Rafael Paasio var långvarig riksdagsledamot och ledde som statsminister två regeringar. Han var ordförande för Finlands socialdemokratiska parti 1963–1975 och hade en central roll i enandet av den socialdemokratiska rörelsen efter dess splittring i slutet av 1950-talet.
Kustaa Rafael Hällström (från 1906 Paasio) föddes i en timmermansfamilj i Uskela. Efter folkskolan gick han direkt in i arbetslivet. Redan i pojkåren gick han med i idrottsföreningen i Folkets hus. År 1917 anslöt han sig till det socialdemokratiska ungdomsarbetet. Paasios äldre bror fängslades under inbördeskrigsvåren 1918 men fick återvända hem rätt snart. Paasio gick själv med i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen omedelbart efter att verksamheten kommit i gång på nytt i slutet av 1918.
Det var av avgörande betydelse för Paasios karriär att han flyttade till Helsingfors 1920. Han gick i typograflära och fann samtidigt vägen till den socialdemokratiska ungdomsföreningens olika fritidsaktiviteter. Paasio var verksam i ungdomsrörelsen, men också i bokarbetarnas fackförening och i arbetarföreningen. Kampen om ungdomsföreningens politiska inriktning kom att prägla Paasios hållning i hela hans liv. Som ung hörde han till den generation som hade gått in för en reformistisk socialdemokrati, en generation som förde en hård kamp mot kommunisterna.
Paasio deltog 1928 i det socialdemokratiska ungdomsförbundet Sosialidemokraattinen työläisnuorisoliittos förbundsstämma. Han blev medlem av förbundsstyrelsen och redan följande år dess vice ordförande. I det nationella socialdemokratiska ungdomsarbetet stiftade han bekantskap med framtida socialdemokratiska ledare som K.-A. Fagerholm, Penna Tervo och Eero A. Wuori. Paasio deltog 1929 i en internationell kongress för socialdemokratisk ungdom i Wien.
År 1937 blev Rafael Paasio redaktör för tidningen Työläisnuoriso och genom valet till suppleant i partistyrelsen 1939 fick han inflytande i Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Han kandiderade i riksdagsvalet 1939, men med blygsam framgång. Hans insats inom partiets ledande skikt av beslutsfattare var försiktigt eftersinnande. I meningsmotsättningarna inom partiet under kriget gav han Väinö Tanner sitt odelade stöd. Under fredsperioden mellan krigen 1940–1941 var Paasio kritisk till freden mellan Finland och Sovjetunionen.
Paasio blev 1940 ordförande för Sosialidemokraattinen työläisnuorisoliitto, ett uppdrag han innehade fram till januari 1945. Denna position kombinerad med en suppleantplats i partistyrelsen gav honom ett stort inflytande över beslutsfattandet under kriget. Tillsammans med partisekreteraren Aleksi Aaltonen representerade han partiet i en gemensam och hemlig socialdemokratisk organisation som skulle sörja för partiandan under de exceptionella förhållandena. De andra medlemmarna var Arbetarnas idrottsförbund, Finlands fackföreningars centralförbund (FFC) och det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Detta samarbetsorgan för centralorganisationerna fortsatte det arbete som hade utförts i det s.k. Arbetarnas allmänna upplysningsutskott genom att under den korta fredsperioden motarbeta den inre oppositionen inom partiet och Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen. Under fortsättningskriget arbetade organisationen för att bevara arbetarbefolkningens förtroende för Finlands politiska och militära ledning och tillit till Finlands överlevnad. Organisationen hade ett omfattande nätverk av informatörer som sträckte sig ända till arbetsplatserna.
Paasio var också en av de första som fick inblick i de händelser som ledde till fortsättningskriget, eftersom han var med i Tanners socialdemokratiska delegation som den 20 juni 1941 vädjade till president Risto Ryti och statsminister J. W. Rangell om att inte använda finska trupper offensivt.
Rafael Paasios ställning som central aktör i det krigstida beslutsfattandet förändrades då han 1942 blev utsedd till chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Sosialisti, som gavs ut i Åbo. Hans kontakt med den beslutsfattande kärnan i partiet bröts, då partirådet i juni 1942 valde Sulo Manninen till suppleant i partistyrelsen i stället för Paasio. Som en motvikt till detta blev Paasio snabbt en inflytelserik aktör i Åbo med flera uppdrag i de kommunala organisationerna. I kommunvalet 1945 blev han invald i Åbo stadsfullmäktige. Åren 1942–1962 var han chefredaktör för Turun Päivälehti, en tidning med inflytande trots liten upplaga.
