Jacob Rijf var den siste av de många skickliga allmogebyggmästare som alltsedan medeltiden uppförde träkyrkor i Finland. Han var också den ende av dem som fått åtnjuta undervisning. Rijf var verksam i den brytningstid då utbildade arkitekter började överta uppdrag som tidigare skötts av traditionsmedvetna folkliga byggmästare. Han medverkade till att det bästa i den folkliga traditionen fördes vidare och dessutom godtogs av de arkitekter som snart skulle ansvara för kyrkoritningarna.
Jacob Thomasson Rijf föddes 1753 på kronohemmanet Riv i Lepplax by i Pedersöre. Hemgården brann 1766, varefter föräldrarna flyttade till Socklot by i Nykarleby socken. Liksom många andra framstående kyrkobyggare tillhörde Jacob Rijf en släkt där yrket gick i arv från far till son. Fadern Thomas Carlsson Rijf (1726–1803) hade titeln ”kyrkobyggare” i kyrkoboken, och även brodern Carl Rijf (1756–1801) byggde kyrkor. Även Jacob Rijfs son Carl (1783–1808) blev byggmästare.
Om Jacob Rijf antar man att han först gick i lära hos sin far. Fadern i sin tur hade lärts upp av Mats Honka, vilket innebär att de folkliga dragen i Jacob Rijfs kyrkor tydligen härstammade från Mats Honka, som var verksam ända till sin död 1777. Som självständig kyrkobyggare framträder Jacob Rijf dock först efter studierna vid Konstakademien i Stockholm 1783–1784. Efter sina studier blev han 1784 länsbyggmästare i Västerbotten, en utnämning som inte hindrade honom att ta emot uppdrag i Vasa och Uleåborgs län. Det berättas att Gustav III en gång sade att ”jag har både sämre och bättre präster, men bara en byggmästare, Jacob Rijf”.
År 1785 övertog han planeringen av en kyrka för Larsmo efter sin far, och med hjälp av landshövdingen lyckades han dessutom utverka ett tillstånd att kyrkan trots gällande bestämmelser fick byggas i trä. Med sina rödmyllade väggar blev kyrkan i mycket en allmogebyggnad, men både planlösningen och det mäktiga mittornet bar vittne om att förebilden i huvudsak var Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, som hade invigts 1774 och som fick sitt mittorn 1783, just då Jacob Rijf anlände till Stockholm för sina studier där. Enligt Lars Pettersson är det med ritningen till kyrkan i Larsmo som den ”genuint rijfska centralkyrkotypen första gången träder in i dagsljuset”.
Kyrkan i Larsmo följdes av andra träkyrkor av i stort sett samma typ, även om utformningen av detaljerna kunde variera. Med brodern Carl Rijf som medhjälpare byggde Jacob Rijf liknande kyrkor i Hyrynsalmi 1786, Ylikiiminki 1788, Lövkulla 1791–1800, Kortesjärvi 1792, Puolango 1792–1793, Oravais 1792–1797 och Himango 1794. Grundplanen i dessa kyrkor består i regel av lika långa korsarmar med avfasade innerhörn. Utmärkande för Jacob Rijf var att han hellre placerade kyrkklockorna i mittornet än i en fristående klockstapel. Med tiden skulle det visa sig att den fristående klockstapeln var mer praktisk.
När den medeltida stenkyrkan i Pedersöre byggdes om till en korskyrka under Jacob Rijfs ledning 1787–1795 följdes i det inre i stort sett de mönster som präglade de ovan nämnda träkyrkornas interiörer. När arbetet var avslutat skrev Henrik Gabriel Porthan, att ”kyrkan är inuti så vacker och med god smak ombyggd, och med en så grann portal (colonner etc.) försedd, att den vida övergår alla landskyrkor i Finland”. Tyvärr har man inte kunnat fastställa vem som ritade den östra gavelns ståtliga tempelportik. Traditionen talar om Gustav III, men det kan också ha varit L.J. Desprez, Olof Tempelman eller Jacob Rijf.
Två gånger fick Jacob Rijf i uppdrag att förverkliga idéer som hade lagts fram av Gustav III. År 1785 hade kungen gjort ett utkast till en klockstapel i Saloinen, och den byggdes av Rijf 1786–1787 med fyra doriska hörnkolonner, som i sitt slag torde vara de första i den finländska nyklassicismen. I Kemi byggde Rijf 1785–1786 en stenkyrka vars ritningar hade gjorts i Stockholm, enligt kungens instruktion så, att kyrkan ”skulle få en rund form”. Resultatet blev dock en korskyrka, som på församlingens krav dessutom fick ett mittorn. Kyrkan revs 1843 på grund av allvarliga konstruktionsfel.
Vid sidan av sina arbeten på den finska sidan av Bottniska viken hann Jacob Rijf också med uppdrag på den svenska sidan. Främst kan nämnas de av sten uppförda stora korskyrkorna i Nedertorneå och Skellefteå. Den senare byggdes 1795–1799 som en korskyrka med ett mittorn, där på var sida fyra stadiga på en terrass ställda fyrkantiga pelare bär upp kupoltaket med dess lanternin. Kyrkan har ofta ansetts vara Jacob Rijfs främsta verk. Enligt den svenske konsthistorikern Andreas Lindblom är det fråga om ”den mest karakteristiska och monumentala landskyrkan i Sverige under nyantikens dagar”.
Jacob Rijfs sista fullbordade verk blev den mycket märkliga rundkyrkan i Vindala, som uppfördes 1806–1807. I praktiken timrades den som en träkyrka med 12 hörn. Från väggkrönen reser sig över interiören en i lika många fält indelad kupol, som överst kröns av en lanternin. Lanterninen var avsedd för ett urverk, medan kyrkklockorna placerades i en timrad stapel intill kyrkan.
Jacob Rijf avled på juldagen 1808, mitt under arbetet med Kungsholmens kyrka i Stockholm. Två dagar senare följdes han i graven av sin närmaste medhjälpare, sonen Carl. Far och son hade drabbats av någon okänd sjukdom som ändade deras liv. Med dem avslutades en epok; två år senare fick Finland sitt eget intendentkontor, med arkitekten Charles Bassi som chef. Utbildade arkitekter tog över, och de folkliga byggmästarna måste därefter bygga efter andras ritningar.
Carl Jacob Gardberg
Jacob Rijf, född 17.7.1753 i Lepplax by i Pedersöre, död 25.12.1808 i Stockholm. Föräldrar kyrkobyggaren Thomas Carlsson Rijf och Malin Larsdotter. Gift 1773 med Karin Johansdotter Finne, 1807 med Magdalena Frosterus.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Klemetti, Suomalaisia kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla (1927); L. Pettersson, Kyrkor och klockstaplar i svenska Österbotten, Svenska Österbottens historia V (1985); W. Wik, Bidrag till studiet av släkten Rijfs kyrkobyggarverksamhet (1972).
BILDKÄLLA. Rijf, Jacob. Gipsrelief av Eric Cainberg. Museiverket.