Olavi Paavolainen var i många avseenden ett speciellt fenomen i det finska kulturlivet. Han skildrade det karelska landskapet och gamla traditioner, men var också en narcissistisk kosmopolit och en krönikör av det moderna livet som uppträdde med exceptionell stil och elegans. Få författare och offentliga personer har i Finland fått så olika epitet som Paavolainen: han har kallats ”en strålande Apollon”, ”en modernismens impressario”, ”en förgrundsgestalt”, ”en dyster monologhållare”, ”den siste karelianen”, ”europén”, ”fortsättningskrigets Malaparte” och till och med ”den nye Alkibiades”.
Olavi Paavolainen föddes i Kivinebb på Karelska näset som son till en häradsskrivare. Hans far och vissa av hans närmaste släktingar var politiskt engagerade; modern var av tysk-baltisk härkomst. Familjens hus, Vienola, stod färdigt 1901, och där samlades även ”Kivinebbs konstnärssällskap”, grundat av Olavi Paavolainen när han var skolpojke. Vienola förstördes i början av vinterkriget. Barndomen i Kivinebb innebar också besök i S:t Petersburg.
Paavolainen började sin bildningsgång i läroverket i Viborg, men när hans far blev vald till lantdagsman flyttade han till Helsingfors och avlade studentexamen vid Helsingin uusi yhteiskoulu (Nya finska samskolan i Helsingfors) 1921. I skolan var bland andra Rolf Nevanlinna och Martti Rapola hans lärare, båda sedermera kända vetenskapsmän. Vid universitetet studerade Paavolainen estetik, litteratur och konsthistoria, men hans studier blev splittrade och ledde inte till någon examen. Däremot knöt han kontakter med de nya konstnärskretsarna och uppmärksammade stadskulturen och dess fenomen. Paavolainen var en central gestalt i gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna), och genom den bekantade han sig också med kritik, journalism och redaktionsarbete. Hans eget arbete som författare började i poesins tecken. Efter att ha publicerat dikter i några av de unga poeternas antologier under pseudonymen Olavi Lauri publicerade han tillsammans med Mika Waltari under samma pseudonym samlingen Valtatiet (Riksvägar) 1928. Hans egen samling Keulakuvat (Galjonsfigurerna) kom ut 1932. Paavolainens första utlandsresa gick till Paris, som var en viktig stad för Tulenkantajat.
Under sin värnpliktstid redigerade Paavolainen reservofficersskolans kurspublikation. Hans erfarenheter av värnpliktstiden var helt andra än Pentti Haanpääs, som beskrev armén i sin bok Kenttä ja kasarmi (Fältet och kasernen). En av Paavolainens mest uppmärksammade gärningar under hans tidiga karriär var en kritisk bedömning av Haanpääs bok. Kritiken inverkade på Haanpääs senare författarbana och hans svårigheter att hitta en förläggare. Ironiskt nog blev Paavolainen senare själv också utsatt för förödande kritik, och det inverkade på hans senare karriär. Egentligen var det inte kvaliteten på Haanpääs bok som intresserade Paavolainen utan den finländska verkligheten och den slags äventyrligt karlaktiga maskulinitet som boken beskrev. Paavolainen ansåg att framstegen inom teknik och kultur skulle vara omöjliga ifall människorna inte lärde sig någon form av disciplinerat beteende.
Under 1920-talet granskade Paavolainen kulturlivets många samtidsfenomen: film, italiensk futurism, maskinernas makt, Eiffeltornet, Paris parker, den nya kvinnotypen, Kiki de Montparnasse, jazzmusik, nakenhetskult – överhuvudtaget hela ”nutidens cocktail”, såsom han själv uttryckte sig. Paavolainen insåg redan tidigt betydelsen av de nya publiceringsformerna; hans viktigaste kanaler blev framför allt tidskrifterna, vilkas antal och upplaga växte kraftigt under 1920-talet. Trots att han i sin pamflett Suursiivous (1932, Storstädningen) ansåg att nivån på tidskrifterna i Finland var under all kritik var han en flitig medarbetare. Vid sidan av sina egna verk bidrog han med alster till olika slags periodiska publikationer, allt från Hopeapeili till Suomalainen Suomi liksom till flera olika dagstidningar.
Som ett resultat av Paavolainens författarskap på 1920-talet utkom 1929 en diger essäsamling, Nykyaikaa etsimässä (På spaning efter nutiden), där de nästan 300 illustrationerna hade stor betydelse; detta gäller även hans senare verk. I boken finns t.ex. 12 bilder av Eiffeltornet (fotografier och målningar). Impulser och material till att använda bilder på detta sätt hade han fått framför allt från den tyska tidskriften Der Querschnitt, som också lästes i Norden.
