LINNANKOSKI, Johannes


(1869–1913)


Författare, folkupplysare, redaktör


För sina samtida var redaktör Vihtori Peltonen ett lika välkänt namn som hans författarnamn, Johannes Linnankoski. Efter hundra år har Vihtori Peltonens arbeten fallit i glömska; Johannes Linnankoskis skrifter ges däremot ut i nytryck såväl i Finland som utomlands.

 

Vihtori Peltonen föddes i Vakkola by i Asikkala socken 1869. Han var yngst av sju barn. Tre systrar dog i unga år, men samtliga bröder levde till vuxen ålder. Fadern, som ursprungligen hette Juha Tiittula, var bördig från Borgå landskommun. Han hade varit arrendator på sin hustrus, Maria Peltonens gård, och tagit namn efter gården. Då arrendet gick ut omkring tjugo år senare, försörjde sig fadern och sönerna som skogshuggare och stockflottare. Peltonens upplevelser härvid gav stoff till den framgångsrika romanen Laulu tulipunaisesta kukasta (1905, Sången om den eldröda blomman 1906), som finns översatt till ett tjugotal språk.


 

Efter folkskolan tog Vihtori arbete där han fick det; en tid assisterade han kommunalnämndens skrivare, men i övrigt tog han tillfälliga jobb i byarna. Hans kunskapstörst uppmuntrades av brodern Erik, som studerade vid seminariet i Jyväskylä, liksom av en granne, garvaren Kaarlo Aalto. Vihtori beslöt sig för att söka till seminariet i Jyväskylä, där han vann inträde 1888. Något avgångsbetyg fick han emellertid aldrig, eftersom han avslutade sina studier sedan han och klassens övriga elever hade vägrat lyda lärarna. I seminariet hade han utmärkt sig särskilt i uppsatsskrivning, vilket gav honom mod att ge sig in på författarbanan. Skrivit hade han gjort sedan unga år.


 

Sedan han övergett studierna fick Vihtori Peltonen anställning vid tidningen Keski-Suomi. Han lärde sig stenografi och sökte plats som stenograf vid lant­dagen, utan att lyckas. Peltonen återvände till Borgå och fick anställning på Werner Söderströms förlag. Men ödet ville annorlunda; lotten föll på honom vid militäruppbådet. I det militära blev Peltonen fältskärselev och kunde fortsätta sitt eget skrivande om kvällarna. Han läste svenska för att kunna göra översättningar. Efter fullgjord värnplikt erbjöd Werner Söderström honom att bli redaktör för en ny tidning, Uusimaa. Peltonen tog villigt emot uppdraget, på villkor att han först fick förbereda sig för det i ett års tid. Han läste och rörde sig i landskapet, cyklade från by till by, skaffade prenumeranter och lyssnade på deras önskemål. Uusimaa började utkomma 1895.


 

Peltonen skrev alltid själv ledaren i Uusi­maa; ämnet var ofta det finska folkets bildning. Östra Nyland bestod till övervägande delar av svenskbygder, och högst på Peltonens språkpolitiska agenda stod strävan att stärka finskans ställning i trakten, vilket fick de svenskspråkiga att börja kalla honom för Finnkungen. På landsbygden var det största hindret för att uppnå materiellt välstånd de rådande ägarförhållandena, särskilt den obesuttna landsortsbefolkningen hade det svårt. Även Uusimaa krävde i flera omgångar en lösning på torparfrågan. Ett annat hinder var de dåliga levnadsvanorna. Men sina vanor kan man alltid förbättra, ansåg Peltonen både som redaktör och talare. Under årens lopp ombads han ofta att ställa upp som talare. Han sammanställde också en lärobok i ämnet, Puhetaito (1901, Talekonst).


 

En av Peltonens mest framgångsrika kampanjer resulterade i att ett finskspråkigt läroverk grundades i Borgå. Den finska samskolan fick tillstånd att inleda sin verksamhet 1895. Peltonen förälskade sig i Ester Drugg från Joensuu, som kommit till skolan för att undervisa i svenska och musik. Båda var ivriga folkupplysare, och de träffades i en förening för finsktalande i Borgå. Paret gifte sig i juli 1899. I sin hustru fick Vihtori Peltonen en god med­arbetare, som var språkkunnig och intresserad av samhälleliga frågor. Många ortsbor hade gärna sett dem fortsätta arbetet för landskapets väl i Borgå, men paret beslöt sig för att flytta. Tillståndet i landet var svårt. Förryskningsåtgärderna hade ökat till följd av februarimanifestet 1899, och efter den tredje varningen hade Uusimaa belagts med censur.


 

Peltonen lämnade dock inte skrivandet eller sitt samhällsengagemang. Han hade flyttat till Karinais, men därifrån var det inte så långt till biblioteken i Åbo. Under sin hustrus vägledning påbörjade han ett intensivt studium för att bli författare. Härvid följde han Aleksis Kivis råd att läsa de bästa författarna. I november 1903 publicerades skådespelet Ikuinen taistelu (Den eviga striden 1904) under pseudonymen Johannes Linnankoski. Peltonen hade tagit sin pseudonym Johannes Linnankoski efter forsen Linnankoski i Borgå å – förnamnet var en version av hans eget första namn, Johan.


