MANNERHEIM, Sophie


(1863–1928)


Översköterska, Sjuksköterskeföreningens ordförande


Sophie Mannerheim var en pionjär inom sjukvården och sjuksköterskeutbildningen i Finland. Sin huvudsakliga livsgärning utförde hon som översköterska vid Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors och som föreståndarinna för sjuksköterskeutbildningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Hon var också en av de bärande krafterna i Mannerheims barnskyddsförbund och Sjuksköterskeföreningen i Finland, samt en föregångare när det gällde att etablera internatio­nella kontakter för Finlands sjukvård.

 

Sophie Mannerheim föddes på Villnäs som första barn till Carl Robert Mannerheim och Hélène von Julin. Som det äldsta av sju barn lärde hon sig redan som ung att ta ansvar och var den som efter moderns död höll ihop syskonskaran. Efter att först ha undervisats av en guvernant i hemmet gick Sophie ett par år i skola i Helsingfors. Hon slutförde sin skolgång i Åhlinska skolan i Stockholm, där hon också var klasslärarassistent under ett år. Efter detta var hon ett par år verksam som guvernant i Sverige.


 

Hemkommen till Finland blev Sophie Mannerheim först praktikant vid Tull­styrelsen, sedan banktjänsteman och därpå verksam i sin fars företag. Hon gjorde också en lång utlandsresa som Aurora Karamzins sällskapsdam. Vid Karamzins sjukbädd lärde hon känna sin blivande make, kammarherre Hjalmar Linder. Äktenskapet, som ingicks 1896 blev dock kort och slutade med skillsmässa 1899. Sophie Mannerheim bestämde sig därefter för att bli sjuksköterska, trots att hon redan var 35 år. Hon sökte sig till London, där föreståndarinnan för Nightingale-skolan vid S:t Thomas Hospital tog emot henne som elev under namnet friherrinnan Sophie Mannerheim. Detta trots att skolans styrelse inte accepterade frånskilda kvinnor i sjuksköterskeskolan.


 

Då hon återvänt till Finland skötte Sophie­ Mannerheim under sommaren 1902 tuberkulossjuka barn vid sommar­sanatoriet Högsand i Lappvik. Från hösten tog hon hand om en liten pojke hon skött på Högsand. I början av 1904 utsågs hon till översköterska för Kirurgiska sjukhuset och förordnades samtidigt till föreståndarinna för sjuksköterskeutbildningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Innan hon tillträdde tjänsten på hösten samma år, företog hon en studieresa till Tyskland, England och de nordiska länderna och bekantade sig med olika sjukvårdsinrättningar och deras verksamhet. Följande sommar vistades hon i Karelen för att förbättra sina kunskaper i finska.


 

Kirurgiska sjukhuset, som var en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors (senare Helsingfors universitetssjukhus), färdigställdes för 154 patienter 1888. Genom att reformera organisationen och förlänga sjuksköterskeutbildningen lyckades Sophie Mannerheim på ett år ordna tillräckligt med sköterskor också för natt­arbete. Själv besökte hon efter detta endast i undantagsfall avdelningarna nattetid. Mannerheim ansåg att översköterskan ansvarade för andan på sjukhuset. Anhöriga och andra besökare skulle känna sig välkomna och personalen och patienterna skulle likaledes trivas, samtidigt som en god ordning skulle råda.


 

De dagliga rapporterna och ronderna på avdelningarna höll översköterskan à jour med verksamheten. Enligt Sophie Mannerheim grundade sig vårdarbetet på sakkunnig basvård av patienten. Också kontinuiteten inom vården såg hon som viktig, och tack vare henne anställde Kirurgiska sjukhuset landets första social­skötare. Eftersom vårdtiden ofta blev lång, skaffade hon barnen en lärare, som förutom i skolämnen också undervisade i handarbete. Åt de manliga patienterna ordnade hon en snickarverkstad och åt de kvinnliga ett konvalescenthem, där de fick gratis vård innan de återvände hem. Mannerheim arbetade också för att översköterskorna skulle ha bestämmanderätt över Allmänna sjukhusets tvätteri och diet­kök.


