Karl XII:s regeringstid sammanföll med det stora nordiska kriget, i vilket den unge Karl XII vann rykte som skicklig härförare. Då kriget drog ut på tiden och kungen förde sina trupper långt in i Ryssland vände kriget till hans nackdel. Sverige förlorade till slut nästan alla sina besittningar söder om Östersjön. Den misslyckade utrikespolitiken ledde efter Karl XII:s död till att kungamakten inskränktes i Sverige.
Karl XI:s och Ulrika Eleonora d.ä:s ende överlevande son, Karl, föddes i Stockholm den 17 juni 1682, vid den tid då det kungliga enväldet befästes i Sverige. När han var fyra år anlitades professorn i latin Andreas Norcopensis (adlad Nordenhielm) som hans informator. Karls utbildningsprogram, planerat av fadern, följde i stort den utbildning denne själv hade åtnjutit. Förutom svenska lärde sig tronföljaren att tala flytande tyska och latin, och han förstod franska väl. År 1688 började han undervisas i krigskonsten. Han studerade matematik, fortifikation och ritning för fortifikationsofficeren, sedermera generalkvartermästaren Karl Magnus Stuart, och lärde sig snabbt.
Studierna blev inte långvariga. Karl XI avled den 5 april 1697. Efter bara några månader av förmyndarregering myndigförklarade ständerna den 8 november 1697 den femtonårige kungen. Vid sin kröning den 14 december 1697 placerade Karl XII själv kronan på sitt huvud, och han gav inte heller någon kungaförsäkran. Detta underströk hans ställning som enväldig monark. Karl XII var beslutsam, säker och självbehärskad, men också tyngd av ansvar, inåtvänd och ibland oberäknelig.
De stater på vilkas bekostnad Sverige skapat sin stormaktsställning trodde sig kunna utnyttja den nye svenske kungens oerfarenhet. Den livländske adelsmannen Johann Reinhold Patkul utarbetade ett mot Sverige riktat anfallsförbund mellan Sachsen, Danmark och Ryssland. Sverige tvingades sålunda in i ett krig som skulle vara under återstoden av Karls liv. Tack vare Karl XI:s reformer var rikets resurser goda. En väl utbildad armé stod färdig, i kassan fanns pengar för värvningar, det fanns proviant och vapenförråd samt färdiga mobiliseringsplaner. I och med att kriget blev så omfattande och räckte över tjugo år frestade det dock hårt på rikets finanser.
Kung Karl lät sina trupper landstiga på Själland, och i augusti år 1700 ingick Danmark fred i Traventhal och lovade hålla sig utanför kriget. Då Karl fick höra att tsar Peter I angripit Narva vände han sig mot Ryssland. Han avseglade från Karlshamn till Pernau och lät trupperna marschera till Narva. Han hade ca 10500 man, medan den ryska armé som belägrade Narva var tre gånger större. Då det svenska anfallet började den 20 november 1700 förblindades fienden av snöyra, och Karls djupa kolonner trängde snabbt genom fiendens linjer och besegrade ryssarna.
Från och med början av 1702 började Karl själv i detalj planera och leda de militära operationerna. Sin stridstaktik hade han ärvt av fadern. Den var inte särskilt originell, men i högre grad än många andra följde Karl principen att alltid och oförskräckt gå till anfall. I motsats till vad som ibland hävdats var Karl ingen asket, utan han både åt och drack som det anstod en monark. Han tvekade dock aldrig att utsätta sig själv för fara, vilket entusiasmerade soldaterna men utgjorde en risk för hela armén.
Från Kurland marscherade Karl i början av 1702 till Polen. Målet för det polska krigståget, som kom att räcka många år och som kritiserats kraftigt, var att eliminera den farlige rivalen kung August II (”den starke”) och göra Polen beroende av Sverige. Flera svenska taktiska segrar ledde slutligen till att den polska riksdagen 1704 förklarade August II avsatt och i hans ställe valde den svensksinnade Stanisław Leszczyński till kung.
