Nikolaj II började avveckla enväldet i Ryssland, men alltför långsamt för att lyckas stävja oppositionens växande krav. Till slut förde första världskrigets påfrestningar staten in i en kaotisk situation, där kejsaren måste ge upp makten. Den nya, liberala regeringen förlorade snart sin makt till bolsjevikerna, som arkebuserade kejsarfamiljen under det inbördeskrig som bröt ut.
Kejsar Nikolaj II:s regering medförde i Ryssland ett stort ekonomiskt och andligt uppsving och viktiga reformer. Störst av dem var skapandet av ett parlamentariskt system i Ryssland och i samband med det en reform av det parlamentariska systemet i Finland. Regeringsperioden hade också sina problem, av vilka det tidigaste var en politisk konflikt i Finland. Mycket djupare var de problem som följde av kriget och nederlaget mot Japan: oroligheter med storstrejker i Ryssland och Finland, parlamentsreform och andra reformer, uppror i anslutning till reformperioden samt slutligen det politiska missnöje som intensifierades under världskriget och ledde till revolution i mars 1917 och kejsarens abdikation.
Nikolaj II:s personliga historia påverkades å ena sidan av hans äktenskap och familjelycka, å andra sidan av hans känsla av otillräcklighet och pessimism. Han påverkades också av kejsarinnans ibland hysteriska oro över den efterlängtade tronarvingens, storfurst Alexej Nikolajevitjs sjukdom. Till en del under påtryckning från kejsarinnan avskedade han de reformsinnade statsministrarna.
Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra Fjodorovna (1872–1918) omfattade synen på det kejserliga uppdraget som gudomligt. Med visst skäl ansåg de att de representerade det ”äkta ryska (eller finska) folkets” eller den rurala befolkningens ideal och hade dess tillit bortom parlamentets och pressens ”politiska klass”.
Kejsar Nikolaj II föddes 1868 i S:t Petersburg som äldsta barn till dåvarande tronarvingen, sedermera kejsaren Alexander III och hans gemål storfurstinnan Maria Fjodorovna. Han fick namn efter sin farfarsfar och farbrodern som avlidit som tronarvinge. Storfurst Nikolaj Aleksandrovitj växte upp i skuggan av sin storvuxne och målmedvetne far; till utseendet påminde han om sin småväxta och mörklagda mor och var i mångas tycke mycket lik kusinen på mödernet, kungen av Storbritannien och kejsaren av Indien George V. Den unge Nikolaj fick en lycklig uppväxt i en väl sammanhållen kejsarfamilj. Men frigörelsen från faderns dominans och senare från moderns inflytande, med hennes ständiga appellerande till faderns minne, skulle bli svår.
Storfurst Nikolaj fick den för kejsarfamiljen normala militärutbildningen. Han tjänstgjorde hela sin ungdom som aktiv officer och fick en god kompetens som bataljonskommendör. Storfursten skrevs på sedvanligt sätt in i rullorna för de viktigaste elitförbanden. Genast vid födseln skrevs han sålunda in i Kejserliga livgardets tredje finska skarpskyttebataljon, som han blev kommendör över vid faderns död. I dess led marscherade han i kejsarparaden i Villmanstrand 1885. Vid faderns tronbestigning 1881 utnämndes tronarvingen likaledes som seden var till kansler för Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland. Åren 1890–1891 företog Nikolaj tillsammans med kusinen på mödernet (och sysslingen på fädernet), den grekiske prinsen Giorgos, en resa genom Egypten, Indien, Siam, Java och Japan till Kina och därifrån via Sibirien till S:t Petersburg.
Strax efter faderns död 1894 ingick Nikolaj II äktenskap med prinsessan Alix (Alice) av Hessen–Rhein, som han var släkt med på flera håll. Äktenskapet med Alexandra Fjodorovna blev lyckligt; fyra döttrar föddes, Olga, Tatjana, Maria och Anastasia, och sist i raden 1904 sonen Alexej. Kejsarparet talade och skrev sinsemellan mest på modespråket engelska; kejsarinnan var dotterdotter till drottning Victoria av Storbritannien och Irland och efter föräldrarnas död dennas fosterbarn. Hon var därmed också kusin till tyske kejsaren Wilhelm II som hade förespråkat äktenskapet. Även kejsarna Nikolaj och Wilhelm talade engelska sinsemellan, vid sidan av tyska.
