SCHILDT, Runar


(1888–1925)


Författare


Runar Schildts sparsmakade författarskap kännetecknas av psykologisk analys och stor stilistisk säkerhet. Under ett drygt decennium gav Schildt ut åtta novellsamlingar och tre skådespel. Bland sina samtida var Schildt den mest uppburne prosaförfattaren, och som dramatiker slog han igenom också i Sverige. Av de s.k. dagdrivarförfattarna är Schildt den enda som har bevarat sin aktualitet och han är i dag en av de få levande finlandssvenska klassikerna.


 

Runar Schildt gick i Läroverket för gossar och flickor (den s.k. Brobergska skolan) och avlade studentexamen 1906. Han studerade vid universitetet i Helsingfors och avlade 1910 filosofie kandidatexamen med ämnena estetik och nyare litteratur, konsthistoria och nordisk historia. Mellan 1908 och 1915 var han anställd vid universi­tetsbiblioteket. Vid Svenska teaterns s.k. inhemska avdelning (som hade infödda finländska skådespelare i motsats till avdelningen med rikssvenska skådespelare) var han regissör 1913–1915. Åren 1915–1923 var han litterär chef vid Holger Schildts förlag, som också gav ut hans böcker. Det var Runar Schildt som antog Edith Södergrans debutsamling till publicering 1916, och han var också i fortsättningen hennes förlagsredaktör. Åren 1924–1925 gjorde han tillsammans med sin hustru ett kort och misslyckat försök att etablera sig som bokhandlare i Borgå.


 

I början av 1910-talet recenserade Runar Schildt litteratur i tidskrifterna Finsk Tidskrift och Argus och i dagstidningen Nya Pressen. Schildt var också verksam som översättare av prosa och dramatik. Han översatte förfinade tyskspråkiga sekel­skiftesförfattare som Eduard von Keyserling och Arthur Schnitzler, men också Kaksi­ rakkautta (Kärlek) av Maila Talvio och den norska författarinnan Barbra Rings barnboksklassiker Peik.


 

Runar Schildt var utåt sett en spirituell sällskapsmänniska, men led av osäkerhet och med åren av en tilltagande depressivitet. Till skillnad från umgängesvänner och studiekamrater kände Schildt sig inte självfallet hemma i adliga eller högborgerliga miljöer. Han hade på fädernet lågadliga anor, medan hans mor hade allmogebakgrund. Morfadern var byskräddare och en bildningsintresserad man som satte sina barn, också dottern, i skola. Schildts far, stadskassören Arthur Schildt, var djupt deprimerad och dog när sonen var bara två år. Schildt växte upp i borgerlig Helsing­forsmiljö. Hans mor var före sitt andra äktenskap bankanställd och hans styvfar var affärsman.


 

Barndomssomrarna tillbringade han hos sin mormor, skräddaränkan Strömberg i Antby utanför Lovisa, och han besökte henne ofta också senare. Han kom då i kontakt med allmogeliv och en folklig före­ställningsvärld som han utnyttjade litterärt i sina Räfsbackanoveller. Räfsbacka var det namn han gav Antby. Schildt använde sig i huvudsak av två litterära miljöer: det samtida Helsingfors och Lovisa-Räfsbacka.


 

Såväl som miljöskildrare, som psyko­logisk iakttagare och som språkkonstnär har författaren Schildt stått sig genom åren. Hans lediga och virtuosa språkbehandling förskaffade honom samtidens beundran. Schildts språk är fortfarande levande och fräscht. Han har en svåröverträffad förmåga att skriva levande talspråk och att med språkliga markörer förankra sina personer socialt. Schildt hade en vaken blick för 1910-talets sociala och ekonomiska förändringar, inte minst för den sociala mobiliteten och för de moderna dragen i krigstidens Helsingfors. I Räfsbackanovellerna omfattar hans knappt antydda men verkningsfulla samhällsskildring både småstadslivet med gryende industrialisering (i novellen ”Rönnbruden”) och bondesamhället, från mitten av 1800-talet till 1920.


 

Schildt debuterade 1912 med novellsamlingen Den segrande Eros. Titelnovellen, om ett resande teatersällskap, är förlagd till tidigt 1800-tal, medan samlingens fem andra noveller har samtidsmotiv och huvud­sakligen skildrar unga män med tillkämpad världsvana som roar sig flitigare än de studerar. Tematiskt anknöt Schildt i Den segrande Eros och i sin följande novellsamling, Asmodeus och de tretton själarna (1915), till de s.k. dagdrivarförfattarna, och han betraktades också som den mest lysande av dem. Nöjeslivet i det urbana och moderna Helsingfors, med snabba bilfärder och krogliv, tjänade snabbt ut som motiv för Schildt. I Regnbågen (1916) skildrar han östnyländskt småstadsliv i Krim­krigets skugga och vänskapen mellan tre sins­emellan helt olika män: den myndige och generöse handelsmannen Markelin, skräddarmästaren och individualisten Björkman och den spekulativt lagde magister Carstenius, en förkommen humanist.


 

Samlingen Perdita och andra noveller (1918) innehåller ”Den svagare”, som är en av Schildts bästa noveller. Här skildrar han en småborgerlig Helsingforsmiljö, med matos, vaxduk och söndagsutfärder i roddbåt med medhavd kaffepanna. Den försynte affärsexpediten Blomqvist låter sig hunsas av sin vidlyftiga unga hustru, men just i sin kärlek är den svage stark.


