KRISTINA


(1626–1689)


Sveriges drottning


Drottning Kristina, den sista av huset Vasa på tronen, hör till Sveriges mest omstridda regenter. Hennes regenttid inleddes med en förmyndarregering, och hennes eget styre präglades av slöseri med kronans tillgångar och av ökat adelsvälde. Trots flera försök att finna en make åt henne förblev hon ogift. Hennes personlighet har tolkats på många olika sätt. Hon orsakade samtidens största politiska skandal genom att abdikera, konvertera till katolicismen och flytta till Rom, där hon verkade som beskyddare av konst och kultur fram till sin död.

 

Kristina föddes den 6 december 1626 på Stockholms slott. Enligt hennes egna memoarer föddes hon med så kallad segerhuva, och man trodde först att hon var en pojke; hon var liten och luden och hade en kraftig stämma. Hennes mor, drottning Maria Eleonora av Brandenburg, av ätten Hohenzollern, hade önskat sig en son. Gustav II Adolf förhöll sig dock lugnt till dotterns födelse. Enligt tronföljdsordningen kunde också en kvinna bli regent. Namnet Kristina fick hon efter farmodern, Karl IX:s änka.


 

Gustav II Adolfs och Maria Eleonoras enda överlevande barn hade en splittrad barndom. Kristina såg sin far för sista gången som fyraåring och var bara sex år då han dog. Ändå präglades både hennes egen självuppfattning och svenskarnas uppfattningar om henne av att hon var hjältekonungens dotter.


 

Kung Gustav lät Kristina få en manlig uppfostran: hon skulle ju bära kronan och därför få en utbildning som anstod en ung furste, med undantag för den militära delen. Vid sidan av latin studerade Kristina svenska, tyska, holländska och franska, senare även spanska. I sina memoarer säger hon att svenska var hennes modersmål, men hennes första bevarade brev är på tyska. Sin dotters kristna uppfostran anförtrodde fadern åt sin fältbiskop, Johannes Matthiae, som framom lutherdomen betonade fromhet och självständigt tänkande.


 

Gustav II Adolf försökte utestänga sin gemål från dotterns uppfostran och från rikets angelägenheter, men lämnade inget utförligt testamente. Hans död vid Lützen följdes av ett par års förvirring tills riksrådet, som utropat sig till den omyndiga drottningens förmyndare, år 1634 placerade Kristina hos hennes faster Katarina, gift med Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Kristina trivdes där med sina kusiner Karl Gustav och Maria Eufrosyne.


 

Axel Oxenstierna som var Gustav II Adolfs betrodde, ledare för förmyndarregeringen och en av Europas skickligaste diplomater, tog sig an drottningens politiska uppfostran. Dit hörde också friluftsliv. Hon vanvårdade sitt utseende och lärde sig hantera vapen. Det oaktat förälskade hon sig i sin kusin Karl Gustav. Förmyndarregeringen planerade förgäves att gifta bort henne till Brandenburg; Kristina själv ville vara sin kusin trogen.


 

Då hon fyllt arton avlade Kristina sin regentförsäkran, den 7 december 1644. Hon satt flitigt i rådet, och även om hon det första året mest teg hela tiden befattade hon sig senare aktivt med såväl inrikes- som utrikespolitik. Hennes målsättning var att stärka monarkin. I utrikespolitiken påverkade hon personligen den westfaliska freden till Frankrikes fördel, vilket gav upphov till en viss kritik i Sverige.


 

Kristina fortsatte sina studier och fördjupade sig i de böcker och manuskript som under det trettioåriga kriget hade förts som krigsbyte till Sverige. I Stockholm växte ett av landets största bibliotek fram, och drottningen började benämnas ”Nordens Minerva”. Under sina första regeringsår knöt drottning Kristina förbindelser till Europas lärde och lockade några av dem, bland andra René Descartes, att komma till Stockholm. Kristina intresserade sig för vitt skilda ämnen, från filosofi och grekiska till astronomi och matematik. Hon beskyddade Uppsala universitet och gjorde många donationer till dess bibliotek. Hon intresserade sig också för balett, teater och musik. Själv spelade hon inget instrument, däremot målade hon.


