev nu hans egen, och på 1960-talet nådde den sin kulmen med musikaliskt nyansrika och exakta kompositioner med genomskinliga och tunna färgskikt. Motivet var nästan alltid en österbottnisk bondgård eller en gårdsvy, en interiör eller en exteriör.
Veikko Vionoja har sagt att han endast kan avbilda det ”som hjärtat till fullo har fäst sig vid”. I hans fall finns hjärtat framför allt i den österbottniska stämningen, helst i dunklet inomhus bland föremål i allmogestil eller i sommarnattens bleka dager. Ett kärt motiv är också en blomstervas i ett fönster i den österbottniska gården, samt olika speglingar och ytor med perspektiv i bilden. Förutom de tidlösa allmogemotiven avspeglar målningarna dock även samtidens konstnärliga intressen. Vionoja intresserade sig bland annat för varseblivningen av färger, kompositionens balans och det inbördes förhållandet mellan abstrakt och föreställande konst.
Om sitt sätt att måla har Veikko Vionoja berättat, att han ”är ivrig på att korrigera”. ”Jag målar flera lager med färg, på sina ställen flera tiotal lager. Men det syns inte av penseldragen, jag målar mestadels tunna lager. Jag målar aldrig tjockt med färg.” Vionoja använde inte fotografier och nästan aldrig skisser; han mindes, och lät sitt minne filtrera skönhet på sina dukar. ”Jag har till all lycka sett landsbygden när den ännu var landsbygd, när den ännu var levande.” Musik var viktigt för konstnären, och när han arbetade lyssnade han främst på klassisk musik, från Bach till Schönberg, men uppskattade som österbottning också den friska folkmusiken. I hans ateljé fanns även ett förråd av mjölkkannor som gav minnet skärpa och som fungerade som konkreta modeller för fönsterkompositionerna. Vår och höst var hans bästa målningssäsonger, sommaren var tecknandets tid. Hela sitt liv besökte Vionoja Ullava en gång varje sommar, och som yngre tillbringade han somrarna tillsammans med sin familj i en stuga i hustruns födelsetrakt Ylistaro i Södra Österbotten.
Fastän Veikko Vionoja på de flesta fotografier bär en österbottnisk Jussitröja, som allmänt av finnar förknippas med knivjunkarna från Härmä, var han känd för att vara en lugn, välvillig och snäll person. Under 1970-talet fick Vionoja talrika utmärkelser för sin verksamhet, bl.a. professors titel 1973.
Under sin sena period specialiserade han sig på litografier, som från 1979 fick italienska motiv. Från och med denna tid bidrog den italienske bokförläggaren och konsthandlaren Rolando Pieraccini mycket till att göra Veikko Vionojas konst känd. I slutet av 1980-talet framhöll konstnären även övernaturliga syners roll i målningarna, men även i tidigare verk kan man förnimma den metafysiska nivån på flera olika sätt.
Leena Ahtola-Moorhouse
Veikko Laine, fr.o.m. 1943 Vionoja, född 30.10.1909 i Ullava, död 15.9.2001 i Esbo. Föräldrar snickaren Juho Laine och Hilda Maria Videnoja. Gift 1942 med ekonomen Kerttu Ristimäki.
VERK. Representerad bl.a. i: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; K. H. Renlunds museum, Karleby; Österbottens museum, Vasa; Moderna museet, Stockholm; Uffizierna, Florens; Eremitaget, S:t Petersburg; Albertina, Wien; Boijmans Van Beuningen, Rotterdam.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Veikko Vionoja. Grafiikkaa 1977−1991 (1991); Veikko Vionoja. Piirustuksia (1981); Veikko Vionoja. Retrospektiivinen näyttely.Helsingin taidehalli (1982); Veikko Vionoja. Maalauksia 1935−84 (1984); Veikko Vionoja 1935−1995. Maalauksia ja piirustuksia yksityiskokoelmista (1999); K. Ålander, Veikko Vionoja. Suomen taiteen vuosikirja 1944.
BILDKÄLLA. Vionoja, Veikko. Foto: Ilpo Lukus, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.