Historie- och kyrkohistorieprofessorn Mikko Juva nådde inflytelserika positioner på tre områden. Under hans ledning förenades Finska folkpartiet och De frisinnades förbund 1965 till Liberala folkpartiet. I striderna om en förvaltningsreform för Helsingfors universitet försvarade kansler Juva universitetets autonomi och professorernas beslutanderätt. Som ärkebiskop betonade han kyrkans ställning som folkkyrka och sökte kontakt med människor långt utanför de kyrkliga kretsarna.
Mikko Juva gjorde en unik karriär i 1900-talets Finland. I honom förenades den kyrklige och akademiske ledaren med den ideologiske påverkaren. Juvas flyttning från kanslersämbetet i Helsingfors till ärkebiskopsgården i Åbo skedde dessutom vid en tid då kyrkans ställning i samhället inte var lika självklar som under tidigare århundraden. Juva var den förste teologen som blev universitetets rektor på 140 år. Om det förtroende Juva åtnjöt vittnar dessutom att han valdes till ledningen för Helsingfors universitet under den svåraste kris universitetet genomlevt under Finlands självständighetstid.
Mikko Juva växte upp i ett professorshem i Åbo, där man vårdade sig om humanistiska, nationella och kristna ideal. Fadern Einar W. Juva var forskare i Finlands historia; modern Lempi Kaila, som dog när sonen föddes, hörde till släkten Johansson-Kaila, liksom två av Finlands ärkebiskopar på 1900-talet. Styvmodern hörde till präst- och universitetssläkten Gyllenberg. Mikko hade upplevt en religiös väckelse i gymnasiet och tog studenten när han var 17 år gammal. Teologin lockade, men på faderns inrådan studerade sonen först humanistiska ämnen vid Åbo universitet. Där tog han vid 20 års ålder en filosofie kandidatexamen med historia som huvudämne.
Den unge magistern hade ännu inte gjort värnplikten men gick efter snabbutbildning ut i vinterkriget. Under mellankrigsperioden gick han reservofficersskolan och hamnade vid fortsättningskrigets utbrott återigen vid fronten, nu som ledare for en granatkastarpluton vid Svir. Juva, som befordrades till löjtnant, fortsatte med studierna och återvände till sin bataljon som militärpastor. Professorssonen med sin trygga uppväxt i böckernas värld påverkades djupt av åren vid fronten.
Efter fortsättningskriget var Juva bland de första finländare som kunde bedriva studier i Förenta staterna. Efter ett år vid lutherska teologiska seminariet i Gettysburg i Pennsylvania fortsatte han sina studier vid Helsingfors universitet. Han var också generalsekreterare för Finlands kristliga studentförbund och därefter den förste studentpastorn. Som aktiv medlem i Etelä-Pohjalainen osakunta (Sydösterbottniska nationen) blev han ordförande för studentkåren vid Helsingfors universitet. Samtidigt deltog han i den pågående idé- och livsåskådningsdebatten. Han gifte sig med Riitta Brofeldt. Makan hade kulturell familjebakgrund och studerade medicin med syfte att bli psykiater. Genom sitt äktenskap vann Juva inträde i de ledande professors- och kulturkretsarna vid Helsingfors universitet.
Juva disputerade i både Finlands historia och Finlands kyrkohistoria. Huvuddelen av hans vetenskapliga produktion består av verken Suomen sivistyneistö uskonnollisen vapaamielisyyden murroksessa1848–1869 (1950, Finlands bildade klass under den religiösa liberalismens brytningstid), Rajuilman alla (1956, Under ovädret) som behandlar 1870-talet och Valtiokirkosta kansankirkoksi (1960, Från statskyrka till folkkyrka). De handlade om den bildade klassens världsåskådning samt om kyrkans och den kristna trons ställning och debatten i dessa frågor under 1800-talets senare hälft. Historiskt utsträckte han sin forskning till äldre tider i och med den teologiska avhandlingen Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina (1600–1808) (1955, Församlingslivet i Egentliga Finland under ortodoxins århundraden).