 

Under Kristinas första regeringsår började problem uppstå. Drottningen delade sorglöst ut nådevedermälen i form av nya adelstitlar, tjänster och förläningar, vilket på sikt minskade kronans intäkter. Mest uppseende väckte hennes välvilja gentemot Magnus Gabriel De la Gardie. De ofrälse stånden klagade på aristokratins överflöd, medan bönderna led av svåra missväxter. Kristina utnyttjade motsättningarna för att göra sin kusin Karl Gustav till sin tronarvinge. År 1649 valdes han av ständerna till tronföljare och följande år till arvfurste. Tronföljdsarrangemanget var dock kortsiktigt eftersom både drottningen och hennes jämnåriga arvinge var ännu ogifta och barnlösa.


 

I oktober 1650 lät Kristina sig krönas efter att ha regerat i sex år. Från början av 1651 började hon regera enväldigt. Vid samma tid började hon också förbereda sin abdikation. Motiven till detta har inte entydigt kunnat fastställas. Enligt Kristina själv hade beslutet fattats redan då hon tillträdde. I sina memoarer hävdar hon att hon ville utesluta alla kvinnor från riksstyret och stärka den svenska ärftliga monarkin genom att ge kronan åt en man. Eftervärlden har inte funnit detta trovärdigt. Kristina själv var ingen svag kvinna, däremot beläst och bevandrad i antikens filosofi, varför abdikationen har tolkats som ett självålagt prov på andlig kraft och stoiskt mod. Den har även kopplats ihop med drottningens religiösa brytning.


 

Den 7 augusti 1651 kungjorde drottningen inför rådet att hon ville lägga ned kronan. Rådet, vars adliga medlemmar fruktade att en ny monark skulle genomföra en reduktion, ansåg inte drottningens kön vara ett tillräckligt skäl för abdikation. Rådet överlade om abdikationen under tre månader, och dess hållning hårdnade sedan Per Brahe återvänt från Finland till Stockholm i september. I november återtog drottningen sin abdikationsplan.


 

Samtidigt började Kristina i hemlighet knyta förbindelser med den katolska kyrkan. Det har ansetts att Kristina upplevde en andlig kris 1649–1650, då hon började samtala med det portugisiska sändebudets präst, en jesuit. Några dagar innan hon meddelade rådet sin avsikt att abdikera hade hon befallit denne att kontakta jesuitgeneralen i Rom för att få två jesuiter som lärare.


 

Från och med år 1653 gav Kristinas uppträdande vid hovet upphov till skvaller och förundran. Hon slutade studera och anammade en utsvävande, libertinsk livsstil. Många nya favoriter dök upp. Prästerskapet klandrade drottningen för gudlöshet, ironi och lättsinne. Hennes slösaktighet skrämde många. Statsfinanserna drabbades av en svår kris. När det var som värst upptog Kristinas hov en femtedel av rikets medel. Enligt skvallret var Kristina både nymfoman och lesbisk, sedan hon låtit Ebba Sparre dela sin bädd.


 

I februari 1654 meddelade Kristina åter att hon ville abdikera och fick nu rådets tillstånd, trots att Brahe fortfarande motsatte sig idén. Trots att statens finanser var usla drev drottningen på riksdagen igenom sitt krav på 200000 riksdaler i årligt underhåll efter abdikationen. Detta kunde förverkligas endast genom indragning av tidigare förläningar. Drottning Kristina abdikerade högtidligen den 6 juni 1654 och lämnade Sverige fyra dagar senare.


 

Under sin resa till Rom blev Kristina väl emottagen på olika håll i Europa. I Innsbruck konverterade hon officiellt till katolicismen i november 1655. Den 23 december gjorde Kristina sitt intåg i Rom. Höjdpunkten var ankomsten till Peterskyrkan och audiensen hos påven i Sixtinska kapellet. Kristina antog namnet Maria Christina Alexandra för att hedra jungfru Maria och påven Alexander VII.


 

Drottning Kristina försökte nu inta en position som katolsk universalmonark, drottning utan regeringsplikt, och från Italien påverka världspolitiken. Under sin tid i Rom blandade hon sig i de europeiska regenternas politiska tvister. Hon besökte Frankrike 1656–1659, försökte bli drottning i Neapel och Polen och försökte även återfå den svenska tronen. Hennes ankomst till Stockholm under riksdagen 1660 väckte stor uppståndelse, men hon uppnådde inte sina mål, och 1661 lämnade hon Sverige för andra och sista gången.


