Per Fremling var kring sekelskiftet 1700 en av de viktigaste ämbetsmännen i Viborgs län och senare i staden Viborg. Hans ämbetsmannabana påverkades inte av att han var född utom äktenskapet, utan han blev en aktad justitieborgmästare och riksdagsman redan innan han fyllt 40. Senare blev han också näringsidkare med en mångsidig affärsverksamhet, samt jordägare, skeppsredare, skeppsbyggare och bruks- och sågägare.
På mödernet tillhörde Per, eller Peter, Fremling en respekterad svensk präst- och köpmannasläkt, men på fädernet hade han officiellt inte någon släkt. Fremling var nämligen oäkta son till friherre Per Hermansson Fleming och Birgitta Lippia. Förbindelsen till fadern poängterades dock alltsedan födseln, bl.a. fick sonen sitt namn efter denne. Under sina studier i Uppsala antecknades Fremling i universitetets matriklar till en början som Petrus Petri Flemming, men senare ströks släktnamnet och ersattes av det nya namnet Fremling.
År 1678, genast efter att han avslutat sina studier i Uppsala, tog Per Fremling anställning i Finland som personlig hovmästare hos landshövdingen Fabian Wrede. Redan samma år utnämndes han till landssekreterare i Viborgs län, och var stationerad på Viborgs slott.
Kontakten till Viborg fördjupades ytterligare 1679, då Per Fremling ingick äktenskap med biskop Henrik Carstenius dotter Anna. Genom detta äktenskap fick Fremling inte blott en direkt förbindelse till den inflytelserika släkten Carstenius, utan även till den närstående familjen Schmidt, som behärskade handeln i Viborg och innehade stadens viktigaste ämbeten. Släktskapsförbindelserna främjade Fremlings karriär och hade även i andra avseenden en social betydelse. Tillsammans med Schmidts och Carstenius kunde Fremling diskutera många ärenden som berörde överheten och frågor kring affärsverksamhet; bägge familjerna var gamla köpmans- och ämbetsmannasläkter i staden.
Senast vid den tid då Fremling gifte sig och bildade familj flyttade han från slottet och skaffade sig en egen bostad. Vid Kungsgatan fann han ett lämpligt bostadshus som han under sin livstid omvandlade till ett av Viborgs ståtligaste stenhus – de viktigaste ledarna under stora ofreden slog sig ned i huset. År 1699 nämns att Fremlings hushåll förutom makan omfattade två pigor, en dräng och en dränggosse. Ett stycke längre bort längs samma gata fick Fremling 1700 i sin besittning även ett annat stenhus, som han hyrde ut; huset ärvdes sedermera av hans änka. I Viborgs socken ägde Fremling därtill ett rusthåll.
Som landssekreterare åtnjöt Fremling sina förmäns förtroende och ådagalade sådana förtjänster, att han kunde avancera på ämbetsmannabanan. Även viborgarna kände honom som en framstående och kunnig ämbetsman. Ett tillfälle till avancemang erbjöd sig då justitieborgmästaren i Viborg Hans Schmidt, som hörde till Fremlings närmaste nätverk av släktingar, avled. Landshövdingen, lagman Johan Creutz, lovade Fremling tjänsten och rekommenderade honom inför kungen. Enligt Creutz hade Fremling varit en så utmärkt landssekreterare att han som löneförhöjning och extra belöning föreslog att befattningen som mantalskommissarie måtte förenas med tjänsten som justitieborgmästare. Sålunda kunde Fremling erhålla en skälig utkomst för sitt arbete. Justitieborgmästaren erlades en årslön om 400 daler men tack vare tjänsten som mantalskommissarie steg inkomsterna betydligt.
Utnämningen kom i månadsskiftet april–maj 1688, och mildrade måhända något den sorg och smärta som rådde i Fremlings hem: tre av familjens barn hade nyss avlidit i sviterna av en epidemi. En kort tid före Fremlings utnämning till justitieborgmästare hade man utarbetat en arbetsordning, som ålade justitieborgmästaren att övervaka rådstugu- och kämnärsrätterna. Till hans uppgifter hörde att övervaka att dessa sammanträdde vid rätt tidpunkt och att domböckerna uppgjordes utan felaktigheter. Fremling ansvarade därtill för hur domböckerna förvarades och såg till att de sändes till hovrätten för granskning. Dessa uppgifter medförde även att han svarade för stadens arkiv, privilegier, dokument och sigill. Vidare var det Fremlings skyldighet att se till att fångarna bevakades och att domarna verkställdes, samt att den allmänna ordningen upprätthölls. Han svarade också för stadsbetjänternas verksamhet, för att brandskyddet fungerade samt för att lagar och förordningar efterlevdes.
Till Fremlings uppgifter hörde även stadens tidiga socialvård. Han ansvarade för fattigvården och för att man efterlevde de bestämmelser som rörde förmynderskap. Sålunda fick han lov att övervaka inkvartering och gästgiveriverksamhet samt stadens borgare. Kort efter sin utnämning till borgmästare valdes Fremling – sannolikt på grund av sin härkomst och sina släktskapsförbindelser – till enda representant för Viborg vid 1689 års riksdag. Vid riksdagen valdes han även till ledamot av sek-reta utskottet. Han representerade Viborg även då ständerna samlades 1697.