På 1930-talet fortsatte Paavolainen sin verksamhet som journalist och essäist. I Suursiivous kritiserade Paavolainen den finländska litteraturens situation. I tidskriften Aamu granskade han bl.a. dans- och teaterkonst, men skrev också en betydande essä om Axel Gallen-Kallela. Essän förebådar Paavolainens senare beskrivningar av Karelen. Dessa skrifter kan sägas utgöra en pendang till Nykyaikaa etsimässä.
Paavolainen arbetade också några år som reklamredaktör och reklamchef i Helsingfors och Åbo. Ett resultat av hans arbete som reklamredaktör var Huomispäivää rakentamassa (Att bygga morgondagen), som behandlade vikten av att ha livförsäkring, samt en känd reklamslogan för damunderkläder, ”Silo luo suloa” (Silo [släthet] skänker behag), som man kunde se vid Salutorget i Åbo ända in på 1980-talet.
Under 1930-talet gjorde Paavolainen omfattande utrikesresor. Han inbjöds som gäst till diktarhemmet i Travemünde i Tyskland 1936. Resan möjliggjorde en granskning av Tredje riket, och Paavolainen följde med några partidagar i Nürnberg. Resultatet blev verket Som gäst i Tredje riket (1936; på svenska 1937). Betydande kritiker i Finland gav boken positiv kritik. Med hjälp av ekonomiskt stöd från sin förläggare Gummerus gjorde han en lång resa till Sydamerika. Resultatet blev reseskildringen Flykten till en ny värld (1937; på svenska 1938), där Paavolainen särskilt har utvecklat sin landskapsskildring, som ofta får prosadiktens karaktär.
Paavolainen fortsatte sina kulturkritiska och kulturfilosofiska betraktelser i Korset och hakkorset (1938; på svenska 1939). Alldeles vid tröskeln till andra världskriget 1939 fick han en möjlighet att göra en längre resa till Sovjetunionen. På returresan besökte han Istanbul, som hade intresserat Tulenkantajat, och även Grekland. Ett känt fotografi visar honom på Akropolis i Aten. Erfarenheterna från resan beskriver han delvis i prologavsnittet ”Eurooppalainen odysseia” (Europeisk odyssé) i Synkkä yksinpuhelu (1946; förkortad översättning till svenska Finlandia i Moll, 1947), som kom ut efter kriget, delvis i några artiklar som publicerades senare i samlingsverket Naapurimme Neuvostoliitto (Vår granne Sovjetunionen).
En tanke som Paavolainen tillägnat sig var att man i Finland inte insåg vad som hände i den övriga världen, det må sedan gälla nya fenomen inom konstlivet, nya världsåskådningar eller den politiska utvecklingen. Därför ville han skildra allt som var stort, imponerande, åskådligt och hade karaktären av spektakel. Han beskrev det visuellt imponerande, allt sådant som man snabbt kunde ta till sig och som innefattade direkt iscensättning, såsom partidagarna i Nürnberg i verket Som gäst i Tredje riket. Han skrev ned de omedelbara intrycken av dessa händelser och involverade också ibland sig själv som iakttagare. För läsaren är det ibland svårt att avgöra vilken skribentens egen relation till det beskrivna fenomenet egentligen var. Paavolainen har exempelvis uppfattats både som beundrare och som kritiker av nazismen.
Under vinterkriget tjänstgjorde Paavolainen vid nyhetsbyrån Finlandia och, efter att ha blivit sårad, som den ålderstigne generalen Martin Wetzers adjutant då denne besökte militärsjukhusen. Efter vinterkrigets slut publicerade han ett omfattande bildverk, Karelen, landet som var (1940; på svenska 1941) som baserade sig på insända fotografier. Boken omfattar också målande artiklar om Karelen, skrivna av Paavolainen. Den följdes 1942 av Rakas entinen Karjala (Kära forna Karelen). Båda böckerna blev mycket populära och fick en särskild betydelse för upprätthållandet av nostalgin i förhållande till Karelen. Tillsammans med Martti Haavio redigerade han också ett bildverk med bidrag från upplysningskompanipersonal, ”Taistelu Aunuksesta” (Striden om Olonets), men det blev inte utgivet under kriget (postum utgåva 2011).