När kejsar Alexander III oväntat avled bara 49 år gammal, besteg Nikolaj II, 26 år gammal, tronen den 1 november 1894, utan någon som helst förtrogenhet med statsledningen. Han undertecknade utan tvekan den traditionella separata regentförsäkran för Finland som ministerstatssekreteraren, generallöjtnant Woldemar von Daehn presenterade honom – för andra delar av kejsardömet gavs sådana inte längre.
Detta betraktades i Finland som en stor sak och övertolkades även, för försäkran befäste i huvudsak endast de gamla ståndsprivilegierna. Nikolaj II hade varken vilja eller behov av att markera någon skillnad gentemot tidigare förhållanden, och höll fast vid det muntliga testamente fadern uttalat på sin dödsbädd. Detta betydde framför allt, och till besvikelse för de liberalt sinnade, att han värnade enväldet och inte återgick till Alexander II:s reformprojekt. Alexander III:s tromän fick länge fortsätta i sina uppdrag.
Tron på en gynnsam framtid för ett rike lett av det unga kejsarparet kom till uttryck i den storslagna kröningen i Moskva i maj 1896. Vid kröningen inträffade en olycka där många människor omkom till följd av en kollaps av tillfälligt uppförda konstruktioner. Olyckan sågs senare som ett dåligt omen för kejsarfamiljen. Även i Finland väckte kröningen entusiasm och sympati, och universitetet arrangerade med anledning av den på hösten en glädjefest med kantat.
De första åren av Nikolaj II:s regering förlöpte i fredens och de ekonomiska framstegens tecken. Det synligaste resultatet var slutförandet av det väldiga Sibiriska banprojektet. Mycket viktiga både ekonomiskt och strategiskt var även banprojekten i rikets västra delar, bland dem en kontinuerlig utbyggnad av järnvägarna i Finland och av järnvägen Murmansk–S:t Petersburg.
Hotet från upprustningen i Tyskland och Österrike-Ungern ledde i slutet av 1890-talet till en fördjupad militärallians mellan Ryssland och Frankrike. Kejsaren besökte själv Frankrike 1901. I augusti 1898 tog kejsaren initiativet till en internationell fredskonferens för att tygla den militära upprustningen, ett projekt han fått impulsen till från en studie av den ryske polacken J. Bloch. Projektet väckte misstankar, bland annat hos Wilhelm II, men på kejsarens födelsedag 1899 öppnades dock konferensen i Haag och den ledde till upprättandet av en internationell skiljedomstol. År 1907 hölls en andra och senare ännu en tredje konferens, och kejsar Nikolaj II ville även i fortsättningen arbeta för medlingsförfarandet. De militära kretsarna förringade, men fredsorganisationerna prisade kejsaren. Hans porträtt hänger på hedersplats i Fredspalatset i Haag.
Kejsarens regering råkade in i sin första kritiska fas på grund av situationen i Finland. Den tyskfientliga militäralliansen mellan Frankrike och Ryssland krävde upprustning, och ett stärkt kustförsvar för Finland ledde till en kris. Lantdagen vägrade gå med på den nye krigsministern Aleksej Kuropatkins förslag till en ny värnpliktslag, där Finlands militärbörda skulle bringas i närmare överensstämmelse med rikets. Till generalguvernör och kommendör för styrkorna i Finland hade nyligen utsetts den aktive generalstabsofficeren, generalen av infanteriet Nikolaj Ivanovitj Bobrikov. Han var expert på försvaret av S:t Petersburg och dess närområden och deltog även i ledaruppdrag inom alliansen.
När lantdagen inte kunde godkänna värnpliktsförslaget, meddelade kejsaren 1899 i det så kallade februarimanifestet att han skulle skrida till åtgärder för att få till stånd en ordning för stiftande av gemensamma lagar i frågor som berörde hela rikets intressen. Lantdagen hade visat sig fungera rätt väl för Finlands interna affärer, men sett till Rysslandsrelationen och förändringarna i samhället var den till sin struktur en sådan historisk relikt som i de flesta länder hade upphävts eller reformerats.