 

Då Sophie Mannerheim kom till sjukhuset var sjuksköterskekursen ettårig. Genom hennes inflytande förlängdes den snart med en halvårig undersköterskeperiod, och 1906 införde man som andra land i Europa en grundutbildningsperiod på två månader. Mannerheim ansåg att sjuksköterskeyrket var ett kall, och eftersom de blivande sköterskornas personliga egenskaper var viktiga intervjuade hon själv alla som sökte till utbildningen. Under utbildningens gång utökades elevens eget ansvar i takt med att den strikta handledningen minskade. Praktiken fick inte endast utgöras av en rutin som eleven inhämtat genom att göra efter, utan hon måste genom teoretisk undervisning lära sig förstå orsakssamband. Etisk och moralisk fostran spelade en viktig roll, och den kom att stödja den syn på vården som Mannerheim kallade ”vårdens anda”. För att stödja den teoretiska utbildningen började hon 1909 ge ut läroböcker.


 

År 1914 utexaminerades de första sjuksköterskorna från den tvååriga kursen, och fem år senare hade utbildningen redan förlängts till tre år. Efter att eleverna avslutat sina studier försökte Sophie Mannerheim ofta hitta lämpliga anställningar åt dem. Bland annat ordnade hon ett stipendium åt Venny Snellman för studier vid Röda korsföreningarnas furbunds hälso­systerkurs i London. Venny Snellman blev sedermera den första inspektrisen vid Medicinalstyrelsen med sjuksköterskeutbildningen som ansvarsområde.


 

Sophie Mannerheim var en självskriven medlem i alla samtida kommittéer som hade med sjuksköterskeutbildning att göra. Hennes åsikter kom tydligt fram i den s.k. Idmanska kommitténs (1919–1920) betänkande som låg som grund för den 1930 förverkligade treåriga läroplanen för sjuksköterskeutbildningen. Redan på 1920-talet ordnade Mannerheim kompletterande utbildning för sjuksköterskor som fått sin utbildning vid länssjukhusen. Syftet med kompletteringen var att ge dem behörighet att bli så kallade äldre sjuksköterskor. Hennes långsiktiga målsättning, en tre månader lång pedagogisk fortbildning, genomfördes slutligen i början av 1927 som ett samarbete mellan Sjuksköterske­föreningen i Finland och Folkhälsan. Mannerheim framförde också idén om en gemensam högskole­utbildning för nordiska sjuksköterskor, men tiden var ännu inte mogen.


 

Sophie Mannerheim var initiativtagare också på folkhälsans område. Redan på 1910-talet stödde hon aktivt tuberkulosarbetet och donerade medel till Sjuksköterskeföreningen i Finland. Med hjälp av dessa medel grundades en fond för att stödja socialt arbete. År 1917 grundade hon i Berghäll i Helsingfors ett skyddshem för ensamma mödrar och barn, samt för föräldralösa barn. Skyddshemmet, Moders­vård åt barnet, kom senare att lyda under Mannerheims barnskyddsförbund som barnsjukhuset Barnens borg. Sophie Mannerheim hade 1918 stiftat bekantskap med barnskydd i Danmark och Sverige, och grundandet av General Mannerheims barnskyddsförbund 1920 var sannolikt ett resultat av denna resa. Hennes långvariga dröm om en hälsosysterutbildning fick sin början uttryckligen ordnad av Mannerheims barnskyddsförbund. Genom hennes testamentariska donation grundade förbundets Helsingforsavdelning 1931 ett mor- och barnhem på Backasgatan i Helsingfors, där det verkade till 1971. Efter detta gjordes det om till daghem, främst ämnat för barn till ensamstående mödrar.


 

Sophie Mannerheim var ordförande i Sjuksköterskeföreningen i Finland 1905–1926, med undantag för en ettårig paus 1915. Otaliga skrivelser till myndigheterna vittnar om hennes oförtröttliga kamp för att förbättra sjuksköterskornas löne-, arbets- och pensionsvillkor. Till hennes initiativ hör föreningens tidning Epione, grundad 1908, och Röda stugan, som anskaffats som utflyktsmål och rekreationshem, samt privatsköterskehemmet.


