Helene Schjerfbecks konstnärsbana blev lång och produktiv. Redan hennes tidiga alster påverkade i hög grad den finländska bildkonsten, trots att samtiden inte alltid förstod sig på hennes konstnärliga experiment. Numera betraktas hon som ett av de främsta namnen inom konsten i Finland. Schjerfbecks bana spände över många brytningsperioder inom måleriet, från franskinfluerad realism till subtila, själfulla porträtt och stilleben.
Helene Schjerfbecks konstnärsbana var i många avseenden exceptionell. Hon inledde sina studier vid 11 års ålder, blev redan som ung tekniskt mycket skicklig och tillägnade sig snart en särpräglad konstsyn. Hon målade oavbrutet och hennes omfattande produktion består vid sidan av oljemålningar, av akvareller, teckningar, litografier och utkast till textilier. Trots att Schjerfbeck skulle komma att höra till de högst värderade finländska konstnärerna, förhöll sig många samtida kritiskt till henne. Först efter det att konsthandlaren Gösta Stenman 1917 anordnat en separatutställning började folk uppskatta hennes konst.
Början av Helene Schjerfbecks konstnärsbana förmörkades dels av hennes svåra höftskada, orsakat av ett fall som barn, dels av tidens inskränkta kvinnosyn, som inte gav utrymme åt självständigt skapande. Med tanke på den tidens konstliv var Schjerfbecks tidiga historiska arbeten ”Sårad krigare från 1808” (1880), ”Vid Linköpings fängelsedörr år 1600” (1882) och ”Wilhelm von Schwerins död” (1886) överraskande. Hon skildrade på sina stora, ambitiösa målningar ämnen som tillhörde en manlig erfarenhetssfär och ansågs föga passande för kvinnor. Man förfasade sig också över hennes experimenterande, modernism och bundenhet till naturalismen, den radikala realismen, som hon lärt sig i Frankrike. Publiken på 1880-talet fann inte i Schjerfbecks konst vad den förväntade sig och mottagandet blev därefter. Hon fick trots sin begåvning känna sig som en främling i det finländska konstlivet.
Helene Schjerfbecks far Svante Schjerfbeck, som var kontorsföreståndare vid järnvägens mekaniska verkstad, dog 1876 i tuberkulos. Barnen var då i tonåren och modern Olga fick kämpa med ekonomiska svårigheter när hon ensam skulle försörja Helene och hennes två år äldre bror Magnus, som sedermera blev arkitekt. Helene Schjerfbecks förhållande till modern var konfliktfyllt; modern uppskattade inte dotterns arbete som konstnär, men årtionden av samlevnad höll dem oskiljaktigt samman. Helenes barndomsår var tysta och dystra. Hennes konstnärliga begåvning upptäcktes av en utomstående, lärarinnan Lina Ingman. Sina konststudier inledde hon anmärkningsvärt tidigt, redan 1873, vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors. Efter avgångsbetyg 1877 fortsatte hon i Adolf von Beckers privatakademi. Schjerfbeck uppskattade von Becker storligen och fick enligt egen utsago av honom en god grund att bygga vidare på.
Helene Schjerfbeck reste till Paris efter att hösten 1880 mottagit senatens resestipendium. Hon studerade vid Madame Trélat de Vignys ateljé och Académie Colarossi för bl.a. Léon Bonnat och Gustave Courtois. Den senare betraktade hon som sin egentliga lärare. Hon målade också i Meudon och Bretagne och återvände till Finland först till sommaren 1882. Under sin andra resa till Frankrike 1884–1885 deltog Schjerfbeck igen i parissalongen, där hennes duk ”Begravning i Bretagne” (1884) ställdes ut; året innan hade hon deltagit med målningen ”Lövhyddohögtid” (1883). Hon återvände till Bretagne, där hon träffade en engelsk konstnär, vars identitet förblivit okänd, och förlovade sig med honom. Fästmannen bröt förlovningen 1885, då hans släktingar befarade att Helenes höftskada berodde på tuberkulos. Helene Schjerfbeck förblev ogift, men hon var förmodligen inte nöjd med sin lott. Hon förefaller särskilt ha sörjt över att hon var barnlös. Senare övervägde hon att adoptera ett barn, men gav upp tanken på grund av omgivningens oförstående attityd.