De framträdande kretsar som förhöll sig kritiskt till senatens lojalist-fennomanska, s.k. undfallenhetsriktning – Nya Pressen-gruppen – såg i februarimanifestet en möjlighet till öppen konstitutionell kamp om Finlands ställning i riket. En adress som samlade namn både i folkets djupa led och bland utländska intellektuella (Dreyfus-processen hade gjort sådana åsiktsyttringar aktuella) vädjade till regenten själv och vann genklang hos änkekejsarinnan och de ryska liberalerna. Av militärpolitiska skäl och prestigeskäl kunde dock inte Nikolaj II återkalla manifestet, och 1902–1904 förrättades uppbåd enligt den nya värnpliktslagen. Särskilt första gången var motståndet betydande, i form av både propaganda och uppbådsstrejk, men regeringen avstod från nästan alla bestraffningsåtgärder. Inte ens den största demonstrationen, de omfattande provokationerna i samband med uppbådet i Helsingfors mars 1902, bemöttes med våldsmedel. Här var det tydligen regentens personliga inställning som avgjorde, för generalguvernör Bobrikov skulle troligen klart ha velat markera regeringens beslutsamhet genom ett strängare förfarande, för opinionerna både i Finland och utomlands.
Den ursprungliga oppositionen förlorade snabbt i betydelse, men i dess ställe kom å ena sidan ett aktivt, väpnat motstånd mot regeringen, å andra sidan en alltmer radikaliserad arbetarrörelse som riktade krav mot såväl inhemska borgerliga kretsar som mot regenten. Den ursprungliga konflikten löstes sedan genom att den finländska armén upplöstes, inklusive Finska gardet och Finlands kadettskola. Det skedde mot ekonomisk ersättning och mot att försvaret av Finlands territorium helt anförtroddes den ryska krigsmakten.
Kejsar Nikolaj II:s viktigaste personliga insats i frågan torde i första hand ha varit utnämningen av den inflytelserika ryske tjänstemannen, statssekreteraren, sedermera inrikesministern Vjatjeslav Konstantinovitj von Plehwe till ministerstatssekreterare för Finland och tjänstförrättande kansler för universitetet. Detta skedde i syfte att balansera general Bobrikovs alltför långtgående planer på en enhetspolitik i Finland.
Redan nu började kejsar Nikolaj II karakteriseras som svag och obeslutsam. Den karakteristiken skulle följa honom genom hela hans regering och blev en del av hans eftermäle. Fallet Finland visar dock att det faktiskt kunde vara vis politik att regenten inte lät en stark och kraftfull (d.v.s. militärkretsarnas) politik dominera utan balanserade den med en maktfördelning som tog fasta på de inrikespolitiska aspekterna.
Överlag hade Nikolaj II en konservativ hållning som skydde förändringar. I Finland började uppbådsuppståndelsen och läget i övrigt lugna sig när kejsaren inte vek från sin ståndpunkt, och detta påverkade de aktivistiska och de terroristiska rörelsernas verksamhet. Både Bobrikov i Finland och von Plehwe i S:t Petersburg blev sommaren 1904 offer för lönnmördare, och samtidigt hade aktivister i Stockholm och på annat håll inlett landsförrädiska underhandlingar med representanter för Japan, innan kriget bröt ut och medan det pågick.
Rysk-japanska kriget, vars upptakt England hade en andel i på grund av sin rädsla för Frankrikes och Rysslands växande koloniala makt, gick illa för Ryssland och slutade i nederlag. Storstrejken i Ryssland i mars 1905 som följdes av en storstrejk i Finland förde riket till randen av en revolution, men inrättandet av parlamentariska regeringsorgan i Ryssland och reformen av ståndslantdagen i Finland och särskilt löftet om en reform av rösträtten lugnade efter hand den politiska situationen.
I Finland kanaliserades den politiska aktiviteten till nya partier och den nya enkammarlantdagen, även om lantdagen inte på något vis fick ökad makt gentemot regenten och hans representanter, ministerstatssekreteraren, generalguvernören och senaten. I Ryssland hade många kretsar tänkt sig att sedan Ryssland väl fått sin folkförsamling, så skulle denna representera hela riket och det skulle vara onödigt med en egen folkförsamling för Finland. Därför kom lösningen 1906, att Ryssland och Finland skulle ha skilda, på olika sätt valda parlament, att vara betydelsefull för Finlands del och ett uttryck för en vilja att hålla finländarna nöjda.