 

Johannes Linnankoski skrev framför allt dramatik. Förutom Den eviga striden utgick han också från Bibelns berättelser i Jeftan tytär (1911, Jeftas dotter 1919) och i Simson ja Delila (1911, Simson och Delila 1919). Linnankoskis biograf Leevi Mäittälä karakteriserar Linnankoskis relation till dramatiken som en outsläcklig kärlek. Denna kärlek hade sina blinda fläckar, och som dramatiker kännetecknas Linnankoski av patos och egensinne. Ett opublicerat häfte ”Vähä katkismus” (Lilla katekesen) är ett koncentrat av Linnankoskis tankar om litteraturen, konsten, författaren och publiken. I texten definieras dramat som en bild; det skall inte bestå av ”funderingar eller begrepp, utan av dikt”. Själv kommer han närmast sitt ideal i Jeftas dotter (med undertiteln Poem i en akt).


 

Johannes Linnankoskis andra alster, romanen Sången om den eldröda blomman väckte såväl förtjusta som vredgade reaktioner då den publicerades 1905. Mitt under storstrejkens stormiga dagar hade en okänd författare skrivit en berättelse som börjar ljuvt som en folkvisa. Huvudpersonen, Olof (i det finska originalet Olavi), är lång och stilig. Liksom i Narkissosmyten, som omhuldades kring sekelskiftet 1900, iakttar han, full av beundran, sin egen uppenbarelse, långt ute i skogen. I skogen träffar han en vallflicka, och efter ungdomarnas lek och dans beger han sig ut på nattfrieri. Hans mor hämtar honom från hans nattläger och säger till honom att ingen i släkten hittills gift sig med en piga. Så följer en sammandrabbning mellan far och son, och den vredgade sonen ger sig av. Olof blir landstrykare, tar tillfälliga arbeten och förälskar sig likt en Don Juan under sina vandringsår. Kvinnorna han förför kallar han endast vid smeknamn, och det är ofta snarare hans ord än handlingar som charmerar dem: ”Vad du talar vackert, Olof”. Kärleken är för Olof snarast en underskön dröm, tidsenligt nog mot bakgrund av de rådande jugendidealen. Romanen har ett slut i stil med de realistiska tendensromanerna. Den betonar människans förhållande till jorden som grunden för samhällets välstånd. Linnankoski fortsatte detta tema i sina följande romaner.


 

Taistelu Heikkilän talosta (1907, Kampen om Heikkilä gård 1916) och Pakolaiset (1908, Flyktingarna 1913) skildrar livet på landsbygden och förhållandet till jorden. Flyktingarna är Linnankoskis mest ­fullödiga prosaverk som artar sig till en monumental psykologisk skildring, målad med breda penseldrag. Tematiken är utmärkande för Linnankoski: konsekvenserna av ett kärlekslöst äktenskap och av att med beräkning ha gift sig över sitt stånd, samt jordägandets betydelse.


 

I Johannes Linnankoskis skrivarverkstad tillkom under årens lopp även kortprosa: tal, utkast till romaner och noveller, berättelser samt brev. Då hans krafter i början av 1913 inte längre räckte till för den planerade romanen Kolme ­Yrjää (Tre Göran) redigerade han utgående från tidigare material samlingen Sirpaleita (Skärvor, 1913), som utkom samma år. Den främsta av dessa har ansetts vara Hilja, maitotyttö (Mjölkpigan Hilja, 1921), som även filmatiserats. Den fattiga landsortsflickan och den unge studenten på sommarlov är ett omtyckt motiv i finsk litteratur; det mest kända exemplet är F. E. Sillanpääs roman Silja (1931).


 

Originella till ämnesval och utformning är Lastunsirpale ihmislapsista (En flisa av ett människobarn) och Kun esi­rippu nousee (Då ridån går upp). Den förra publicerades 1906 i Folkupplysningssällskapets kalender, och skildrar ömsint och realistiskt en utvecklingsstörd liten flicka, hennes försök att etablera kontakt med sin omgivning. I skildringen återspeglas den allmänna sinnesstämningen i samhället under storstrejkens dagar och viljan att överskrida gränser.


