Den finländska oljeraffineringens grundare Uolevi Raade gjorde statsägda Neste Oy till 1970- och 1980-talets största industri- och rederiföretag i Finland. Raffinaderier byggdes i Nådendal och Borgå för produktion av bränslen. I Borgå tillverkades också pvc som råvara för plastindustrin. Genom sammanslagning av Neste Oy och elenergibolaget Imatran Voima Oy 1998 bildades energibolaget Fortum.
Som pensionär i slutet av 1980-talet bekymrade sig Uolevi Raade för Finlands framtid: ”Finland är ett litet och maktlöst gränsfolk. Det här landet är lätt att köpa. Man ser inte hur sårbart, nästan försvarslöst Finland är”. När den s.k. kasinoekonomin snurrade på för fullt på Helsingforsbörsen tyckte den gamle industrimannen att republikens regering och näringslivets ledning var i full färd att med förbundna ögon driva landet mot den värsta depressionen någonsin.
Uolevi Raades verksamhet präglades av en stark nationell anda. För Raade var grundandet av Neste och företagets verksamhet en del av en självständighetskamp. I hans tolkning utgjorde ett nationellt oljebolag en avgörande förstärkning av Paasikivilinjen i det kalla kriget om Finlands framtid. ”För mig är Neste en självständighetssymbol”, sade Raade till president Urho Kekkonen på vintern 1974. Raades tänkande – och sinne för dramatik – illustreras också på ett träffande sätt av att han såg till att beslutet om anskaffning av Nestes första stora tankfartyg fattades 1967, då Finland firade sina 50 år som självständig stat.
Uppbyggnaden av Nestes egen flotta bör i första hand ses som ett led i tryggandet av nationella intressen. Som Raade framhöll på 1970-talet när han redogjorde för grunderna i sitt företags verksamhet, ansåg han oljan vara den största och samtidigt det mest sårbara delområdet i landets energiförsörjning. Han ansåg det otänkbart att någon utomstående skulle ansvara för ett problem som endast en självständig stat kunde lösa.
Neste grundades 1948 för att trygga Finlands oljeförsörjning, men Raade var ursprungligen även intresserad av andra mål. Oljan var förstås en viktig fråga, liksom östhandeln, som i stor utsträckning var ”oljedriven”. Som ung överdirektör i handels- och industriministeriet såg dock Raade i Neste och den oljebaserade petrokemin en stor möjlighet till att förstärka Finlands industriella bas. Det avsides belägna, tekniskt efterblivna och kapitalfattiga Finland levde farligt ensidigt på sin träförädling. Landet var i starkt behov av nya, moderna storindustrier för att kunna lösgöra sig från sin roll som Västeuropas skogsreservat, ständigt utsatt för internationella konjunkturväxlingar.
Raades, och även Urho Kekkonens, idéer om en statsstyrd industrialiseringspolitik var intimt sammankopplade med denna tanke. För Raade, nationalisten som talade varmt för privat företagsamhet och innovationer, var en stark roll för staten ingen trossats. Den var helt enkelt en pragmatisk nödvändighet med vilken en liten och fattig nation kunde klara sig i en hård värld.
Neste började bygga upp sin petrokemiska industri först efter att två raffinaderier och en stor oljeflotta skapats. Pekema Oy började förädla olja till plastråvara 1971 vid raffinaderiet i Borgå, och 1978 övergick bolaget helt i Nestes ägo. Raade var från första början upptänd av tanken på en ny storindustri. Även dessa tankar var intimt sammanknippade med den fosterländskhet som han hade vuxit in i och som utgjorde ledstjärnan för hans företagsledarskap: att företag och företagsledare kunde bäst tjäna sitt land genom att förstärka Finlands ekonomiska oberoende, industriella kapacitet och välfärd.
När man började bygga Nestes första raffinaderi i Nådendal lämnade Uolevi Raade ministeriet och blev bolagets verkställande direktör 1955. Redan vid ministeriet hade han starkt drivit på Nestes raffinaderiprojekt. Raade var lämplig för uppdraget, icke minst genom sin härkomst. På mödernet tillhörde det blivande bergsrådet (han fick titeln 1962) borgardynastin Wittfooth i Åbo som var känd för sin företagsamhet. Faderns släkt i sin tur var av arbetarbakgrund. Uolevi Raades farfar var arbetare men såg till att sonen kunde utbilda sig till jurist och hovrättspresident, och fadern kunde därför räkna bland andra fennomanledaren Danielson-Kalmari till sin vänkrets.
Professionell inom oljebranschen var Uolevi Raade egentligen inte. Sådana fanns inte i landet, bortsett från professor Albert Sundgren, vars betydelse som Nestes andlige fader och en av grundarna Raade särskilt betonade. Varken diplomingenjörs- och diplomekonomstudierna eller ungdomsårens tjänstgöring vid Statens flygplansfabrik och Lokomos metallurgiavdelning gjorde Raade till en erfaren företagsledare. Som tjänsteman vid handels- och industriministeriet hade han däremot inhämtat goda lärdomar; till att börja med hösten 1944 när han på president Mannerheims order (något som han senare gärna framhöll) utarbetade en plan på hur krigsskadeståndsindustrin skulle organiseras, och senare då han som styrelseordförande för Typpi Oy drev igenom ett kvävefabriksprojekt, som han senare beskrev som generalrepetition för raffinaderibygget.