August var dock inte slagen, och Karl beslöt avancera till hans arvland Sachsen. Där inrättade han i september 1706 sitt högkvarter i Altranstädt, nära Leipzig. I den fred som slöts där avstod August från den polska kronan och sitt förbund med Ryssland. Patkul överlämnades till svenskarna och avrättades. Altranstädt blev centrum för den europeiska diplomatin under ett helt år. Den unge monarkens militära framgångar mot så mäktiga fiender befäste hans ställning såväl i Sverige som utomlands. Inom de protestantiska väckelserörelserna som med pietismen spritt sig över Europa väckte Karl närmast messianska förväntningar.
Medan Karls uppmärksamhet varit fäst vid Polen hade tsar Peter förstört östra delen av Livland samt 1702 erövrat Nöteborg (Schlüsselburg) och 1703 Nyenskans, där han började anlägga S:t Petersburg. De nya trupper som svenskarna ställde upp i Finland kunde inte störa bygget och inte heller hindra att Peter erövrade större delen av Baltikum.
Karl höll Baltikum för en sekundär krigsskådeplats och vände blicken mot de inre delarna av Ryssland. Han lämnade Sachsen hösten 1707 med 33000 man. Adam Ludvig Lewenhaupt skulle komma med 12000 finska soldater från Livland, och dessutom väntade kungen stöd från Stanisław och de svenskar som blivit kvar i Polen. Lewenhaupt fördröjdes dock av en stor och långsam tross. Kungen trodde hjälpen var närmare och vände söderut för att få ytterligare styrkor av kosackhetmanen Ivan Mazepa. Den 29 september 1708 anföll tsaren Lewenhaupts armé i Lesna, och fullt kaos uppstod. Hela trossen gick förlorad och bara ca 6500 man klarade sig därifrån till den kungliga huvudstyrkan.
Från Mazepa kom slutligen en obetydlig hjälp. Följande vinters kyla och sjukdomar decimerade huvudarmén med nästan en fjärdedel. Karl försökte nu få stöd av Turkiet och tatarerna och började belägra Poltava, som blockerade vägen till Turkiet. Som han gissat kom Peter till de belägrades hjälp. Sammandrabbningen ägde rum den 28 juni 1709. Kung Karl hade 24300 man, medan tsarens armé var dubbelt så stark. Själv hade Karl sårats i foten, och striden leddes till en början av Carl Gustaf Rehnskiöld. Den enda möjligheten var att gå till attack men ryssarnas eldgivning stoppade anfallet och den svenska armén retirerade i panik. Hälften av armén stupade eller tillfångatogs.
Karl ledde reträtten mot den turkiska gränsen och började på den turkiska sidan invänta sina trupper. Att armén som nu leddes av Lewenhaupt kapitulerade den 1 juli 1709 innebar en stor besvikelse för honom. I Turkiet bedrev Karl en ryskfientlig politik. Turkiet höll nämligen på att i ett eget krig kväsa tsar Peter men nöjde sig i slutänden med fred. I februari 1713 fängslade turkarna under den så kallade kalabaliken i Bender den svenske kungen, som de uppfattade som en fredsstörare. Detta och upprepade meddelanden om förluster framkallade hos kungen en depression som varade nästan ett år och av allt att döma förvärrades av malaria.
Att kungen uppehöll sig länge i Turkiet var för hans undersåtar någonting ofattbart, med tanke på den situation riket befann sig i. Viborg, Riga, Pärnu och Reval hade fallit 1710, och tre år senare erövrade ryssarna södra Finland. Den svenske överbefälhavaren, Karl Gustaf Armfelt, led en avgörande förlust i slaget vid Napo den 19 februari 1714, och Finland ockuperades under den s.k. stora ofreden under resten av kriget.
Karl hade häremellan återfått sin frihet och avreste i september mot Sverige. Han lämnade sitt långsamma följe på vägen och red, åtföljd av endast två officerare (till slut bara en) genom Östeuropa och Tyskland, och anlände till Stralsund den 11 november 1714. Kungen ledde försvaret av staden och av Rügen ända tills den svenska flottan inte längre kunde garantera underhållet. Efter att ha gett försvararna lov att kapitulera återvände Karl, efter över femton års frånvaro, till Sverige.