 

Under Sophie Mannerheims tid som ordförande utbröt en språkstrid inom sjuksköterskeföreningen. De finskspråkiga sjuksköterskorna anklagade Sophie Mannerheim för att favorisera det svenska språket, fast hon strävade efter att vara så opartisk som möjligt. Som en följd av stridigheterna grundades 1925 det finskspråkiga sjuksköterskeförbundet Suomen sairaanhoitajatarliitto, till vilken en stor del av den tidigare tvåspråkiga föreningens medlemmar gick över.


 

Under Internationella sjuksköterskeförbundets (ICN) möte i Paris etablerade Sophie Mannerheim kontakter med ledande sjuksköterskor från andra länder, och 1909 blev Sjuksköterskeföreningen i Finland medlem i ICN. Som utbytesexemplar mot tidskriften Epione fick man sjukvårds- och kvinnotidskrifter från såväl Norden som mer avlägsna länder. Kontakterna och vänskapsrelationerna ledde också till grundandet av föreningen Sjuksköterskors Samarbete i Norden (SSN) 1920.


 

Som ICN:s president i början 1920-talet verkade Sophie Mannerheim idogt för att utvidga organisationens medlemskår och för att få till stånd en starkare och samtidigt mer aktiv organisation. Kulmen på hennes period som ordförande var ICN:s stora kongress, som hölls i Helsingfors sommaren 1925. Sophie Mannerheim kallades 1924 också till en annan ansvarsfull uppgift av internationellt slag, då hon valdes som första ordförande för delegationen för sjukvårdsärenden, som grundats till stöd för sektionen för sjukvårdsärenden inom Röda Korsföreningarnas förbund. Hösten 1926 erbjöds hon tjänsten som chef för sektionen för sjukvårdsärenden, men på grund av sviktande hälsa var hon tvungen att avböja. Efter vintern 1927 förmådde hon inte längre författa några skriftliga bidrag till strävandena att förbättra sjuksköterskornas utbildning, och hade inte heller krafter att upprätthålla sin omfattande internationella korrespondens. Sophie Mannerheim dog i januari 1928 efter några dagars häftig feber.


 

Marianne Tallberg


 

Eva Charlotta Sofia (Sophie) Mannerheim, född 21.12.­­1863 i Villnäs, död 9.1.1928 i Helsingfors. Föräldrar godsägaren, verkställande direktören, greve Carl Robert Mannerheim och Hedvig Charlotta Helena (Hélène) von Julin. Gift 1896–1899 med godsägaren Hjalmar Linder.


 

PRODUKTION. Kära flickor! (1916); Lärobok för sjuksköterskor III (1921); Praktiska anvisningar och sjukvårdshandgrepp (1921); Ur en sjuksköterskas värld I–II (1920, 1926); Väinö. Ett livsöde (1926); talrika artiklar i Epione 1908–1926.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Släkten Mannerheims arkiv. Mannerheims Barnskyddsförbunds arkiv, Riksarkivet; Sjuksköterskeföreningens i Finland arkiv, Barnets Borg, Helsingfors. B. Edelfelt, Sophie Mannerheim. En levnadsteckning (1932); Epione 1908–1928; A. Korppi-Tommola, Terve lapsi – kansan huomen. Mannerheimin Lastensuojeluliitto yhteiskunnannrakentajana 1920–1990 (1990), A. Korppi-Tommola, Mannerheims barnskyddsförbunds Helsingforsavdelning r.f. 1922–1992 (1993); G. Rosén, Hundra år av krig och fred. Finlands röda kors 1877–1977 (1977); M. Tallberg, Sjuksköterskeutbildningens första 60 år i Finland 1867–1927 (1983); M. Tallberg, Sophie Mannerheim. En historisk beskrivning och analys av hennes verksamhet inom sjukvården och sjuksköterskeutbildningen åren 1904–1928 (lärdomsprov vid Helsingfors svenska sjukvårdsinstitut, 1981); M. Tallberg, Sophie Mannerheim (1863–1928) – sjukskötare – ­ledare. Hippo­krates 1999; T. Tuulio, Vapaaherratar Sophie Mannerheim. Ihminen ja elämäntyö (1948).


 

BILDKÄLLA. Mannerheim, Sophie. Foto: Ateljé Rembrandt. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.