Raades ambitioner att bli storindustribyggare och industrins förste man, föranledde vissa kritiker att tolka hans vidlyftiga industrialiseringsplaner som ett illa doldt försök hos en frustrerad, ledande ministerietjänstemans att nå det finländska näringslivets topp. Men han erhöll också uppbackning för sina visioner. Bland dem som stödde honom kan särskilt nämnas hans mångåriga förmän vid handels- och industriministeriet, de socialdemokratiska ministrarna Uuno Takki och Penna Tervo.
När Raade som assistent till Tervo, Takki och Agrarförbundets omstridde ledare Urho Kekkonen arbetade för uppbyggandet av en statsledd storindustri, ökade han inte sin popularitet bland privatkapitalismens svurna anhängare. ”Med varsamhet skulle det inte ha gått”, har Raade själv senare kommenterat de upprivande konflikterna och den i bland t.o.m. fräna kritiken. De hugg som utdelades under dessa stridens år stannade länge i hans minne. Särskilt illa såg Raade på sina huvudmotståndare, skogsindustrins och affärsbankernas patroner, som han förefaller ha både föraktat och beundrat. Patronernas överlägsenhet krympte dock dramatiskt under 1970-talets internationella oljekris. Finlands östhandel, som byggde på oljeimport, ökade rejält och gjorde bergsrådet på Neste inte bara till förste man i landets största bolag utan också näringslivets hetaste namn och president Kekkonens nära förtrogne.
På ett tjugotal år blev Neste under Raades ledning Finlands största industri- och rederiföretag. Genom Neste skapades samtidigt en för landet helt ny industri- och kunskapsbas. Raade kunde givetvis inte göra allt detta själv, även om han var en fruktad och enväldig härskare i sitt Nesterike. Hans kanske viktigaste vapendragare var den redan nämnda professor Sundgren, minister Tervo samt Agrarförbundets partisekreterare Arvo Korsimo, som i egenskap av Nestes pr-direktör blev en viktig länk mellan bolaget, presidenten på Ekudden och sovjetambassaden på Fabriksgatan. Den amerikanska ingenjörsbyrån Lummus direktörer Axel Cronbeck och Jim Thornton, som stod för de tekniska grundkoncepten under Nestes uppbyggnad, var också mycket viktiga rådgivare och betrodda vänner till Raade.
President Urho Kekkonen var förstås också viktig. Presidenten såg Neste som ett av de främsta instrumenten i sin östpolitik. Kekkonen hörde till de ytterst få personer som Raade själv har medgett att han kunde frukta. Då skall man beakta att Raade bemöttes med respekt och aktning både i Moskva och hos de stora västliga oljebolagen. Raade var van vid att balansera mellan krav från flera olika håll: den ekonomiska eliten i hemlandet, kraven från Kreml och de utländska jätteföretag som försökte lägga krokben för Neste under bolagets första år.
För Uolevi Raade var den kvartssekellånga karriären som verkställande direktör för Neste en arbetsdryg och hektisk, men samtidigt givande tid. Den åldrande industrimannen hade också uppenbara svårigheter att avstå sin post, även om pensioneringen vid slutet av 1979 erbjöd möjligheter att ägna mera tid åt familjen vilket han värdesatte. Hans uppfattning om familjens betydelse hade redan länge avspeglat sig i Nestes anställnings- och socialpolitik. Bland mycket annat bidrog just detta till att personalen såg på bergsrådet med uppskattning och litade på att företaget tar hand om sitt folk.
”Världen behöver tokiga drömmar och kloka gärningar. Klokskapen lämnar jag åt andra.” Så skrev Uolevi Raade i ett brev till en Lummusdirektör på 1960-talet. I brevet beskrev Raade sin industriella dröm: att förena den moderna petrokemin och den inhemska skogsindustrin på ett sätt som kunde skapa nya exportprodukter och som skulle dra det efterblivna Finland in i den teknologiska utvecklingsströmmens huvudfåra och därmed skapa välstånd för ett fattigt folk.
Markku Kuisma
Tauno Uolevi Raade, född 5.7.1912 i Åbo, död 13.5.1998 i Helsingfors. Föräldrar vice hovrättspresidenten Kaarle Raade och Agnes Wittfooth. Gift 1941 med sjuksköterskan Toini Jäämeri (född Jernström).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Uolevi Raades brev och promemorior. Fortum Oy:s historiska arkiv. M. Kuisma, Kylmä sota, kuuma öljy. Neste, Suomi ja kaksi Eurooppaa 1948−1979 (1997).