Karls viktigaste politiska rådgivare hade fram till nederlaget vid Poltava varit statsrådet greve Carl Piper. Efter kungens hemkomst från Turkiet blev den holsteinske baronen Georg Heinrich von Görtz kungens närmaste man. Karl lät Görtz genomföra förvaltnings- och finansreformer som avvek från svensk lagstiftning. Själv försökte kungen i februari 1716 erövra Kristiania, men måste återvända då krafterna och artilleriet inte räckte till. På senhösten 1718 drog han åter ut för att erövra Norge. Ungefär 7500 man, av vilka 5000 var från Finland, avancerade under Karl Gustaf Armfelts ledning mot Trondheim, och kungen själv marscherade med ca 37000 till Fredrikssten för att belägra denna fästning på vägen till Halden och Kristiania.
Den 30 november 1718, efter klockan nio på kvällen, kikade kungen ut över den främre löpgraven invid fästningen. I mörkret träffades han av en kula som genomborrade hans vänstra tinning och kom ut genom den högra. Karl avled omedelbart. Olika rykten om händelseförloppet började genast sprida sig, och det har uppstått en hel litteratur om huruvida kungen föll för en ”förlupen kula” eller lönnmördades av oppositionen. Bland annat kungens svåger, Fredrik av Hessen, som kort därefter beträdde tronen vid Ulrika Eleonora d.y:s sida, har utpekats som en av dem som kunde dra nytta av kungens död. Mordtolkningen synes vara mera plausibel.
Karl XII:s död ledde på de båda norska fronterna till reträtt, varvid Armfelts armé till största delen gick under i en snöstorm på fjällen. Görtz fängslades och avrättades. Kungens kropp begravdes den 26 februari i Riddarholmskyrkan. Att hans död förblev ouppklarad kom att förhöja hans eftermäle. Vid fredsslutet 1719–1721 förlorade Sverige herraväldet över Östersjön, hälften av Pommern, Livland, Estland, Ingermanland och sydöstra Finland, varav Viborg och västra Karelska näset sedan medeltiden tillhört Sverige. Karl XII:s död följdes också av en inrikespolitisk helomvändning, då enväldet ersattes av ständervälde och frihetstiden därmed tog sin början.
Jussi T. Lappalainen och Charlotta Wolff
Karl, Carolus, Sveriges konung Karl XII 1697−1718, född 17.6.1682 på Stockholms slott, död 30.11.1718 vid Fredrikstens fästning i Norge. Föräldrar konung Karl XI av Sverige och Ulrika Eleonora, dotter till konungen av Danmark Frederik III.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkivmaterial rörande Karl XII i Riksarkivet och Krigsarkivet i Stockholm. G. Artéus, Karolinsk och europeisk stridstaktik. Linköping (1972); P. Englund, Poltava. Berättelsen om en armés undergång. Stockholm (1988); P. From, Karl XII:s död. Gåtans lösning. Lund (2005); Karl XII på slagfältet. Karolinsk slagledning 1–4. Stockholm (1918−1919); O. Korkiakangas, Kaarle XII:n kenttäarmeijan huolto sotaretkillä vuosina 1700−1710 mannereurooppalaisten huoltojärjestelmien näkökulmasta (1974); J.T. Lappalainen, Sadan vuoden sotatie. Suomen sotilaat 1617−1721 (2001); B. Liljegren, Karl XII. En biografi. Lund (2000); Tre Karlar. Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII. Stockholm (1984); E. Tengberg, Från Poltava till Bender. En studie i Karl XII:s turkiska politik 1709−1713. Lund (1953); E. Tengberg, Karl XII och Ryssland. Studier rörande ryska fälttågets slutskede. Stockholm (1958); H. Villius, Karl XII:s ryska fälttåg. Källstudier. Lund (1951).
BILDKÄLLA. Karl XII. M.J. Crusenstolpe, Huset Tessin under enväldet och frihetstiden. Stockholm (1883).