Helene Schjerfbecks tidiga produktion hade stor betydelse för konsten i Finland. Det tog ett årtionde för henne att finna sin väg, och i hennes arbeten framträdde många sinsemellan motstridiga strävanden. Trots att hon ville tävla inom den ”högre konsten” genom historiemåleri i stort format, kunde hon också skildra ämnen som tedde sig obetydliga i publikens ögon, nästan fragmentariska studier. I dem ser man klart den franska konstens strävan efter en frigörelse av de konstnärliga uttrycksmedlen. Med den i Bretagne målade ”Gosse som matar sin lilla syster” (1881) kan man säga att den finländska modernismen inleds. Barnen som skildras på målningen ansågs ”fula” och ”djuriska”, man godtog inte heller den breda penseltekniken. Arbetet stämplade Helene Schjerfbeck som en representant för den till ytterlighet drivna naturalismen. Trots att hennes tidiga arbeten dominerades av intryck från det realistiska friluftsmåleriet, ryms mellan ”Gosse som matar sin lilla syster” och ”Konvalescenten” (1888) också i andra avseenden radikala målningar. I ”Lövhyddohögtid” förenas till exempel det stora formatet med en lysande målningsteknik. I den till synes händelselösa framställningen kan man spåra likheter med Édouard Manets verk. En del arbeten som målades i Bretagne är i jämförelse med den tidens europeiska konst exceptionellt förenklade: ”Dörren” (1884) är ytterst förfinad och ”Skuggan på muren” (1883) påminner till sitt syntetiska grepp närmast om Cézanne.
Inte ens Helene Schjerfbecks närmaste konstnärsvänner accepterade på 1880-talet hennes experiment, vilket möjligen var orsaken till att hon för en tid avstod från sitt asketiska sätt att måla trots att hon upplevde det som sitt eget. Först kring sekelskiftet 1900 återvände hon till det. Schjerfbeck vistades i slutet av 1880-talet i S:t Ives i Cornwall. Där målade hon ”Konvalescenten” och ”Bageriet” (1887), vilka innebar ett slags syntes av det naturalistiska ljusmåleriet. I slutet av 1890-talet började en övergång till en ny inriktning framträda i hennes produktion. Den dämpade ljusmättnad och behärskade palett som symbolismen gav den nordiska konsten lämpade sig utmärkt för Schjerfbecks konstnärsnatur. I hennes målningar från den här tiden inträffade en klar förändring: linjen blev allt känsligare, färgerna avskalade och motiven intimare. Det var fråga om en övergång till 1900-talets stiliserade modernism.
År 1894 reste Helene Schjerfbeck till Wien och Florens för att kopiera kända mästare för ett av Konstföreningen planerat museum för reproduktioner. Vid denna tid favoriserades Italien av de finländska symbolisterna, och också på Schjerfbeck gjorde ungrenässansens konst ett djupt intryck, även om hon senare fjärmade sig från den. Hennes färguppfattning förändrades och hon började fästa allt större uppmärksamhet vid linjer och ansiktsuttryck. En motvikt till den alltmer personliga tonen bildar den enda altartavla hon gjort, ”Kristi uppståndelse”, målad för Strömfors kyrka 1898. Ett annat verk i stort format är ”Kyrkfolk” (1895–1900) som beskriver kvinnans tre åldrar och har ansetts vara Schjerfbecks viktigaste arbete från 1890-talet. Efter detta återvände hon inte till det stora formatet eller till de ”stora” motiven, utan ägnade sig allt mer åt att återge människans inre liv.
Helene Schjerfbeck var på 1890-talet inte lika produktiv som tidigare. Orsaken var dels att hon undervisade vid Konstföreningens ritskola, dels att hon led av svag hälsa. Undervisandet var fysiskt ansträngande för henne, men det tog också på hennes psykiska krafter, och hon tvingades ofta vara sjukledig innan hon i februari 1902 avgick från sin befattning. Följande sommar flyttade hon på sin läkares inrådan med sin mor till Hyvinge, vars torra klimat ansågs hälsosamt.
