Gunnar Castrén var en betydande forskare i framför allt inhemsk och nordisk litteratur. Hans grundliga studier av litteraturen under den svenska tiden och 1800-talet har ett bestående värde. Under mellankrigstiden innehade Castrén viktiga förtroendeuppdrag i Svenska litteratursällskapet och i andra litterära och vetenskapliga sammanslutningar.
Robert Castrén, Gunnar Castréns far, var historiker och redaktör för Helsingfors Dagblad. Han dog redan innan sonen börjat skolan. Castrén var en gammal kultursläkt. Farfadern Matthias Alexander Castrén var språkforskare och etnograf; han grundlade den finsk-ugriska språkvetenskapen. Moderns farfar, Fredrik Wilhelm Pipping, omstöpte universitetsbiblioteket efter Åbo brand. Farmodern var född Tengström, mormodern Kellgren. Farmoderns syster Sofi var samtida med Runeberg. Hon gjorde unge Gunnar förtrogen med tankevärlden i mitten av 1800-talet. Om Sofi Tengströms tidigt bortgångne make Herman Kellgren, professor i orientalisk litteratur, skrev Castrén en av sina bästa kulturhistoriska studier.
Castrén gick i Nya svenska samskolan, där han 1896 avlade studentexamen med utmärkta betyg. Uppvuxen i ett bildat hem i Helsingfors var han uppfostrad i frisinnad 1880-talsanda. Efter att ha påbörjat sina studier i estetik och litteraturvetenskap vid universitetet grundade Castrén och några av hans kamrater – bland dem Sigurd Frosterus – en diskussionsklubb som fick namnet Raketen, för bildningsaristokrater ur de högre samhällsskikten. Den föregrep författargruppen Euterpe (1902–1905), där Castrén var en förgrundsfigur. Gruppen ville programmatiskt bryta den svenskspråkiga medel- och överklassens konformism och moraliska konventionalism och föra in nya konstnärliga och litterära impulser i landet.
Då Castrén hade avlagt filosofie kandidatexamen 1899 och magisterexamen 1900 företog han en lång resa i Europa, som kom att påverka honom i hög grad. Efter Euterpeåren blev Castrén mer radikal i sin samhällssyn. I Stockholm hade han 1901 lärt känna den socialistiska rörelsen, som leddes av Hjalmar Branting, och i Finland framträdde han som talare på socialisternas möten. Han redigerade den illegala aktivisttidningen Fria ord, där han 1904 publicerade ett brev till den ryske kejsaren, som Eugen Schauman personligen hade överlämnat. I mitten av årtiondet drev han en kampanj för allmän rösträtt. År 1907 var Castrén med om att grunda den nya kulturtidskriften Argus; namnförslaget var Castréns. Senare blev Nya Argus, Hufvudstadsbladet, Svenska Dagbladet och Svenska litteratursällskapet i Finland kanaler för Castréns kulturpolitiska verksamhet. Castrén var ordförande i Svenska litteratursällskapet 1924–1934, och gjorde som ordförande i Finlands svenska författareförening 1924–1929 insatser för att ansluta Finland till Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk.
I sin vetenskapliga produktion betonade Castrén eftertryckligt betydelsen av den inhemska kultursvenskhetens förbindelser med det nordiska kulturarvet. Vid sidan av avhandlingen Frans Michael Franzéni Finland (1902) och Kellgrenstudien var Castréns viktigaste verk Stormaktstidens diktning (1907) och Norden i den franska litteraturen (1910) samt de stora monografierna om Gustav Philip Creutz (1917), Juhani Aho (1922) och Runar Schildt (1927). De två sistnämnda väckte uppmärksamhet också hos den bildade allmänheten, eftersom de berörde två nyss avslutade författarskap (Aho hade avlidit 1921, Schildt 1925).
Efter att i tio års tid ha varit amanuens vid universitetsbiblioteket utnämndes Castrén 1907 till docent i estetik och nyare litteratur. År 1924 blev han professor i inhemsk och allmän litteraturhistoria vid Helsingfors universitet; 1938 ändrades tjänsten till en professur i svensk litteratur. Castrén skötte denna tjänst till utgången av höstterminen 1945, då han avgick med pension. Han trivdes bland studenter men förblev livet ut en fjär mentor, eller som hans elev J. O. Tallqvist minns honom: ”Om eleverna var blyga för sin professor, var han om möjligt ännu blygare för dem, där han stod och föreläste i katedern, med bortvänt huvud, med besvärad uppsyn.”