Den inbördes relationen mellan Finlands och Rysslands lagstiftande organ förblev ändå öppen. Den definierades i ett manifest om rikslagstiftning 1910, som angav vilka frågor som krävde gemensam lagstiftning, men den slutgiltiga kodifieringen av storfurstendömet Finlands statsrättsliga position fick fortfarande vänta.
Ryssland fick vid slutet av 1905 sin första statsminister. Uppdraget gick till minister (sedermera greve) Witte som hade förhandlat fram fred med Japan. Denne genomförde brytningsperiodens administrativa reformer och lyckades lugna ner förhållandena i riket. År 1907 började så en omfattande reform- och uppgångsperiod under den kraftfulle statsministern Stolypins ledning. Efter mordet på Stolypin i september 1911 blev finansministern (sedermera greve) Kokovtsov statsminister, och han fortsatte med samma politik. Tillkomsten av en mäktig statsministergestalt vid sidan av kejsaren irriterade framför allt kejsarinnan, och hon lyckades först få Stolypin att råka i onåd och sedan få Kokovtsov avskedad 1914.
Finland styrdes under Wittes tid av den inflytelserike Leo Mechelin som vice ordförande i senaten, men Mechelin tvingades avgå 1908 efter att ha förlorat både regentens förtroende och sitt eget parlamentariska stöd. Av Finlands politiska ledning bildades sedan en borgerlig koalitionssenat. Den bröt dock samman. Efter det och ända fram till marsrevolutionen sköttes storfurstendömets lokala förvaltning av en tjänstemannasenat. Denna tjänstemannasenat, ”amiralsenaten”, hade ryska som arbetsspråk och drevs delvis med ryska krafter. Den följde ändå strikt Finlands lagstiftning och hindrade ryska tjänstemän från att ingripa i de delar av förvaltningen som inte hörde dem till. Samtidigt fungerade enkammarlantdagen och de flesta myndigheter på finska och svenska.
Nikolaj II:s tid betydde ett slutgiltigt genombrott för finska språket i såväl förvaltningen och den högre utbildningen som i litteraturen. Den allmänna och lika rösträtten – även för kvinnor, socialisternas synliga andel av parlamentet och stärkningen av finska språkets ställning var i själva verket en naturlig följd av Rysslands Finlandspolitik på lång sikt, eftersom kejsarna alltid hade velat grunda sin Finlandspolitik mera på ”folket” än på ”eliten”. Kejsaren gynnade inte reformerna i sig, men han motsatte sig inte heller förverkligandet av dem och önskade vanligtvis plikttroget sätta sig in i frågorna.
En viktig fråga som hade stöd i kejsarens personliga åsikt var den växande judefientligheten under hans regering. Han kände sig främmande för judarna av religiösa skäl, men också på grund av agrarnationalisternas kritik av kapitalism och plutokrati. Judepogromerna i Ukraina och andra områden väckte kritik i Frankrike och Förenta staterna. Kejsaren förkastade Stolypins proposition om judefrågan och gjorde gemensam sak med minoriteten i riksrådet. Detta ledde till en omfattande judisk emigration och regeringsfientlighet i judiska kretsar. Det ledde även till revolutionär verksamhet, där judarna kom att ha en framträdande plats.
Under hela Nikolaj II:s regering var utvecklingen i Ryssland ekonomiskt gynnsam och den ekonomiska tillväxten betydande. Utvecklingen innefattade ett konstnärligt och vetenskapligt uppsving, och efter brytningsperioden 1905–1907 ett livligt politiskt liv och en blomstring för pressen. Också skolväsendet byggdes ut. Den tredje duman stiftade 1912 en lag om obligatorisk sjukförsäkring, och regeringen hade legaliserat facklig verksamhet.
Fackföreningsrörelsen hade en väsentlig roll i strejkvågorna. Strejkerna väckte osäkerhet och rättegångarna mot dem utformade sig till aktionsfält för den politiska oppositionen. Detta var en bidragande orsak till avskedandet av Kokovtsov i början av år 1914.