 

I likhet med F. E. Sillanpää, Joel Lehto­nen och på finlandssvenskt håll Sigrid Backman, reagerade Schildt snabbt på inbördeskriget. Redan 1919 utkom Hemkoms­ten, där titelnovellen handlar om bondpojken som gick ut på röda sidan och efter nederlaget med sin mors hjälp gömmer sig i hembyn. Här är det egentligen den modiga allmogekvinnan och moderskärleken som mest fångar Schildts intresse. I ”Aapo” gör författaren ett diskutabelt försök att psykologiskt motivera hatets mekanismer, och ”Köttkvarnen” handlar om krigsjobbare och vapensmuggling i Helsingfors. På 1930-talet filmades novellen två gånger.


 

Schildts sista novellsamling kom ut 1920. Titelnovellen ”Häxskogen” är berömd som skildring av utanförskap och av författarskapets moraliska dilemma. Den unga ryska emigrantdamen Zoja, i novellen med samma namn, är också ett psykologiskt självporträtt av författaren. Utanförskap och kluvenhet är genomgående motiv i Schildts författarskap.


 

Åren 1922–1923 skrev Runar Schildt i snabb följd tre skådespel: Galgmannen, Den stora rollen och Lyckoriddaren. Av dem har Galgmannen satts upp med jämna mellanrum. Den lämpar sig väl för radioteater och har också uppförts i radio både i Finland och i Sverige. Med Den stora rollen fick dramatikern Schildt ett genombrott i Sverige och pjäsen spelades också i Norge och Danmark. Huvudperson är den avsigkomne statisten Armas Fager som framgångsrikt försöker fly verkligheten, tills den under inbördeskriget hinner upp honom.


 

Schildts tre skådespel slutar alla med den manlige huvudpersonens död och pekar fram mot författarens egen. Schildts högt uppdrivna självkritik, hans skrivförlamning, depressivitet och dåliga ekonomi var faktorer som troligtvis spelade in när författaren hösten 1925 tog sitt liv.


 

Efterföljare som tagit intryck av hans stilkonst är Johan Bargum, som också dramatiserat Schildts novell ”Hemkomsten”. Den har uppförts på Lilla teatern. Bargums roman Sensommar anknyter till Schildts novell ”Häxskogen”. Kjell Westö gör i novellen ”Kabana” en pastisch på Schildts novell ”Ett nytt liv”.


 

Schildts noveller har påfallande ofta filmatiserats. Redan 1921 regisserade Mauritz Stiller i Sverige De landsflyktiga som bygger på novellen ”Zoja”, utkommen året innan. På 1980-talet gjordes en tv-film av novellen. ”Köttkvarnen”, med motiv från inbördeskriget, har filmats två gånger: 1938 i regi av Nyrki Tapiovaara med titeln Den stulna döden och 1939 i Sverige i regi av Alf Sjöberg med titeln Med livet som insats. ”En sparv i tranedans” filmades 1991 i regi av Claes Olsson, och ”Aapo”, även den med motiv från inbördeskriget, regisserades av Tero Jartti 1994. Av Schildts skådespel är Galgmannen det mest uppförda, både i Finland och i Skandinavien. Galgmannen filmatiserades 1945 i Sverige i regi av Gustaf Molander.


 

I Lovisa finns en minnesplakett på 1700-talshuset vid Kortgränd där Schildt skrev Galgmannen och Den stora rollen. I samma stad, i stadsdelen Antby, som stod modell för Schildts Räfsbacka, ligger Runar Schildtvägen. Från den utgår Regn­bågen, Rönnvägen, Sparvstigen,Tranvägen, Skrapis­gränd och Grindasgränd; samtliga namn som anspelar på Schildts Räfsbacka­noveller eller på namn i dem.


 

Pia Forssell


 

Ernst Runar Schildt, född 26.10.1888 i Helsingfors, död 29.9.1925 i Helsingfors. Föräldrar stadskamreraren Arthur Abraham Christoffer Schildt och bankanställda Ofelia Adelaide Strömberg. Gift 1914 med Emilia (Mila) Mathilda Heikel.


 

PRODUKTION. Den segrande Eros och andra berättelser (1912); Asmodeus och de tretton själarna samt tre noveller (1915); Regnbågen (1916); Rönnbruden och pröfningens dag. Två berättelser från Räfsbacka (1917); Perdita och andra noveller (1918); Raketen och andra berättelser (1918); Hemkomsten och andra noveller (1919); Armas Fager. En silhuett (1920); Häxskogen och andra noveller (1920); Galgmannen. En midvintersaga (1922); Den stora rollen. Skådespel i fyra akter (1923); Lyckoriddaren. Skådespel i fem akter (1923); Samlade skrifter I−VI (1926); Några blad av Runar Schildt med en inledning av Gunnar Castrén (1926). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Bargum, Runar Schildts Hemkomsten. Författare om författare (1980); G. Castrén, Runar Schildt (1927); H. Cederlöf, Runar Schildt. Finländska gestalter 5 (1966); H. Cederlöf, Stilstudier i Runar Schildts novellistik (1967); M. Ciaravolo, Dagdrivare och Runar Schildt. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen (2000); E. Kihlman, Häxskogens diktare. Svensk nutidsdikt i Finland (1928); M. Mazarella, Den segrande Eros − en själarnas komedi. Historiska och litteraturhistoriska studier 63 (1988); L. Salmén, Runar Schildt. Flykting hos konsten. Författare om författare (1980); Runar Schildts roller. Föreläsningar hållna under Schildt-symposiet i Lovisa den 2–3 juni 1988 (1989).


 

BILDKÄLLA. Schildt, Runar. Foto: Ateljé Strindberg, 1918. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.