Efter att 1945 ha kandiderat men inte kommit in i riksdagen, blev Paasio tre år senare till slut riksdagsledamot från Åbo. Ett bevis på hans snabba avancemang i sin nya roll är att han redan under sin andra riksdagsperiod blev ordförande i utrikesutskottet. Med undantag av perioder som minister behöll han uppdraget fram till 1966, då han blev statsminister.
Paasio blev minister i Urho Kekkonens andra regering i januari 1951. Vid sidan av vapenbrödrasocialisten Penna Tervo var han den andra förstagångsministern bland socialdemokraterna i regeringen. Väinö Leskinen försökte åsidosätta Paasio för en annan vapenbrödrasocialist, Aarre Simonen, men Kekkonen gick inte med på det. Paasio var andre socialminister och dessutom minister för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Hans första period som minister upphörde redan i september 1951. Han var inte med i Kekkonens tredje regering, eftersom Agrarförbundet fordrade byte på ministerposterna.
Paasios eftertänksamma natur gjorde honom ovillig att välja sida i tvisten mellan partiets ordförande Emil Skog och dennes motståndare, partisekreteraren Väinö Leskinen. Vapenbrödrasocialisten och Åbopolitikern Johannes Koikkalainen krävde dock tillsammans med andra Leskinenanhängare att Paasio skulle välja sida. Det gjorde han och valde Leskinen. Paasio var också en rätt central aktör i den interna maktkampen inom SDP. Han blev minister för andra gången i Fagerholms s.k. nattfrostregering i slutet av augusti 1958. Paasio var än en gång andre socialminister, medan den kontroversielle Väinö Leskinen var förste socialminister.
Nattfrostregeringen skapade hos Paasio en bild av Kekkonen som både splittrare av SDP och utnyttjare av stödet från Sovjetunionen. Han blev en klar och bitter motståndare till Kekkonen, och denna hållning försvann kanske aldrig helt och hållet, trots att Paasio av omständigheternas tvång efter presidentvalet 1962 och sedan som ordförande i SDP måste acceptera Kekkonens presidentskap och den ledande ställning han fick i utrikespolitiken.
Vid SDP:s partimöte 1960 fick Paasio som motkandidat till Tanner ungefär en tredjedel av rösterna i ordförandevalet. Kekkonen gav Paasio sitt erkännande genom att hösten 1960 ta honom med i sitt följe till Sovjetunionen. Paasios egen linje och distansering från Tanner blev uppenbar, då han från första början kritiserade partiledningens beslut att gå med i Honkaförbundet, den breda koalition som bildades till stöd för justitiekansler Olavi Honkas presidentkandidatur. Efter att en not från Sovjetunionen skakat Honkaförbundet gick Paasio emot Tanner genom att stödja en upplösning av förbundet, något som Tanner uppfattade som en kapitulation. Sedan Honka avstått från kandidatur bestämde sig Socialdemokraterna för att lansera en egen kandidat. Partistyrelsen och partirådet valde enhälligt Paasio. Själv var han motvillig och hävdade att han ”offrade sig”.
Som presidentkandidat uppträdde Paasio försonligt gentemot Agrarförbundet och Kekkonen och framhöll att hans mål var samarbete mellan SDP och Agrarerna. I elektorsvalet 1962 gick det dåligt för Paasios valförbund, som fick bara 13,1 procent av rösterna och 36 elektorer. Som en gest av försoning underströk han den utrikespolitiska aspekten och föreslog att hans elektorer skulle ställa sig bakom Kekkonen i första röstningsomgången. Det gick partistyrelsen inte med på, särskilt inte efter ett uttalande av Tanner. Kekkonen blev vald med de borgerliga elektorsrösterna.
Då även riksdagsvalet 1962 gick dåligt för Socialdemokraterna, vann tanken om försoning naturligt insteg inom partiets led. Det blev klart att Tanner skulle stiga åt sidan vid SDP:s partimöte 1963. I god tid före mötet började kampen om vem som skulle avgöra partiets linje, Leskinen eller Paasio. I än högre grad gällde kampen vem som skulle bli partiordförande och vilka som skulle sitta i partistyrelsen. Partikansliet kontrollerades av Leskinen, och där verkade man för honom. Leskinens grepp försvagades dock av att han en andra gång blev dömd för rattfylleri.