 

Det hade varit väldigt tyst om den samhällsengagerade Vihtori Peltonen 1900–1905, medan hans alter ego Johannes Linnankoski hade blivit författare. Storstrejken i Finland väckte emellertid liv i den forne talaren. Landet höll på att splittras i olika läger: folket delades upp på språklig grund i finsk- och svenskspråkiga, politiskt i gammalfinnar och ungfinnar, och de djupa inkomstklyftorna innebar en uppdelning i rika och fattiga. Peltonen insåg att han behövde Johannes Linnan­koski för att stärka folkbildningens grund. Finska Litteratursällskapet fick gärna för honom fortsätta sin verksamhet, men det behövdes något nytt. Hans initiativ till Suomalaisuuden liitto, finskhetsförbundet, publicerades i tidskriften Valvoja i december 1905, varpå organisationen grundades. Följande år, på Snellmansdagen, tog Johannes Linnankoski i egenskap av sekreterare initiativ till en kampanj för att få folk att förfinska sina släktnamn. Stora skaror anammade idén mycket snart, vilket ledde till att många släkter förfinskades även i kommande led. Redan vid namnbytesfestligheten 1907 kunde Johannes Linnankoski konstatera att hundra­tusen människor hade gjort ”verklighet av åtminstone en finsk dröm”. Linnankoski gick inte in i politiken trots att Finland fick allmän och lika rösträtt 1906. Han ville vara en påverkare på bildningens område, och ansåg var och ens politiska åsikt vara en privat angelägenhet.


 

Då Finskhetsförbundet stiftades var Peltonens bosatta i Salo, där Linnankoski också skötte sitt sekreteraruppdrag. Men hans eget skrivande stampade på stället. Tillsammans med sin hustru och deras tre söner begav han sig till Haukivuori för att skriva färdigt pjäsen han arbetade på, Kirot (Förbannelserna, 1908). Då den var klar, företog han tillsammans med sin hustru en omfattande resa till olika europeiska länder. År 1909 köpte Linnankoski Toivola gård i Askola by, och tog genast itu med att återställa Toivolas marker i brukbart skick. Linnankoski, som i egenskap av redaktör hade kommit med goda råd till lantbrukare, försökte nu förverkliga sina egna anvisningar med tidsenliga metoder. I sitt författarskap återgick han till dramatiken.


 

Alltsedan unga år hade Johannes Linnankoski ställt stora krav på sig själv. Hans nätter blev korta; han tvingade sig tidigt upp med kallt vatten och gymnastik för att ta itu med arbetet. Redan i början på 1900-talet drabbades han av flera halsinfektioner, och hans hälsa knäcktes slutgiltigt 1911. Orsaken var en svår blodsjukdom. Av Linnankoskis berättelser från sjukdomstiden och hans postumt bevarade skrifter framgår det hur svårt det var för honom att ta avsked av livet. Hans enda dotter, Marjatta, föddes under hans sista levnadsår, vilket beredde honom glädje. På sin tid och ännu ett par decennier senare hörde Linnankoski till de mest lästa finska författarna.


 

Kaarina Sala


 

Johan Viktor Peltonen, Vihtori, författarnamn Johannes Linnankoski, född 18.10.1869 i Askola, död 10.8.1913 i Helsingfors. Föräldrar bonden Juho Henrikinpoika Peltonen (tidigare Tiittula) och Maria Juhontytär Peltonen. Gift 1899 med översättaren, lärarinnan Ester Josefina Drugg (sedermera Koskelainen).


 

PRODUKTION. Puhetaito (1901); Ikuinen taistelu (1903); Den eviga striden (1904); Kuinka uutta Suomea rakennetaan (1905); Laulu tulipunaisesta kukasta (1905); Sången om den eldröda blomman (1906, 3. uppl. 1986); Taistelu Heikkilän talosta y.m. kertomuksia (1907); Kampen om Heikkilä gård och andra noveller. Stockholm (1916); Kirot. Yhdeksän-katkelmainen unelma (1908); Pakolaiset. Talonpoikaistarina (1908); Jeftan tytär (1911); Jeftas dotter (1919); Flyktingarna. En bonderoman (1913, ny övers. 1955); Simson ja Delila (1911); Simson och Delila. Stockholm (1919); Sirpaleita. Tunnelmia ja kertomuksia (1913); Kootut teokset I−IV (1908−1915); Valitut teokset (1953, 1971, 1973). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Johannes Linnankoskis arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. A. Anttila, Vihtori Peltonen Johannes Linnankoski. Elämä ja toiminta I−II (1921. 1927); A. Anttila, Johannes Linnankosken “Ikuinen taistelu” (1922); P. Lyytikäinen, Narkissos ja Sfinksi. Minä ja Toinen vuosisadanvaihteen kirjallisuudessa (1997); L. Mäittälä, Elämän tulipunakukka. Vihtori Peltonen – Johannes Linnankoski (1979); A. Mäkelä-Alitalo, Borgå stads historia III:2. 1879−1918 (2004); P. Rajala, Johannes Linnankoski 18.10.1869−10.8.1913. Johannes Linnankoski (1987); M. Soikkeli, Lemmen leikkikehässä. Rakkausdiskurssin sovellukset 1900-luvun suomalaisissa rakkausromaaneissa (1998); Suomen kirjallisuushistoria II. Järki­uskosta vaistojen kapinaan (1999); W. Söderhjelm, Johannes Linnankoski. En finsk diktarprofil (1918); L. Valkama, Tutkimus Johannes Linnankosken “Pako­laisten” tyylistä (1957).


 

BILDKÄLLA. Linnankoski, Johannes. SKS/Litteraturarkivet.