 

Kristina ville bli ihågkommen för sina insatser för freden i Europa men fick sin största betydelse inom kulturlivet. Hon sammankallade i Rom en akademi, till vilken kallades representanter för vetenskaps- och konstnärskretsarna. Kristina var också en viktig beskyddare av det romerska teater- och musiklivet. Hon tillägnades nästan tjugo operor och komponerade själv en serenad för akademins sammanträden.


 

Den lutherska drottningens konvertering och hennes vistelse i Rom hade stort ideologiskt värde för den katolska kyrkan, medan en del katolska uppfattningar ibland kunde bli problematiska för hennes skeptiska läggning och hennes kännedom av det antika tänkande humanismen förmedlat. Påvarna hoppades att Kristina skulle befrämja katolicismen i Norden och i Tyskland. Någon dylik apostel ville hon inte vara. Hennes levnadssätt väckte också förargelse. Kristinas viktigaste stöd i Rom var den man som kom att bli hennes vän, älskade och arvinge, kardinalen Decio Azzolino. Hon avled den 9 april 1689. En sista seger för den påvliga propagandan var henns jordfästning och gravläggning i Peterskyrkan. Tiden från år 1660 till århundradets slut har i Rom kallats ”Kristinas tid”. För Sverige var Kristinas tid 1640-talet, som för Finland var Per Brahes, ”grevens tid”, en period av lugn och utveckling. Under förmyndarregeringen grundades akademin i Åbo, och den första finska Bibeln utkom 1642, med den ännu omyndiga drottningens bild på titelbladet. Drottningens namn förevigades även i Kristina socken i Savolax och Kristinestad i Österbotten.


 

Under loppet av trehundra år tid har otaliga biografier om Kristina tillkommit; den första författades av Samuel Pufendorf redan före drottningens död. På 1750-talet samlade och utgav Johan Arckenholtz källor till hennes biografi. Drottning Kristinas liv har också inspirerat såväl Strindberg som Hollywoods filmindustri. Kristina har uppfattats som en religiös överlöpare, som en politisk opportunist och en hänsynslös intrigmakerska. Hennes religionsbyte, hennes abdikation och hennes ovilja att gifta sig har också gett upphov till tolkningar. För Leopold von Ranke var Kristina en gåta; andra har ansett att hon var sinnessjuk. Senare forskning har i högre grad försökt klargöra hennes intellektuella ståndpunkter och förstå motiven bakom hennes handlingar.


 

Anneli Mäkelä-Alitalo och Päivi Setälä


 

Christina, Sveriges drottning Kristina 1650−1654, från 1655 Maria Christina Alexandra, född 6.12.1626 i Stockholm, död 19.4.1689 i Rom. Föräldrar konungen av Sverige Gustav II Adolf och Maria Eleonora, dotter till Johann Sigmund kurfurste av Brandenburg.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.A. Stiernmann, Alla Riksdagars och Mötens Besluth. Stockholm (1728). V. Buckley, Kristina. Sveriges drottning. Stockholm (2004); Christina, Självbiografi och aforismer. Stockholm (1957); Christina, drottning av Sverige. En europeisk kulturpersonlighet. Stockholm (1966); P. Englund, Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina. Uddevalla (2006); M. Klinge & L. Kolbe & M.-L. Nevala & P. Setälä, Drottning Kristina. Sin tids europé (1990); S.I. Olofsson, Drottning Christinas tronavsägelse och trosförändring. Uppsala (1953); B. Quilliet, Cristina. Regina di Svezia. Milano (1985); R. Sjöberg, Drottning Christina och hennes samtid. Stockholm (1925); S. Stolpe, Drottning Kristina I–II. Stockholm (1960−1961); C. Weibull, Drottning Christina. Studier och forskningar. Stockholm (1966); C. Weibull, Drottning Christina och Sverige 1646−1651. En fransk diplomat berättar. Stockholm (1970).


 

BILDKÄLLA. Kristina. Kopparstick. Foto: E. Laakso, 1929. Museiverket.