Erik Heinrichs avancerade under vinterkriget snabbt på sin officersbana, då marskalk Mannerheim utnämnde honom till befälhavare för Karelska näsets armé. Under fortsättningskriget arbetade han med diplomatiska uppgifter på Högkvarteret i S:t Michel och var inte i avgörande grad engagerad i operativa frågor. Av jägarofficerarna var Heinrichs den som kom att stå Mannerheim närmast, och han blev av denne utnämnd till ställföreträdare och möjlig efterträdare. Hans framgångsrika bana kröntes av en utnämning till kommendör för försvarsmakten i januari 1945. Utom Mannerheim själv är han den ende som tilldelats Mannerheimkorset av 1:a klass av Frihetskorsets orden.
Erik Heinrichs efternamn har ofta gett upphov till missuppfattningen att släkten är av tysk härkomst. I själva verket kommer den från Östergötland i Sverige, och Erik Heinrichs farfar var ursprungligen rikssvensk och hette Henriksson. Släkten kom till Finland 1849. Farfadern Anders Heinrichs var brukspatron och lät skola sin matematiskt begåvade son. Fadern Axel Ossian Heinrichs disputerade för filosofie doktorsgraden, men en oväntad sjukdom avbröt hans bana som inletts så lovande. Fastän sjukdomen inte hade dödlig utgång, råkade familjen i ekonomiskt trångmål. Modern Hanna, född Rönnholm, fick ensam svara för försörjningen av den stora familjen, till en början som massör och barnmorska och sedan som innehavare av en pappersaffär. Modern blev obestridlig centralgestalt i familjen, medan fadern levde ett slags skuggliv.
Erik Heinrichs avlade studentexamen 1908. Han hade inte visat prov på någon osedvanlig begåvning, och studierna vid historisk-filologiska sektionen vid Helsingfors universitet och därefter vid Polytekniska högskolan ville inte heller riktigt ta fart. Heinrichs avbröt sina högskolestudier våren 1913, efter att ha avlagt examen i allmän fysik vid arkitektursektionen vid Polytekniska högskolan. Därefter gav han sig in i tidningsbranschen. Han var både redaktör och redaktionssekreterare först på Dagens Tidning och sedan på Dagens Press. För denna profession hade han en uppenbar talang.
Erik Heinrichs var äldst i brödraskaran och redan ute i arbetslivet när de yngre bröderna Gunnar och Olof fick höra om jägarrörelsen. När Erik fick vetskap om rörelsen följde han brödernas exempel och begav sig till Tyskland, vilket även den yngste brodern Bertel gjorde något senare. Det var inte någon militär bana som hägrade för honom, utan tanken på Finlands självständighet. I Tyskland blev han befordrad till chef (Oberzugführer) för 2:a kompaniet av den 27:e kungliga preussiska jägarbataljonen och till medlem av jägarnas ledningsgrupp, dock inte av dess toppskikt.
Heinrichs återvände till Finland tillsammans med jägarnas huvudtrupp den 25 februari 1918 och deltog på de vitas sida i inbördeskriget. Prov på sin diplomatiska förmåga gav Heinrichs i början av mars 1918, när det uppstod meningsskiljaktigheter mellan Mannerheim och jägarna om hur jägarbataljonen skulle nyttjas; bägge parter gav efter, vilket löste konflikten. I intagandet av Viborg deltog Heinrichs som bataljonschef i Savolax jägarregemente; i sin dagorder förbjöd han skarpt summariska avrättningar.
När tidningsmannen Heinrichs anslöt sig till jägarbataljonen hade han inte tänkt sig en bana som officer, men fastän en återgång till det civila länge hägrade för honom på 1920-talet, blev han kvar i arméns tjänst. Det behövdes en officer med diplomatiska talanger då finländarna deltog i nedrustningskonferensen i Moskva i december 1922. Heinrichs var mer kompromissvillig än många andra jägarkolleger i konflikten mellan jägarna och ”ryssofficerarna”, som hade fått sin utbildning i den ryska kejserliga armén. Efter att Oscar Enckell tvingats avgå 1924 utnämndes Heinrichs till tf. chef för generalstaben. Liksom en del andra finska officerare studerade han vid Franska krigshögskolan i Paris 1925–1928.
I politiskt hänseende var Heinrichs måttfull. Han deltog inte i frändefolkskrigen, och han ställde sig negativ till Lapporörelsen. Tack vare sin måttfullhet och sina diplomatiska färdigheter blev Heinrichs även en kort tid landshövding i Vasa län sommaren 1930. Hans fredstida karriär i armén gick från chef för Krigshögskolan 1929–1931 till chef för 1. Divisionen 1931 och inspektör av infanteriet 1938. Vid vinterkrigets utbrott blev generalmajor Heinrichs kommendör för III Armékåren.
I vinterkriget ledde Heinrichs framgångsrikt III Armékåren i striderna på Taipaleavsnittet (Taipale–Suvanto och Vuoksenlinjen). Uppenbarligen gjorde han genom sitt lugn intryck på överbefälhavaren Mannerheim, som beslöt att utnämna generalmajor Heinrichs till chef för Näsets armé, i stället för t.ex. generallöjtnant Harald Öhquist. Heinrichs efterträdde general Hugo Österman, som oväntat hade tvingats avgå.