Då Paasio offentligt ställde som villkor att Leskinen inte skulle få plats i partistyrelsen, blev det allt klarare att ordförandevalet skulle bli en fråga om politisk inriktning. Leskinen försökte genom försoning nå en lösning och lovade skogiterna fyra platser i partistyrelsen. Paasios anhängare blev dock allt säkrare på att de hade en majoritet bakom sig, men hans seger blev större än väntat.
När Paasio väl var vald till ordförande i SDP, började Kekkonen bana väg för honom som statsminister: han sände genast gratulationer och krav på förbättrade relationer till Sovjetunionen. Paasios ställning var svår, för Leskinen hade fortfarande många starka anhängare på viktiga poster. Paasio inledde ändå försoningsprocessen genast hösten 1963. Hans strävan, som lämpade sig väl för hans personlighet, var att sakta men säkert samla partiet bakom sig. Att bygga upp relationer till Sovjetunionen och Kekkonen var besvärligt på grund av motstånd från fältet och egna svårigheter att acceptera en omprövning.
Kekkonen höll hösten 1964 ett tal på Folkets hus i Helsingfors; man ”möttes halvvägs”, som han sade. Han hävdade att han gjorde det för Paasios skull och att fortsättningen nu berodde på denne. Då Kekkonen besökte Moskva i februari 1965 försökte han på initiativ av Arvo (”Poika”) Tuominen utverka en inbjudan till Paasio av Brezjnev, men Brezjnev var ovillig. Däremot kom diplomaten Vladimir Stepanov till Helsingfors för att tala med Paasio. Paasio var försiktig vid dessa möten. Kekkonen kände till dem, och han visste också att Paasios motståndare Väinö Leskinen i oktober 1964 hade omvärderat sin relation till Sovjetunionen och honom själv. Leskinen försökte bryta sig ut ur den ”karantän” Paasio försatt honom i genom att etablera kontakt med kommunisterna. Kekkonen och Sovjetunionen började stödja Leskinen i hans strävan att gå vid sidan om Paasio. Paasios försiktiga sätt att avancera i frågan klandrades på flera håll.
Redan kommunalvalet 1964 visade ett uppsving i stödet för Socialdemokraterna. Förväntningarna var höga inför riksdagsvalet 1966, och de infriades. SDP fick 55 riksdagsledamöter, och det stod klart att Paasio skulle bli statsminister.
Att bilda regering efter det framgångsrika valet blev inte lätt. Riksdagen hade fått vänstermajoritet, inom Centerpartiet fanns en stark opinion för att gå i opposition, och Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) var efter 18 år i opposition på väg in i regeringen. Situationen var på många vis ny, pressen stark och förväntningarna höga. Paasio accepterade småningom tanken på att ta kommunisterna med i regeringen. Trots vänstermajoriteten ansåg han att Centerpartiet skulle vara med.
Regeringsförhandlingarna tog två månader. Det långsamma tempot var dels Paasios personliga stil, dels hans taktik. Det utdragna förloppet berodde på motstånd mot en folkfront inom det egna partiet och för övrigt på partisplittringen. Paasios förslag till regeringsprogram led nederlag i partistyrelsen, men riksdagsgruppen godkände det efter omröstning och partirådet efter en diskussion som har beskrivits som bitter. De långt utdragna förhandlingarna fick de mest otåliga att tappa tålamodet. Den socialdemokratiska ministerlistan i Paasios regering var intressant så tillvida att bara Paasio själv och Lars Lindeman var riksdagsledamöter. R. H. Oittinen var ett naturligt val till undervisningsminister, men Martti Viitanen, Olavi Salonen och till viss del även Mauno Koivisto var överraskningar.
Efter åtta år i opposition och med många förhoppningar kanaliserade i en valseger för SDP blev regeringen snart utsatt för hård kritik. Den riktades speciellt mot statsministern, och även mot finansministern Koivisto. Regeringen var tvungen att ta många svåra beslut. Den devalverade marken med hela 31 procent den 12 oktober 1967. Bakom beslutet låg öppnandet av den finska ekonomin på 1960-talet, vilket inbegrep en avreglering av utrikeshandeln och en mer mångsidig import- och exportstruktur. Av den anledningen blev det på 1960-talet underskott i bytesbalansen och en försvagad konkurrenskraft för exportindustrin. När Paasios regering trädde till råkade landet in i en recession. Stordevalveringen 1967 var inte endast ett försök till justering utan en aktiv insats för att förbättra konkurrenskraften och öka den öppna sektorns vilja att investera. Det framstår som paradoxalt att regeringen till en riksdag med vänstermajoritet, där vänstern för första gången på länge deltog med full kraft, gick in för en sådan lösning.
