Ålänningen Karl Emanuel Jansson var den första begåvning som upptäcktes av Finska konstföreningen och fick ekonomisk hjälp med att bryta sig en bana som konstnär. Han hann också uppfylla de förväntningar som ställdes på honom. Janssons konstnärsbana ändades dock av sjukdom kort efter att han uppnått mästerskap; han avled i tuberkulos endast 28 år gammal. Som förfinad kolorist och avbildare av ljuset hör Jansson till den bästa traditionen inom finländsk konst.
Karl Emanuel Jansson föddes i Pålsböle by i Finström. Hans far Jan Jansson hörde till de väckta bönderna. Vid tolv års ålder hade gossen fullbordat sin skolgång i Godby lägre elementarskola och sattes i lära hos sockenmålaren Kellgren. På fritiden gjorde han också egna teckningar, som väckte uppmärksamhet på orten, inte minst hos prosten Frans von Knorring i Finskog. Finska konstföreningen i Helsingfors beviljade Jansson ett litet understöd, vilket beredde honom möjlighet att studera för R.W. Ekman vid Konstföreningens ritskola i Åbo 1860–1862. Studierna fortsatte 1862–1867 vid Konstakademien i Stockholm. Åren i Stockholm var svåra och tunga för Jansson eftersom understöden från Konstföreningen var otillräckliga och oregelbundna. Han svalt och bodde under hälsovådliga förhållanden.
Redan 1863 började Jansson måla under ledning av historiemålaren Johan Boklund. Den viktigaste förebilden för den unge ålänningen blev dock professorn i teckning Johan Fredrik Höckert. Höckert hade fått sina avgörande influenser i Paris som elev till Thomas Couture. Så fick också Jansson i Stockholm en huvudsakligen fransk grund, närmast baserad på Coutures sätt att måla. Från och med den första målningen visade sig färgerna vara ett viktigt uttrycksmedel för Jansson.
Tack vare sin själfulla känslighet representerar Janssons personstudier och porträtt det förnämsta inom dåtidens finländska porträttkonst. Hans mest betydande folklivsskildringar från 1860-talet, ”Gubbe som klipper en pojkes hår”, som blev färdig 1867, och ”Leende gumma i vit huva”, som troligen målades på Åland 1868 efter studierna i Stockholm, hör med sin fina kolorit och grovt måleriska ytintryck till Coutures riktning. I sin omedelbarhet hör dessa målningar av Jansson på sätt och vis redan hemma i realismen, även om den största delen av produktionen från Stockholmsåren ännu präglas av ett poetiskt svärmeri.
Efter att ha tillbringat ett år med att måla studier i hemtrakten mottog Jansson statsunderstöd och kunde på hösten 1868 resa till Düsseldorf. Till lärare valde han Coutures före detta elev Gustav Stever, som egentligen inte var knuten till stadens konstakademi. Janssons tekniska skicklighet befästes, dock på bekostnad av en viss omedelbarhet och fräschör. Lärotiden blev kort. På våren tröt pengarna, och den unge konstnären tvingades försörja sig genom att måla folklivsskildringar i det mindre formatet.
Ett nytt statsstipendium, som beviljades först 1870, gjorde det möjligt för Jansson att skaffa en lärare. De viktigaste konstnärerna för honom var Ludwig Knaus och Benjamin Vautier, som hade förnyat folklivsskildringen i Düsseldorf i riktning mot den narrativa psykologiska realismen. Endast Vautier tog emot elever, och för honom arbetade Jansson omkring tre månader våren 1870. I ”Gosse undfägnas med mjölk”, som målades i början av 1870, märks ännu inte lärarens inflytande. Övningsuppgiften, utförd enligt Vautiers instruktioner, var en ny variant av motivet ”Gubbe som klipper en pojkes hår”. Intresset är nu riktat mot karaktärsteckning och detaljerad realism på bekostnad av kolorismen. Janssons sägs ha varit nöjd med målningen och den lärdom som kommit honom till del. Han förställde sig att i framtiden kunna prestera något som man aldrig tidigare skådat i Finland.
Sommaren 1870 koncentrerade sig konstnären på att utföra studier. Tillsammans med Fredrik Ahlstedt företog han en målarresa till Birkaland. Det mest betydande resultatet var ”Stuginteriör från Tavastland”. Då fransk-tyska kriget gjorde det omöjligt att resa till Düsseldorf på hösten, vistades Jansson på Åland under året som följde. Våren 1871 färdigställdes hans viktigaste målning ”Åländska sjömän spelande kort i en kajuta” eller ”Klöveress”, som den också kallas. Konstnären strävade nu målmedvetet efter psykologisk realism. Han gjorde skissen till sin tavla i en segelbåt i hamnen och använde ålänningar som modeller. Impulser fick han från Knaus målning ”Kortspelare” från 1851 och Vautiers gemytligt humoristiska personkarakteristik.