Efter vinterkriget inrättade överbefälhavaren en stab för landstridskrafterna och en befälhavartjänst med uppgift att svara för hela Finlands gränsförsvar. Till chef för landstridskrafterna utnämndes Erik Heinrichs, som hade blivit befordrad till generallöjtnant. På detta följde en utnämning till generalstabschef i maj 1940. I denna uppgift svarade han inte, som brukligt var, för Högkvarterets operativa planering och dess ledning, utan ansvaret för dem blev kvar hos generalkvartermästaren A. F. Airo, som hade haft dessa uppgifter under vinterkriget. I stället blev Heinrichs Högkvarterets ”diplomatgeneral”, som framför allt skötte de förbindelser med Tyskland som hade blivit tätare i början av 1941.
Överbefälhavaren hade varit nöjd med Heinrichs insatser som chef för Karelska näsets armé under vinterkriget. Vid fortsättningskrigets början utnämnde han 1941 Heinrichs till befälhavare för Karelska armén, som hade till uppgift att återerövra Ladogakarelen och därefter avancera till näset mellan Ladoga och Onega, till Svirlinjen. Heinrichs visade sig även denna gång vara en framgångsrik befälhavare, och i början av oktober befordrades han till general av infanteriet. På ett och ett halvt år hade han avancerat från generalmajor till general.
I januari 1942 förordnade överbefälhavaren återigen Heinrichs till chef för generalstaben, ett uppdrag som han innehade till fortsättningskrigets slut. Hans uppgift bestod främst i att sköta förbindelserna med tyskarna, framför allt med general Waldemar Erfurth på Högkvarteret. I februari 1942 tilldelades Heinrichs Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass, och i slutet av 1945 en unik hedersbetygelse, Frihetskorsets Mannerheimkors av 1:a klass, vilken endast Mannerheim själv utöver Heinrichs har fått.
Medan Mannerheim under kriget skötte sin hälsa i Schweiz var Heinrichs hans ställföreträdare. Om överbefälhavaren hade blivit allvarligt sjuk eller avlidit, skulle Heinrichs ha blivit hans efterträdare. Under kriget var Heinrichs dock inte helt nöjd med sin ställning som Högkvarterets generalstabschef. I oktober 1944 utnämndes han till chef för huvudstaben, och då Mannerheim vid årsskiftet 1944–1945 blev president och avstod från den aktiva krigsledningen blev Heinrichs kommendör för försvarsmakten.
Heinrichs bana som kommendör för försvarsmakten blev kort, eftersom han på grund av affären med de s.k. vapengömmorna måste avgå sommaren 1945. Det var ett hårt slag för den drygt 50 år gamle generalen. Av president J. K. Paasikivi blev Heinrichs anlitad som expert i beredningen av Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen (VSB-avtalet). Heinrichs tillhörde även den förhandlingsdelegation som 1848 sändes till Moskva. Han utövade ett betydande inflytande på utformningen av de militära artiklarna i VSB-avtalet.
Efter sin pensionering arbetade Heinrichs 1949–1953 bland annat som personalchef vid Nordiska föreningsbanken. Förutom som militär utmärkte sig Erik Heinrichs även som författare. Som tidningsman var han en säker skribent, vilket märks redan i hans första två alster som berättar om erfarenheter från jägartiden och frihetskriget: Kring Östersjön (1918) och Hotel S:t Petersburg (1919). Redan här, i hans inställning till inbördeskrigets tragik, kommer hans humana och balanserade väsen till uttryck.
Heinrichs författarbana fick en fortsättning efter andra världskriget, med verk som Kléber i Egypten (1946) och Vid franska Atlantkusten i de hundra dagarnas spår (1957). Det obestridliga huvudarbetet i hans produktion är ändå Mannerheimgestalten I–II (1957, 1959). Även om senare forskning i flera hänseenden gett helt ny kunskap, speciellt om andra världskriget, kan Heinrichs verk på goda grunder anses som en klassiker. För sina litterära förtjänster promoverades Erik Heinrichs 1957 till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet.
Martti Turtola
Axel Erik Heinrichs, född 21.7.1890 i Helsingfors, död 16.11.1965 i Helsingfors. Föräldrar filosofie doktorn Axel Ossian Andreas Heinrichs och Johanna (Hanna) Matilda Rönnholm. Gift 1921 med Maria Emma Augusta Paulig.
PRODUKTION. Kring Östersjön. Bilder och betraktelser från jägarnas färder (1918); Hotel S:t Petersburg. Några minnen för vännerna från jägartiden (1919); Kléber i Egypten. Ett krigaröde från franska revolutionens dagar (1946); Vid franska Atlantkusten i de hundra dagarnas spår (1957); Mannerheimgestalten I–II (1957, 1959).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Erik Heinrichs arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland. F. Öhquist, Erik Heinrichs. Finländska gestalter VII. Dröm och handling (1968); E. Sutela, Heinrichsin adjutanttina (1979); P. Tapiola, Kenraalienkirjeet (2007); M. Turtola, Erik Heinrichs. Mannerheimin ja Paasikiven kenraali (1988).
BILDKÄLLA. Heinrichs, Erik. 1935. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.