Fremlings ställning som född utom äktenskapet hindrade honom inte att avancera på ämbetsmannabanan eller att gifta in sig i en prästsläkt. Å andra sidan var hans ställning länge ömtålig, för möjligheten fanns att någon på goda grunder skulle peka ut honom som bastard. Situationen var speciellt pinsam för Fremling sedan han avancerat till justitieborgmästare och deltagit i sekreta utskottets arbete i riksdagen, men situationen reglerades genom att kung Karl XI utfärdade en kungörelse, i vilket Fremling förklarades ha fötts i den äktenskapliga bädden. Sålunda utplånades definitivt frågan om hans utomäktenskapliga börd.
Fortfarande fullt sysselsatt med justitieborgmästarens och mantalskommissariens tjänsteåligganden, liksom med ständernas verksamhet i Stockholm, började Fremling allt mera intressera sig för affärsverksamhet. Han lyckades inte ta sig in i den omfattande tjärhandeln, som var förbehållen andra näringsidkare. Fremling fann dock en annan nisch, nämligen skeppsbyggeri och handelssjöfart. Viborgs sjöfart började leva upp redan på 1680-talet, men i synnerhet på 1690-talet, då österbottniska timmermän slog sig ned i staden. De samarbetade med Fremling. Fremling hade andelar i tre av de fyra skepp österbottningarna byggde. Åren 1693–1698 var han partredare för Castell von Wijborgh tills han sålde sin andel till handelsmannen Anthon Priem, samt åren 1694–1700 för Jungfru Erementia och Gröna Linden tillsammans med sin kompanjon Hans Tesche.
Skeppsbyggeriet gav Fremling impulser att utvidga sin affärsverksamhet i nya riktningar. Varvsverksamheten ledde Fremling och Tesche in på järnmanufakturens område. I början var avsikten endast att producera spik, bultar och eventuellt ankaren för Fremlings skeppsvarv. Kompanjonerna märkte dock inom kort att man av ett litet bruk kunde utveckla ett ordentligt industriföretag; förebilder var antagligen Joa järnbruk söder om Viborg, som ägdes av Johan Thorwöste, och det järnbruk landshövding Johan Creutz låtit uppföra i närheten av Viborg. Fremlings hammarsmedja, Huppois järnbruk, stod färdigt 1695, då bergmästaren inspekterade det. Bruket erhöll dock en officiell anmärkning, eftersom Fremling hade inlett byggnadsföretaget utan att underrätta Bergskollegium. Brukets produktion var inriktad på Viborgs slotts behov; vid sidan av järn levererade Fremling även pråmar till slottet. Bruket var en tämligen stor produktionsinrättning för vilken man t.o.m. var tvungen att anställa en bokförare. På bruket fanns ca 30 arbetare.
Som brukspatron råkade Fremling i gräl med de övriga patronerna. I slutet av 1690-talet blev det inbördes förhållandet mellan honom och speciellt Johan Thorwöste allt sämre. Thorwöste anklagade Fremling för att ha lockat till sig arbetare och lagstridigt inköpt kol och sålunda stört verksamheten vid Joa bruk. Dessa tvister, som bl.a. gällde en obetydlig skuld om 35 koppardaler, behandlades av och till i Bergskollegium, och för deras skull hölls det även extra ting i Viborgs län.
Inspirerad av skeppsbyggeriet beslöt Fremling att även satsa på sågverksamhet och grundade i början av 1700-talet en såg. Vid samma tid som Fremling slog sig ned i Viborg hade holländarna ökat sin virkesanskaffning. Att övervaka stadens och rådets fabriker i Yläsäiniö i Viborg – krut-, mjöl- och sågkvarnarna, sämskkvarnen med sina bodar och torkrum, bronssmedjan, en stor såg som kunde arrenderas samt en spannmålskvarn – hörde till Fremlings tjänsteuppgifter, varför sågverksamheten var bekant för honom redan från tidigare; att såga bräder för skeppsbyggeriet var därtill förnuftigt.
Vid sidan av sin affärsverksamhet och sina tjänsteuppgifter bekostade Fremling några viborgska studenters studier i Åbo. Sålunda nämns han i en dedikation i en avhandling för vilken Torsten Rudeen presiderade vid akademin i Åbo.
Per Fremling verkade som justitieborgmästare och storföretagare ända till sin död 1705. Under sin sista vinter och vår var han dock så sjuk att han endast några gånger kunde delta i rättens sessioner.
Kustaa H.J. Vilkuna
Per Fleming, senare Petter Fremling, född ca 1650 i Kalmar, död 30.4.1705 i Viborg. Föräldrar guvernören över Ösel, friherre Per Hermansson Fleming och dottern till prosten över Öland Birgitta Lippia. Gift med Anna Henriksdotter Carstenia.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Landshövdingarnas i Viborg brev 1680−1688. Rikets registratur 1688. Bergskollegiets protokoll och registratur 1695−1705. Viborgs slottsräkenskaper, Riksarkivet, Stockholm; Mantalslängder för Viborgs län 1699−1700. Råd-stugurättens i Viborg protokoll 1700−1706, Riksarkivet. C. von Bonsdorff, De finska städernas representation intill frihetstiden. Historiallinen arkisto 13 (1893); Domkyrkans i Viborg räkenskaper 1655−1704 (1929); P. Karonen, ”Raastuvassa tavataan”. Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana (1995); G. Lagus, Ur Wiborgs historia I (1893); E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1961); J.W. Ruuth, Wiborgs stads historia I (1906); H. Soininvaara, Brotherus. Piirteitä vanhan suvun historiasta. Genos 29 (1958); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1966−1969); K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994); K.H.J. Vilkuna, Arkielämää patriarkaalisessa työmiesyhteisössä. Rautaruukkilaiset suurvalta-ajan Suomessa (1996).