Juva var framför allt idéhistoriker. Han satte sig in i utvecklingen av föreställningar och seder inom en hel samhällsgrupp, 1800-talets bildade klass i Finland och 1600-talets allmoge – långt innan ”mentalitet” blev ett omhuldat begrepp inom historieforskningen.
Mikko Juva återvände 1955 till sin ungdoms universitet i Åbo, och 1957 utnämndes han till innehavare av faderns lärostol, professuren i Finlands historia. Den perioden blev kort, för i början av 1960-talet flyttade han tillbaka till Helsingfors och professuren i Finlands och Skandinaviens kyrkohistoria. I det ämnet hade han blivit docent redan ett årtionde tidigare. Juva ansågs vara en utmärkt föreläsare, men undervisningen och den vetenskapliga verksamheten blev det rätt litet av i den nya tjänsten, då politiken och universitetets högsta förvaltning kom att uppta honom.
Tillsammans med fadern publicerade Mikko Juva på 1960-talet Suomen kansan historia (Finska folkets historia) i fem band, som användes som kursbok vid universiteten. Senare publicerade han ytterligare Suomen kirkolliskokousten historia (De finska kyrkomötenas historia) och en biografisk studie över den læstadianske biskopen i Uleåborg, L. P. Tapaninen.
Efter pensioneringen skrev Juva analysen Aika ajatella, aika uskoa (1985, Tid att tänka, tid att tro) om den kristna trons och den kristna övertygelsens ställning i kulturen och samhället. Där behandlar han den kristna trons uppkomst och väsen samt den nutida kyrkan. Han bedömer trons möjligheter och diskuterar olika livsfrågor ur den kristna etikens perspektiv, med betoning av att den kristna trons Gud alltid är på den svagares sida, liksom av att den tekniska utvecklingen skall underkastas det etiska beslutsfattandet.
Nästan omedelbart efter ankomsten till Helsingfors universitet fick Juva ett viktigt uppdrag inom landets högskolepolitik. Han blev ledamot av en statlig kommitté som skulle lägga upp en plan för utvecklingen av hela Finlands högskoleväsende, i en situation där en stor expansion var förestående. Han var en av de mest inflytelserika medlemmarna i denna kommitté, som satt i fem år och producerade många betänkanden. I november 1968 blev Juva förste prorektor vid Helsingfors universitet, tre år senare rektor och 1973 universitetets kansler.
Under perioden som prorektor och rektor bar Juva det centrala ansvaret för försvaret av Helsingfors universitet och hela högskoleväsendet mot politiseringen av universiteten och det hot mot autonomin och den vetenskapliga forskningen som den s.k. en man, en röst-reformen skulle ha inneburit. Striden förlamade i hög grad högskolornas verksamhet i flera års tid vid övergången från 1960- till 1970-talet.
Juva var generalsekreterare och vice ordförande i Högskolerektorernas råd, som grundats för att leda just denna försvarskamp. Karakteristiskt för honom var modet att föra en diskussion med motståndarna, beredskapen att beakta välmotiverade önskemål från studenthåll och värnandet av grundvärdena för ett klassiskt universitet. Helsingfors universitets konsistorium, som hade rykte om sig att vara reaktionärt, gick universitetsrevoltörernas krav långt till mötes genom att bland annat gå med på den s.k. triangelprincipen som skulle ha brutit professorernas majoritetsvälde. Men när inte det räckte för studentrepresentanterna, blev förvaltningsreformen för Helsingfors universitets del aldrig genomförd.
Juva hade vid mitten av 1950-talet gått med i Finska folkpartiet. Detta parti, som i början av 1950-talet blev arvtagare till Nationella framstegspartiet och närmast representerade mittengrupperingarna i samhället, gick starkt framåt vid den tiden. Åbo var ett av dess starkaste fästen. Fortfarande som professor vid Åbo universitet ställde Juva upp som kandidat i riksdagsvalet 1962, där partiet fick 13 platser. Juva hade redan flyttat till Helsingfors, då han till sin egen överraskning blev riksdagsman från suppleantplats. Han konstaterade snabbt att riksdagsmannauppdraget inte kunde skötas som en bisyssla till professuren, och ämnade lämna politiken.