Efter att Helene Schjerfbeck flyttat från Helsingfors återfann hon målandets glädje. Hon hade saknat lugn och ro och besökte inte huvudstaden en enda gång mellan 1902 och 1917. Hon fjärmade sig från konstnärskretsarna i Helsingfors men höll kontakt med studietidens ”målarsystrar”, särskilt Helena Westermarck, Maria Wiik och Ada Thilén. Schjerfbeck kunde inte längre resa utomlands och följde därför med vad som hände inom konsten via tidningar och böcker. Hon deltog emellertid i utställningar, speciellt i dem som anordnades av Åbo konstförening. Trots att hon återigen var produktiv, tyckte hon själv att hon inte hann måla tillräckligt mycket. Hinder i vägen var hushållsgöromålen, som hon avskydde men som hon tidvis måste ta ansvar för, då hennes mor inte ville ha tjänstefolk i huset.
I Helene Schjerfbecks liv inträffade hösten 1913 en förändring i och med att konsthandlaren Gösta Stenman för första gången besökte henne. Stenman var övertygad om att Schjerfbecks konst var av hög kvalitet, och det var hans förtjänst att man på utställningar oftare började se arbeten av den tillbakadragna konstnärinnan. Stenman ordnade också hennes första separatutställning 1917, då sammanlagt 159 verk presenterades. Våren 1915 sökte forstmästare Einar Reuter upp henne i Hyvinge. Reuter (med pseudonymen H. Ahtela) var en stor beundrare av Schjerfbecks konst och kom att bli en vän för livet. Han intog en beskyddande attityd gentemot henne, och hon i sin tur fäste sig djupt vid honom. Då Schjerfbeck fick höra att Reuter förlovat sig med svenskan Tyra Arp 1919 blev hon rätt skakad, för hon var rädd att vänskapen med Reuter skulle upphöra. Men Reuter och Schjerfbeck kom också i fortsättningen att stå varandra nära, och han skrev senare en biografi över henne.
Genom Stenmans förmedling fick Schjerfbeck på nytt levande kontakt med den moderna konsten. Efter ett längre uppehåll besökte hon Helsingfors och såg på Ateneum bland annat arbeten av Paul Cézanne och Paul Gauguin och bekantade sig med en utställning av fransk konst, där särskilt Henri Matisse och Othon Friesz intresserade henne. Till sina konstnärsvänner skrev hon också om bland andra Vincent van Gogh, Honoré Daumier, Constantin Guys och svensken Olof SagerNelson. Fastän Schjerfbeck för det mesta måste nöja sig med att se avbildningar av målningar, diskuterade hon i sina brev grundligt konstens väsen och uttrycksformer. Hennes eget arbetssätt var mycket långsamt; hon målade och skrapade av sina dukar många gånger om, innan hon kom fram till det uttryck hon eftersträvade. Hon var mycket självkritisk och hade aldrig en känsla av att hon uppnått det hon egentligen velat. Om en duk skriver hon i ett brev en gång ”flickan i gården är nog bra men borde målas med känselspröt ej med penslar och fingrar”.
Karaktäristiskt för Helene Schjerfbecks måleri från 1900-talet är en konsekvent strävan efter en allt mer koncentrerad uttrycksform. Vid seklets början gjorde hon en serie asketiska målningar som gick i olika nyanser av svart och grått och i några noggrant valda färgtoner. Till dem hör ”I hemmet” (1903), ”Virkande flicka” (1904), ”Arbeterskan” (1905), ”Läsande flickor” (1907), ”Folkskoleflicka I” och ”Folkskoleflicka II” (1908), ”Kostymbild I” (1908–1909) och ”Kostymbild II” (1909). Målningarna vittnar om en konstnärlig förnyelse; strävanden som redan tidigare sporadiskt skymtat fram, etablerar sig nu som Schjerfbecks karaktäristiska uttryckssätt. Ibland framträder en dragning till det dekorativa, tydligast i de textilier som hon ritade för Finska handarbetets vänner i början av århundradet. I sina målningar förefaller hon närma sig en stiliserad esteticism, kännetecknande för den japanska konsten. I hennes senare arbeten kunde den övergå i verkningsfulla, expressiva färger eller dolda passionerade känslor. Detta kommer speciellt tydligt fram i en lång serie självporträtt, i vilka man kan följa såväl en utveckling i stil som en förändring inom konstnärinnan själv. Årtiondenas stilförändringar började utkristallisera sig framför allt i de omgestaltningar av tidigare dukar som hon på uppmaning av Stenman började måla 1927.