Under fortsättningskriget tjänstgjorde Paavolainen som upplysningsofficer vid fronten och skrev några landskapsbeskrivningar. Senare förflyttades han till S:t Michel. Han redigerade 1942 en diktantologi med dikter skrivna av frontmän, Täältä jostakin (Här, någonstans ifrån), och deltog också i redigeringen av några andra publikationer. Verksamheten på Högkvarterets informationsavdelning var den gynnsammaste tänkbara för honom. Han var en av den finländska litteraturhistoriens ivrigaste läsare av inhemska och utländska tidningar och tidskrifter, och i synnerhet under krigstiden var tidningsläsningen ett betydande andningshål för honom. Vid Högkvarterets informationsavdelning kunde han mångsidigt bevaka allehanda artiklar och reportage och hans urklippssamling blev legendarisk. I Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv finns ett stort antal filmaffischer och premiärprogram samt programhäften från teatrar och baletter som tillhört Paavolainen, och de visar alla hur intensivt han följde med konstlivet också under krigstiden, för att inte tala om mer underhållande konstgenrer. Också originalupplagan av Paavolainens krigsdagbok Synkkä yksinpuhelu ger en bra bild av detta.
Under fortsättningskriget 1943 firade Paavolainen sin 40-årsdag tillsammans med författar- och konstnärsbekanta. Festen har betecknats som ”Tulenkantajats sista mönstring”, även om samma personer var närvarande också på Paavolainens 50-årsdag.
När kriget var över redigerade Paavolainen sin urklippssamling, och på basen av den och sina anteckningar skrev han en diger bok i två delar. Synkkä yksinpuhelu (ordagrant ”En dyster monolog”) är skriven i dagboksform och måste betraktas som hans huvudverk. Boken är en färgrik tidskrönika som domineras av en stor polaritet, prologerna ”Eurooppalainen odysseia” (En europeisk odyssé) och epilogen ”Kesäpäivä Keuruulla” (En sommardag i Keuru). Verket skildrar hans erfarenheter som upplysningsofficer och tiden på Högkvarterets informationsavdelning. Paavolainens stilmässiga skala är bred: från måleriska beskrivningar av Karelens landskap och ödsligheten i Aunus till en bitande satir. Särskilt satiriska är till exempel beskrivningarna av det s.k. kyrkomötet i Svir och kulturpolitiska konferensdagar i Helsingfors. Nästan ingen går fri från Paavolainens kritik; särskilt hårt går han åt kyrkliga kretsar och ledande kulturkretsar, men även tyskarna.
Synkkä yksinpuhelu fick ett relativt gott mottagande. Man berömde i synnerhet Paavolainens landskapsskildring – men boken kritiserades också för efterklokhet. I synnerhet ett par vapenbröder ogillade boken: författaren och kollegan som upplysningsofficer Olavi Siippainen samt pseudonymen Pentti Hilli, bakom vilken V. A. Koskenniemi dolde sig. Boken underkändes också några år senare av professor Rafael Koskimies i den avslutande delen av hans litteraturhistoria Elävä kansalliskirjallisuus (Den levande nationallitteraturen). Paavolainen, som var deprimerad, vilket delvis berodde på dessa ledande kritikers utlåtanden, närmade sig vänsterkretsarna och publicerade exempelvis några artiklar i boken Naapurimme Neuvostoliitto (Vår granne Sovjetunionen). År 1946 redigerade han också en minnesskrift över Katri Vala, Tulipatsas (Eldskulpturen). Efter Synkkä yksinpuhelu och Tulipatsas tystnade Paavolainen som författare och gav knappt ut någonting efter 1946. Han använde sig dock fortfarande av titeln författare.
Efter kriget tog Paavolainens verksamhet en helt ny riktning. År 1947 blev han chef för Rundradions teateravdelning och innehade tjänsten till sin död. Hans intresse för drama och teater var konstant. I sin nya uppgift utvecklade han i synnerhet hörspelsdramatiken, som på 1950- och 1960-talen hade en glansperiod. Paavolainen redigerade två volymer finländska hörspel. Han skaffade sig en villa i Keuru i stället för i Vienola, som förstörts under kriget, och där tillbringade han sina somrar. Han företog utlandsresor bland annat till kurorter men skrev inte längre om sina resor. Han deltog 1960 i avtäckningen av Edith Södergrans staty i Raivola.