Juva ändrade emellertid sina planer, då han erbjöds ledarskapet för det planerade Liberala folkpartiet (LFP). Partiet skulle bildas genom en sammanslagning av Finska folkpartiet och De frisinnades förbund, som hade grundats då Framstegspartiet splittrades i början av 1950-talet. Ett vittnesbörd om förtroendet för Juva är att han var den ende ordförandekandidaten som fick enhälligt stöd hos de olika parterna.
Juva tackade ja till ordförandeskapet och ställde upp som riksdagskandidat i en ny valkrets, i Helsingfors. Det nya partiet LFP hade haft stora förväntningar på riksdagsvalet 1966, men misslyckades. Det blev bara nio riksdagsmän, och ordföranden blev inte invald. Partiet lyckades inte haka på den starka protestvåg som gav socialdemokraterna en stor valseger. Två år senare gav Juva upp ordförandeskapet och politiken.
Inom den kristliga studentrörelsen hade Mikko Juva redan varit med i de kristna organisationernas internationella verksamhet. På detta område nådde han inom kyrkan i Finland en anmärkningsvärd position, då han 1954 blev vald till ordförande för Finska missionssällskapet. I detta uppdrag tog han ställning till andra länders problem, och efter en inspektionsresa till Amboland (Namibia) i början av 1960-talet började han motsätta sig rassegregationen i Sydafrika och knöt kontakt med Namibias frihetsrörelse.
År 1963 blev Juva ordförande för den teologiska kommissionen inom Lutherska världsförbundet (LVF), ett samarbetsorgan för de lutherska kyrkorna som grundats 1947 och hade sitt högkvarter i Genève. När hans mandatperiod upphörde 1978 hade organisationen sammanlagt 53 miljoner medlemmar och 93 medlemskyrkor i 66 stater på alla kontinenter. President för hela förbundet var Juva 1970–1977, den ende finländare som innehaft detta internationella uppdrag.
LVF arbetade särskilt för att hjälpa kyrkorna och befolkningen i utvecklingsländerna och för att stärka de ekumeniska banden mellan kyrkorna. Förbundet fördömde skarpt rassegregation, apartheid. En central fråga för LVF under Juvas tid var konflikten som kommit in i förbundet från den ekumeniska rörelsen och som gällde den marxistiska nyvänsterns tolkning av den kristna tron. Denna uppfattning om tron avvisades av Juva.
Som representant för såväl LVF som finska kyrkan kom Juva ofta i kontakt med kyrkorna i Sovjetunionen. Han var väl medveten om deras svåra ställning och om trosförtryck. Han själv och organisationerna han ledde avhöll sig dock från den offentliga kritik av de religiösa förhållandena i Sovjetunionen som framfördes i väst, eftersom de ansåg att detta bara skulle försvåra de kristnas ställning i landet. Bakom kulisserna agerade man dock aktivt för att hjälpa dem, bl.a. genom att förhandla med religionsmyndigheterna i Sovjetunionen. Flera av förslagen för att underlätta verksamheten för kyrkorna i Sovjetunionen blev så småningom verklighet.
Prästerskapet i Åbo stift hade valt Mikko Juva till sin representant på det kyrkomöte som tog vid i ny form 1974. När Martti Simojoki 1978 gick i pension från ärkebiskopsämbetet, blev Juva ombedd att bli hans efterträdare. Juva tvekade, eftersom han aldrig varit verksam i församlingar och inte haft andra prästuppdrag på årtionden. Efter flera förfrågningar gav han sitt medgivande och vigdes 1978 till ärkebiskop.