Den viktigaste orsaken till avskedandet var dock kejsarparets och särskilt kejsarinnans missnöje, vilket i sin tur hade sin grund i det inflytande över kejsarfamiljen som helbrägdagöraren och munken Grigorij Rasputin hade fått 1911. När kejsarparet hade bestämt sig för att dölja tronarvingens blödarsjuka för folket, fick ryktena om sjukdomen samt om Rasputin och hans hypnotiska influens allt större betydelse. Ryktena började tära på kejsarhusets och hela rikets auktoritet. Rasputin hade en obestridlig förmåga att lugna tronarvingen som plågades av smärtor, dels genom sin hypnotiska förmåga, dels för att han insåg skadligheten i de läkemedel som ordinerades. Tronarvingens sjukdom och Rasputins inflytande fjärmade kejsarparet från eliten. Hovfester hölls inte längre, och när även storfurstarna vädjade till kejsaren mot Rasputin, kom regenten att ha bara ett fåtal betrodda kvar. När kriget bröt ut och Ryssland led många nederlag utövade den nervösa kejsarinnan inflytande över ministerbytena och ödelade regeringens prestige.
Världskriget, som hade en delorsak i Tysklands oro över Rysslands ekonomiska tillväxt, stärkte de monarkistiska stämningarna. Nikolaj övertog i augusti 1915 överbefälet över armén, av pliktkänsla och för att komma bort från den tryckande stämningen i S:t Petersburg. Han flyttade till Mogiljov, där även tronarvingen tidvis vistades. Storfurst Nikolaj Michailovitj vände sig till kejsaren med en lång och välskriven promemoria, änkan efter storfurst Sergej Alexandrovitj, äldre syster till kejsarinnan, lämnade sitt kloster; alla försökte de lösgöra kejsarinnan från statsledningen. Men Rasputin kontrollerade denna ”nya Katarina den stora” genom den sjuke sonen.
Furst Felix Jusupov, som hörde till rikets högsta adel och var svärson till kejsarens syster, lyckades mörda Rasputin den 17 december 1916. Men kejsarhusets förlorade prestige kunde inte längre återställas. Hungers- och missnöjeskravallerna i S:t Petersburg fick i början av mars 1917 karaktären av revolution. Den 14 mars hade kejsaren utarbetade ett manifest om övergång till en grundlagsenlig ordning, men dumans representanter övertygade honom att abdikera, och den 15 mars undertecknade han ett manifest där han överlät kronan till brodern storfurst Michail. Manifestet kungjordes först nästa dag, samtidigt med Michails manifest om sin abdikation.
För kejsaren var det en lättnad att ge upp kronan, men i historieskrivningen har frågan behandlats på annat sätt. Det bör dock påpekas att även regenterna i de andra kejsardömena, Tyskland, Österrike-Ungern och Ottomanska imperiet, var tvungna att ge upp kronan. Även många andra monarker måste ge upp väsentliga delar av sin makt i brytningsskedet 1917–1920.
Kejsarfamiljen hölls först fången hemma i Tsarskoje Selo. Den flyttades i augusti 1917 till Tobolsk i västra Sibirien och i maj 1918 till Jekaterinburg, där alla medlemmarna avrättades natten mellan den 16 och 17 juli 1918. Kvarlevorna av kejsarparet hittades i början av 1979 och begravdes den 17 juli 1998 i Peter-Paulkatedralen i S:t Petersburg. Kejsaren har helgonförklarats som martyr.
Matti Klinge
Nikolaj Alexandrovitj, kejsar Nikolaj II av Ryssland 1894−1917, född 18.5.1868 i S:t Petersburg, död 17.7.1918 i Jekaterinburg. Föräldrar kejsaren av Ryssland Alexander III och Maria Fjodorovna (Marie Sophie Frederikke Dagmar), dotter till Kristian IX, konung av Danmark. Gift 1894 med Alexandra Fjodorovna (Victoria Alix Helena Louise Beatrice) dotter till storhertigen av Hessen och Rein Ludwig IV och Alice Maud Mary, dotter till drottning Victoria av Storbritannien och Irland.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Carrère d´Encausse, Nicholas II. La transition interrompue. Paris (1998); E. Heresch, Nikolaus II. Leben und Ende des letzten russischen Zaren. München (1992); M. Klinge, Finlands historia III. Kejsartiden (1996); M. Lyons, Nicholas II. The Last Zar. London (1974); S. S. Oldenburg, Tsarstvovanie Imperatora Nikolaja II. München (1949, 2 uppl. Washington 1981); A. Solzjenitsyn, Augusti 14 (1972); A. Solzjenitsyn, Det röda hjulet. Oktober 16 (1985).
BILDKÄLLA. Nikolaj II. Okänt konstverk (detalj). Foto: Ateljé Vesenberg & co. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.