Anders de Bruce satte i två avseenden spår i Finlands historia. Efter att under årtionden ha deltagit i fortifikationsarbetena på Sveaborg blev han den förste landshövdingen i Nylands och Tavastehus län som var bosatt i Tavastehus. Han ansvarade för att staden flyttades till sin nuvarande plats.
Fastän medlemmarna av den svenska släkten Bruce ansåg sig härstamma från det skotska kungahuset hade Anders Bruces far, krigskommissarien Erik Bruce, inte någon ställning som adelsman i Sverige. Då den 19-årige Bruce efter sina universitetsstudier i februari 1743 inskrevs som kadett vid arméns fortifikationskår avspeglade måhända valet av vapenslag släktens oklara ställning. Vid en tid då en framgångsrik militär bana framför allt var avhängig av vederbörandes börd, utgjorde fortifikationskåren och artilleriet ett undantag. Bägge vapenslagen fordrade omfattande skolning, och erbjöd den kunnige möjligheter till avancemang. Av denna orsak undvek de unga adelsmännen dem och erbjöd sålunda samtidigt en möjlighet till framgång för ynglingar tillhörande de lägre samhällsklasserna.
Anders Bruce visade snabbt sin begåvning och sommaren 1744 utsågs han till adjutant vid överstelöjtnant A.J. Nordenbergs fortifikationskommission. Sverige hade nyss, genom det så kallade hattarnas krig, förlorat Finlands sydöstra hörn ända fram till Kymmene älv. Kommissionens uppgift var att planera en ny befästningskedja. Den skulle ersätta det försvarssystem som byggde på det till ryssarna avträdda Fredrikshamns fästning. Kommissionen beslöt sig för att rekommendera ett befästande av Lovisa och Svartholm genom anläggandet av gränsfästningar, och Bruce stannade i Finland för att leda arbetena. Då arbetena på huvudfästningen, belägen på Vargön utanför Helsingfors, inleddes i januari 1748 under ledning av överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd, förflyttades Bruce dit.
Arbetena på huvudfästningen, benämnd Sveaborg, framskred de första åren under gynnsamma förhållanden. Frankrike, som var bekymrat över det svaga Sverige, deltog i byggnadskostnaderna med avsevärda subsidier och den svenske tronföljaren Adolf Fredrik stödde ivrigt företaget. Bruces administrativa begåvning gav honom den viktiga posten som inspektör över alla de förnödenheter som var avsedda för fästningsarbetena. Sommaren 1752 adlades han och två av hans bröder under namnet de Bruce. I likhet med många andra officerare som deltog i befästningsarbetena fick han en del av Sveaborg uppkallad efter sig: den förskansning som förbinder bastionerna ”Adlerfelt” och ”Fabian Wrede” heter ”tenaljen Bruce”.
År 1754 gifte sig de Bruce med sin 20-åriga kusin Hedvig Juliana Nordenskiöld, och paret uppgick i Helsingforssocieteten, som ökat kraftigt som en följd av fästningsarbetena. Några år senare började emellertid svårigheterna torna upp sig. Pommerska kriget medförde att anslagen för befästningsarbetena började sina. Även Ehrensvärds popularitet hos de makthavande försvagades, och förhållandet till den honom närstående de Bruce började ansträngas. Då han 1763 anklagades för missbruk av tillgångarna – möjligen grundlöst – tog de Bruce avsked från befattningen som inspektör. Han förblev emellertid i Helsingfors som kapten vid Nylands regemente, vilket visade sig vara lyckosamt.
Då den nye kungen, Gustav III, sommaren 1772 planerade en kupp riktad mot ständerna tilldelades garnisonen på Sveaborg och de i Nyland förlagda trupperna en central roll som initiativtagare. Även om Gustav till slut förverkligade kuppen utan de sammansvurna, vilka försinkades av vädret, glömde han inte deras roll. De officerare som deltagit i kuppen, de Bruce medräknad, belönades med befordringar eller adelskap.
de Bruces framtid låg dock inte inom armén. I mars 1776 befullmäktigade kungen honom att med rusthållare och rotebönder förhandla om att ersätta deras transport- och underhållsskyldighet med en årsavgift. Det hade visat sig vara besvärligt att underhålla den rotebaserade armén och det var Gustav III:s avsikt att koncentrera provianteringen till kronomagasinen. Bönderna motsatte sig bestämt avgifterna, och reformen genomfördes till slut inte alls i Sverige. Det lyckades emellertid de Bruce att få de finska böndernas godkännande, vilket ledde till att han i januari 1777 belönades med befattningen som landshövding i Nylands och Tavastehus län.
Länets förvaltning hade redan föregående vår fått order om att flytta från Helsingfors till Tavastehus, men alla praktiska arrangemang låg tillsvidare i sin linda. de Bruce fick inleda med att låta uppföra en byggnad för den nya länsstyrelsen. Detta blev dock inte det viktigaste byggnadsföretaget i Tavastehus under hans tjänstetid. Sedan östgränsen som en följd av krigsförlusterna flyttat västerut, blev Tavastehus medeltida slott återigen ett viktigt förråd för armén. Redan på 1730-talet hade man föreslagit, att den stad som vuxit upp kring borgen skulle flyttas längre bort, så att slottet skulle kunna förses med omfattande tidsenliga förskansningar. Inget hade emellertid skett innan Gustav III under våren 1776 tog sig an saken, och delegerade den till sin nye landshövding.
Den arbetsdryga uppgiften att flytta Tavastehus till dess nya plats tog hela de Bruces tid som landshövding i anspråk och ledde till att han i senare generationers ögon kom att framstå som stadens fader. Genom att övervaka planeringen av stadens kvarter lämnade han ett bestående minne i staden, som kunde ha varit ännu tydligare om Gustav III hade godkänt hans förslag att ge staden ett nytt namn och uppkalla den efter den unge kungen.
Den energiske landshövdingen satte sin prägel även på många andra områden. Han förnyade förvaltningen i sitt län, utvecklade dess lantbruk och försökte förbättra vägförbindelserna. På riksdagen föreslog han även en förändring av kronans skatteuppbörd. Han var bekymrad över de självständighetstendenser som visade sig i Finland, föreslog att landets representanter skulle få en egen kvot i riksrådet, och understödde tanken att landshövdingarna i Finland skulle behärska finska språket.
de Bruce kvarstod som landshövding över Nylands och Tavastehus län ända till sin död. Då varken han eller hans bröder hade några manliga arvingar, dog deras ätt ut med dem.
Risto Marjomaa
Anders Bruce, efter 1752 de Bruce, född 19.4.1723, död 27.6.1787 i Tavastehus. Föräldrar krigskommissarien Erik Bruce och Maria Kristia Nordenberg. Gift 1754 med Hedvig Juliana Nordenskiöld.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.J. Alanen, Suomen historia IX. Suomen historia vapaudenajalla (1963); J.R. Danielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden 1–2 (1925); J.R. Danielson-Kalmari, Finland under gustavianska tiden 1 1771−1786, 2 1786−1789 (1925); H. Hirn, Statsvälvningen 1772 och Anders de Bruce (1955); H. Hirn, Anders de Bruce. En förvaltningshistorisk undersökning (1957); K.O. Lindeqvist, Hämeenlinnan kaupungin historia II (1926).
BILDKÄLLA. de Bruce, Anders. Oljemålning: N. Schillmark. Museiverket.