Den exceptionella bakgrunden satte sin prägel på den nye ärkebiskopens verksamhet. Juva blev en folkkyrkans man, en biskop för dem som egentligen inte gick i kyrkan men som hörde till kyrkan och hade förväntningar på den. Under Juvas tid hördes ärkebiskopens röst oftare i offentligheten än den hade gjort på länge – och speciellt utanför kyrkan. Detta var något nytt och oväntat i 1970-talets kyrkofientliga atmosfär. Juva kan dock inte beskrivas som en ”mediepräst”. Han påverkade med mycket traditionella metoder: genom artiklar och väl förberedda tal, föreläsningar och predikningar som han framförde på ett sätt som gick hem hos lyssnarna.
Juva konstaterade snabbt att det fanns brister i organisationen av kyrkans centralförvaltning. Ärkebiskopen hade en orimlig arbetsbörda. Juva föreslog en omorganisering av förvaltningen så att biskoparna, prästerskapet och församlingarna skulle vara representerade i den förnyade kyrkostyrelsen. Men han hade inte skapat sig tillräckligt med förtroende i kyrkans inre kretsar och hans förslag gick inte igenom på kyrkomötet. Eftersom ärkebiskopen inte heller hade den stab som hans många uppgifter krävde, blev arbetsbördan så betungande att han vid uppnådd pensionsålder 1982 såg sig nödsakad att begära avsked. Juvas kritik har senare befunnits motiverad. Reformen av centralförvaltningen i mitten av 1990-talet följde i stort de linjer han hade dragit upp.
Mikko Juva hedrades för sina förtjänster med flera utmärkelser, av vilka den främsta var storkorset av Finlands Lejons orden. Han var juris hedersdoktor vid St. Olaf College i Minnesota, teologie hedersdoktor vid universiteten i Lund, Cluj och Rostock och filosofie hedersdoktor vid Åbo universitet.
Seikko Eskola
Mikko Einar Juvelius, fr.o.m. 1935 Juva. Född 22.11.1918 i Karleby, död 1.1.2004 i Åbo. Föräldrar professor Einar W. Juva (tidigare Juvelius) och Lempi Linnea Kaila. Gift med (1) medicine licentiat Riitta Eleonora Brofeldt 1946, (2) agrolog Maisu Maija-Liisa Hägglund, (född Laurén) 1991.
PRODUKTION. Augustinuksen valtiokäsitys ja sen perusteet teoksessa De civitate Dei (1945); Suomen sivistyneistö uskonnollisen vapaamielisyyden murroksessa 1848–1869 (1950); Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina (1600–1808) (1955); Rajuilman alla (1956); Valtiokirkosta kansankirkoksi (1960); Suomen kansan historia I–V (tills. med E. W. Juva, 1964–1967); Evankeliumista on kysymys (1966); Kristinuskon kaksi vuosituhatta (1967, Kristendomen i tvåtusen år 1970); Kirkon parlamentti. Suomen kirkolliskokousten historia 1876–1976 (1976, Finlands kyrkomöte 1876–1976); Jumalan maailma ja ihmisten (1982); Aika ajatella, aika uskoa (1985); Mies etsi vapautta. L. P. Tapanisen elämä (1989); Seurasin nuoruuteni näkyä. Muistettavaa vuosilta 1939–82 (1994); Aika etsiä ja aika löytää (1998). Se även R. Pentti, Arkkipiispa Mikko Juvan kirjallinen tuotanto 1942−1988. Finska kyrkohistoriska samfundets årsskrift 78 (1988).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Jokinen, Kansankirkon rajat ja rakenteet. Arkkipiispa Mikko Juvan kansankirkko-ohjelma ja sen vastaanotto vuosina 1978–1982 (1990); M. Juva, Seurasin nuoruuteni näkyä. Muistettavaa vuosilta 1939–82 (1994); R. Pentti, Arkkipiispa Mikko Juvan kirjallinen tuotanto 1942–1988. Finska kyrkohistoriska samfundets årsskrift 78 (1988); J. Poteri, Isänmaa ja evankeliumi. Jatkosodan vaikutus Mikko Juvan teologiseen ajatteluun vuosina 1941–1944 (2002).
BILDKÄLLA. Juva, Mikko. Uusi Suomis bildarkiv.