Olga Schjerfbeck dog i februari 1923, och sommaren 1925 bosatte sig Helene Schjerfbeck i Ekenäs i hopp om att få den arbetsro hon saknade. Fullständig frid och ro blev det inte, för hennes berömmelse började tillta. Stenman, som flyttat till Stockholm, var 1934 med om att anordna en utställning av finländsk konst i Liljevalchs konsthall. I den ingick en stor kollektion av Schjerfbecks arbeten. Den var en framgång för konstnärinnan i likhet med en uppseendeväckande separatutställning 1937 i Stenmans egen konstsalong. Den följdes av en rad motsvarande utställningar på olika håll i Sverige. Men den utställning som 1939 planerades för Förenta staterna måste inställas till följd av krigsutbrottet. År 1942 ordnades dock med anledning av Schjerfbecks 80-årsdag en stor hyllningsutställning hos Stenman i Stockholm. Under krigsåren var Schjerfbeck evakuerad, först i Tenala, sedan i Lovisa med omnejd och från början av 1942 på Luontola sanatorium i Nummela. I februari 1944 ombesörjde Gösta Stenman att Schjerfbeck kunde resa till Sverige. Sina sista levnadsår tillbringade konstnärinnan på badhotellet Mariefred i Saltsjöbaden, där hon dog i januari 1946. Hon målade aktivt ända till slutet; i Saltsjöbaden tillkom bland annat den sista serien skoningslösa självporträtt.
Helene Schjerfbecks konst togs i Sverige emot med större entusiasm än i Finland, där förståelsen och uppskattningen var mycket varierande. Somliga betraktade den åldrande konstnärinnan som den yngsta bland de unga, andra ansåg henne vara överskattad. I konsthistorien sågs Schjerfbeck länge som en representant för 1880-talet, hennes senare produktion upptäckte man först senare. Numera är hon etablerad som en av ”de stora” inom finländsk konst, och sedan 1990-talet har hennes arbeten väckt uppmärksamhet också utanför Norden. Bilden av henne som konstnär är ännu inte klar; den bygger fortfarande i stor utsträckning på antaganden i äldre biografier. Den syn på Schjerfbeck som H. Ahtelas (Einar Reuter) levnadsteckning från 1953 formade har speciellt starkt etsat sig in. Den beskriver henne som en spröd och lidande varelse och har också påverkat tolkningen av hennes arbeten. Men Helene Schjerfbeck var inte en så eterisk och förandligad varelse som man ofta låtit förstå, hennes konst var inte heller utpräglat estetiserande. Tvärtom hade hon ett djupt och starkt känsloliv och levde i många avseenden med i tidens och konstens utveckling.
Riitta Konttinen
Helena (Helene) Sofia Schjerfbeck, född 10.7.1862 i Helsingfors, död 23.1.1946 i Saltsjöbaden, Sverige. Föräldrar kontorsföreståndaren Svante Schjerfbeck och Olga Johanna Printz.
VERK. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; Stiftelsen Reitz samlingar, Helsingfors; Konstindustrimuseet, Helsingfors; Museet ”Ett hem”, Åbo; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Tavastehus konstmuseum; Joensuu konstmuseum; Österbottens museum, Vasa; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Ekenäs museum; Tammerfors konstmuseum; Åbo konstmuseum; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; Moderna museet, Stockholm; Nationalmuseum, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Malmö konstmuseum; Nasjonalgalleriet, Oslo; Bergen Billedgalleri. Verkförteckning, se H. Ahtela, Helena Schjerfbeck (1953); Helene Schjerfbeck. Red. L. Ahtola-Moorhouse (1992).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev i Nationalbiblioteket, Helsingfors och Åbo Akademis bibliotek; H. Ahtela, Helena Schjerfbeck (1953); H. & E. Appelberg, Helene Schjerfbeck. En biografisk konturteckning (1949); L. Bergström, Helene Schjerfbeck. Taikavuorella (2001); Helene Schjerfbeck. Red. L. Ahtola-Moorhouse, (1992); Helene Schjerfbeck. Red. A. Görgen & H. Gassner. Hamburg (2007); Helene Schjerfbeck. Teckningar och akvareller. Red. L. Holger (1995); Helene Schjerfbeck. Kvinnor, mansporträtt, självporträtt, landskap, stilleben. Red. L. Holger (1997); L. Holger, Helene Schjerfbeck. Liv och konstnärskap. Stockholm (1987, 2 uppl. 2005); A. G. Johansson, Helene Schjerfbecks konst. Stockholm (1940); R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus (1991).
BILDKÄLLA. Schjerfbeck, Helene. SLS/Folkkultursarkivet.