Paavolainens sista år fördystrades av ett tilltagande alkoholmissbruk. Ett slags upprättelse fick han då han 1960 tilldelades Eino Leino-sällskapets pris. Samtidigt utkom ett urval av hans verk i fyra volymer. I Synkkä yksinpuhelu gjorde Paavolainen så omfattande ändringar att man kan tala om två olika versioner. Han utelämnade en stor del av det som han skrivit om krigstidens konst- och underhållningsevenemang samt även vissa omdömen om personer.
Olavi Paavolainen lade stor vikt vid sin egen offentliga bild. Till den bidrog i synnerhet fotografierna med sina signifikanta detaljer: flugan, cigarretten i mungipan, klockkedjan och blomman i knapphålet. Ett porträtt av Paavolainen målades redan 1928, då han var endast 25 år gammal. På Väinö Kunnas målning är Paavolainen avbildad i frack med en kaktus bredvid sig. I många samtida omdömen och memoarer noteras att Paavolainen bevarade sin eleganta gentlemannaklädsel och sitt förfinade sätt ännu på äldre dagar, trots alkoholproblemen.
Olavi Paavolainens namn förknippas ofta med flera kvinnliga författare och konstnärer. Han förde en betydande korrespondens med Katri Vala och hade kontakt med Minna Craucher 1925–1930; senare blev han bekant med den åboländska konstnären Liisa Tanner. Särskilt viktig för honom var dock författaren Helvi Hämäläinen, med vilken han hade en långvarig relation som brast under krigstiden. Hämäläinen beskrev Paavolainen som narcissistisk och dekadent genom gestalten Artur i romanerna En ståndsmässig tragedi (1939) och Kadonnut puutarha (1995, Den förlorade trädgården). Senare kom relationen att belysas ytterligare i Hämäläinens memoarer Ketunkivellä (1993, På rävstenen) och i hennes dagböcker. Sirkka Selja förevigade sitt möte med Paavolainen i samlingen Taman lauluja (1945, Tamas sånger). År 1945 ingick Paavolainen äktenskap med redaktören Sirkka-Liisa Virtamo, men äktenskapet upplöstes 1952. Den folkdemokratiska politikern och riksdagsledamoten Hertta Kuusinen var senare en nära vän till Paavolainen.
H. K. Riikonen
Olavi Paavolainen, författarpseudonym Olavi Lauri, född 17.9.1903 i Kivinebb, död 19.7.1964 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövdingen Pekka Paavolainen och Alice Laura Helena Löfgren. Gift 1945 med redaktören, filosofie magistern Sirkka-Liisa Virtamo (skild).
PRODUKTION. Nykyaikaa etsimässä. Esseitä ja pakinoita (1929); Keulakuvat. Runoja (1932); Suursiivous eli Kirjallisessa lastenkamarissa (1932); Kolmannen valtakunnan vieraana (1936; Som gäst i Tredje riket, 1937); Lähtö ja loitsu (1937; Flykten till en ny värld, 1938); Risti ja hakaristi (1938; Korset och hakkorset, 1939); Synkkä yksinpuhelu. Päiväkirjan lehtiä vuosilta 1941−1944 I−II (1946; Finlandia i moll. Dagboksblad från åren 1941−1944, 1947); Valitut teokset I−IV (1961). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors; Krigsarkivet, Helsingfors. R. Hapuli, Nykyajan sininen kukka. Olavi Paavolainen ja nykyaika (1995); M. Kurjensaari, Loistava Olavi Paavolainen. Henkilö- ja ajankuva (1975); H. Kuusinen, Hamlet ystäväni. Kirjeitä Olavi Paavolaiselle (1999); ); V. Laamanen, Vaistojen ja järjen taistelu. Olavi Paavolainen totalitarististen ihmiskäsitysten tulkkina 1930-luvulla (2006); K. Laitinen, Symbolisti Paavolainen. Kirjojen meri. Professori Annamari Sarajaksen juhlakirja (1983); J. Paavolainen, Olavi Paavolainen. Keulakuva (1991); Paavolaisen paikat. Kohtaamisia Olavi Paavolaisen kanssa (2003); H. K. Riikonen, Sota ja maisema. Tutkimus Olavi Paavolaisen 1940-luvun tuotannosta (1995); K. Saarenheimo, Palava sydän. Olavi Paavolainen runoilijana. Suomi 115/1969; Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmentäluku ja modernin mahdollisuus. Red. T. Onnela (1992); T. Vosthenko, Det tänkande landskapet. Landskapsskildringarna i Olavi Paavolainens Synkkä yksinpuhelu (Finlandia i moll). Stockholm (1997).
BILDKÄLLA. Paavolainen, Olavi. Uusi Suomis bildarkiv.