”Klöveress” hade stor framgång såväl i hemlandet som utomlands. Den hör till de tidigaste folklivsmålningarna i Finland och blev ett genombrott för den psykologiska realismen. Senare har målningen förlorat mycket av sin tjusning, i takt med att färgerna har mörknat. Färgsättningen var redan från början tämligen mörk, eftersom Jansson verklighetstroget hade eftersträvat att återge kajutans dunkel.
En annan viktig målning som färdigställdes våren 1871 är ”Gubbe som hackar granris”. En första version av motivet hade Jansson gjort redan två år tidigare i Düsseldorf, men nu använde han en äkta åländsk modell och ändrade färgsättningen så att den motsvarade en grå vinterdag. Så effektfullt och realistiskt hade det vardagliga arbetet och bonden som utförde det aldrig tidigare skildrats i finländsk bildkonst. Som närliggande jämförelseobjekt kan man betrakta Millets och Courbets konst.
Jansson återvände till Düsseldorf hösten 1871, men insjuknade under resan i Stockholm. Läkaren konstaterade att båda lungorna var så illa angripna att en omedelbar överflyttning söderut var hans enda hopp. Den ambitiöse konstnären stannade dock i Düsseldorf och blev kvar där till februari 1872 för att göra klar en tavla som beställts till hemlandet. Då det första motivet inte tillfredsställde beställaren, målade Jansson två tavlor under mycket svåra förhållanden och med tidvis svikande krafter.
”Frieri på Åland”, som Jansson målade 1871, influerad av Vautier, ligger med sin komiska stämning nära Aleksis Kivis humoristiskt färgade bild av det dåvarande bysamhället, och avviker från den allvarliga folkbilden i den samtida finländska konsten. Med tanke på situationen och den korta tillkomsttiden lyckades Jansson överraskande väl. Men den andra scenen, ”En slant i håven” (1872), förlagd till Finströms kyrka, blev en halvmesyr.
Först när tavlorna var färdiga sökte konstnären förgäves bot för sin sjukdom i Italien, Schweiz och Sydtyrolen. Han återvände till Åland 1873 och gjorde ytterligare några små målningar innan han avled i tuberkulos den första juni 1874. Av de sista målningarna hör ”I dörren till sakristian” till Janssons bästa. På den når ungdomens känsliga färgkonst sin fulla blomning; som ljus- och färgskildring är den en av de mest betydande interiörmålningarna i finländsk konst. På samma gång är bilden av kyrkvaktmästaren, som står i dörren till den dunkla sakristian med ljuset flödande in från kyrksalen, ett symboliskt självporträtt av konstnären, som blev kvar utanför dörren utan att någonsin komma in i ljuset och lyckan. Framgången var dock nära. År 1873 fick Jansson medalj vid världsutställningen i Wien och samma år blev han invald till konstakademin i S:t Petersburg.
Karl Emanuel Janssons allmogeursprung förlänar hans målningar en nyans som avviker från andra folklivsskildringar vid denna tid. Hans förhållande till den allmoge han avbildade är direkt, okonstlat och alltid vördnadsfullt. Av de samtida folklivsskildrande bildkonstnärerna i Finland står han närmast Aleksis Kivi. I den realistiska kvaliteten, poesin, humorn och berättandet har de många gemensamma drag.
Aimo Reitala
Karl Emanuel Jansson, född 7.7.1846 i Finström, död 1.6.1874 i Jomala. Föräldrar jordbrukaren Jan Jansson och Anna Stina Carlsdotter.
VERK. Representerad i Ateneum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Runebergs hem, Borgå; Ålands konstmuseum, Mariehamn.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Hintze, Karl Emanuel Jansson. En åländsk målare (1926); V. Nyman, Kring Karl Emanuel Jansson. Studier och traditioner. Åländsk odling 3−4 (1938); V. Nyman, Slant i håven. Konstnären Karl Emanuel Jansson. En livsbild (1993); A. Reitala, Karl Emanuel Janssonin taide, Konsthistoriska studier 2 (1976); A. Reitala, Maalaustaide 1860−1880. Ars. Suomen taide 3 (1989); B. O. Schauman, K. E. Janssons minne. Fotografialbum jemte text (1880).
BILDKÄLLA. Jansson, Karl Emanuel. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.