I början av sin bana hade Castrén intresserat sig för nya metoder i den litteraturpsykologiska forskningen, och i sin installationsföreläsning ”Från Taine till Gundolf” framhöll han forskarens subjektivitet och rätten till upplevelsen. Han var inspirerad av Benedetto Croce och Friedrich Gundolf, som betonade intuitionen, med Henri Bergsons filosofi som grund. Sin teoretiska ståndpunkt fick han dock svårt att tillämpa på den nyare inhemska litteraturen; modernismen förblev för honom i någon mån en främmande företeelse, men han intresserade sig mycket för bl.a. Pär Lagerkvists författarskap. De finlandssvenska modernisterna Edith Södergran och Elmer Diktonius presenterade Castrén i Svenska Dagbladet mot slutet av 1920-talet, och konstaterade att modernismen haft en gynnsam inverkan på det litterära livet.
Under sin professorstid skrev Castrén Den nya tiden (1932), på över 500 sidor, som den sjunde delen i Schücks och WarburgsIllustrerad svensk litteraturhistoria. Den behandlar Sveriges litteratur från 1870-talet fram till första världskriget, och presenterar också tidens viktigaste finlandssvenska diktare.
Till Castréns viktigaste vetenskapliga arbeten hör närmare 1 000 sidor med detaljerade kommentarer till Runebergs lyriska diktning; den första delen gavs ut 1938, den andra 1956, då Castrén var 78 år gammal. Året därpå, 1957, utkom fjärde delen av Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, i vilken Castrén presenterar den finlandssvenska litteraturen från Tavaststjerna till första världskriget, inklusive gruppen Euterpe.
Gunnar Castrén var den borne kritikern; sensibel och konstnärligt intuitiv, men samtidigt analytisk och vetenskaplig, mångsidig och bred men koncentrerad och koncis. Han rörde sig skickligt mellan olika tidsepoker och olika sorters litteratur, men hade också siktet inställt på den litteraturvetenskapliga forskningens förnyelse.
Yrjö Varpio
Gunnar Castrén, född 27.12.1878 i Helsingfors, död 5.11.1959 i Helsingfors. Föräldrar huvudredaktören, juriskandidaten Robert Castrén och Charlotta (Lotti) Pipping. Gift 1911 med Thyra Elisabeth Söderhjelm (född Thesleff).
PRODUKTION. Frans Michael Franzén i Finland (1902); G. Bernard Shaw (1906); Stormaktstidens diktning (1907); Norden i den franska litteraturen (1910); Johan Ludvig Runeberg. Stockholm (1912); Gustav Philip Creutz (1917); Studier och kritiker. Stockholm (1918); Juhani Aho I–II (1922); Runar Schildt (1927); Knut Hamsun och Finland (1929); Illustrerad svensk litteraturhistoria VII. Den nya tiden. Stockholm (1932); Werner Söderhjelm. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 12:B:4 (1934); Runebergs ungdomslyrik (1938); Herman Kellgren. Ett bidrag till 1840- och 1850-talens kulturhistoria (1945); Humanister och humaniora. Tryckt och talat från sex decennier (1958). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993); Finlands författare 1945–1980 (1985); E. Ringbom, Gunnar Castréns tryckta skrifter intill den 27 december 1958. Humanister och humaniora (1958).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Gunnar Castrén och Fredrik Böök. Historiska och Litteraturhistoriska studier 53 (1978); O. Enckell, Gunnar Castrén. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok XXXIX (1962); Festskrift tillägnad Gunnar Castrén den 27 december 1938 (1938); P. Forssell, Litteraturhistorikern Castrén. Videnskab og national opdragelse I (2001); J. O. Tallqvist, Gunnar Castrén. Finländska gestalter IV (1964); Y. Varpio, The History of Finnish Literary Criticism 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 15a (1990).
BILDKÄLLA. Castrén, Gunnar. Foto: Ateljé Universal. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.