Rafael Paasio hade två stora besvärliga uppgifter: att skapa fungerande relationer till Sovjetunionen och att lotsa partiet bakom Urho Kekkonen i presidentvalet 1968. I båda frågorna agerade han försiktigt. På egen begäran fick Paasio 1966 en inbjudan för en regeringsdelegation att besöka Sovjetunionen. Trots mångas förväntningar ville Paasio inte förhandla på partinivå under delegationens resa, snarare vägrade han att förhandla. Det passade sig enligt honom inte för en statsminister.
Paasios andra viktiga uppdrag var att få SDP att ställa upp för Kekkonen. Det lyckades, men det gjorde inte själva valet 1968. Kekkonen blev visserligen vald, men Socialdemokraterna klarade sig dåligt i valförbundet med Kekkonen. De fick bara 15,5 procent av rösterna, medan deras andel i riksdagsvalet 1966 hade varit 27,2 procent. Paasio hade envetet och försiktigt lyckats få partiet att ställa upp för Kekkonen, dock inte alla medlemmar eller hela väljarkåren. Socialdemokratiska väljare stannade inte bara hemma, utan en del röstade på Matti Virkkunens och en del i protest också på Veikko Vennamos elektorer. Då först gick det upp för Kekkonen vilka djupa spår kampen mellan honom och SDP, nattfrostregeringen och notkrisen hade lämnat hos en stor del av socialdemokraterna.
Rafael Paasios långsamma och försiktiga sätt att ta beslut inom både SDP och regeringen väckte missnöje. Det bildades en front, som i första hand krävde Paasios avgång som statsminister. Då regeringen beslöt att avgå med anledning av presidentvalet, ställde man 1968 i partirådet kravet att statsministern och partiordföranden inte skulle vara en och samma person. Paasio framhöll själv, i synnerhet i efterhand, att man ville se honom avgå som ordförande, och därför valde han att göra så. De flesta ville dock att Paasio skulle ge upp uppdraget som statsminister, vilket också skedde. Den brokiga grupp som fällde Paasio bestod av bland andra Väinö Leskinen, som själv strävade efter ordförandeposten, partisekreteraren Erkki Raatikainen, som Paasio inte kunde samarbeta med, gamla Leskinenanhängare som Kaarlo Pitsinki och folk från partikansliet, bland dem organisationschefen Anssi Karkinen. I bakgrunden agerade också president Kekkonen.
Kekkonen, Leskinen och Paasio ville se Mauno Koivisto som statsminister. I SDP:s organ bidrog Paasio på ett avgörande sätt till valet av denne. Han såg nämligen Olavi Lindblom som en utrikespolitisk risk. Kekkonens ståndpunkt motiverades av att Koivisto hade motsatt sig nomineringen av en egen presidentkandidat och uppmanat partiet att ställa sig bakom Kekkonen.
Gottgörelse för nederlaget i partirådet fick Rafael Paasio redan i slutet av 1968, då han ledde en partidelegation till Moskva för att knyta förbindelser på partinivå. Denna gång kunde han göra det med bevarad värdighet, eftersom han inte var statsminister längre och inte hade brådskat med ärendet trots att Kekkonen hade skyndat på. Kekkonen kunde följa delegationens förehavanden genom den information som förmedlades av Vladimir Stepanov och ambassadör Andrej Kovaljov. Enligt dem erkände delegationen SDP:s misstag. Som mer problematiskt framstod kravet från Sovjetunionens kommunistiska parti på samarbete mellan Socialdemokraterna och Finlands kommunistiska parti (FKP) samt kritiken av högerkrafterna inom SDP.
Paasio fick viss upprättelse i valet 1970, då Socialdemokraterna klarade sig bättre än de andra regeringspartierna, trots att de förlorade tre platser. Partiets och Paasios ställning stärktes, då Kekkonen i början av 1970-talet mer än tidigare behövde förlita sig på SDP. En ändring i Sovjetunionens politik signalerades genom utnämningen av Aleksej Beljakov till ambassadör och FKP:s, särskilt minoritetens, agitation för en stor strejkvåg. Kommunisterna och Sovjetunionen uppmuntrades av radikala strömningar bland de unga, också bland socialdemokratiska unga. För att tygla alla dessa behövde Kekkonen även Paasio.
Ett tecken på Paasios starka ställning var utnämningen av honom till riksdagens talman efter valet 1970. Den egentliga upprättelsen för 1968 fick Paasio efter ännu ett val, då han den 23 februari 1972 blev statsminister i en socialdemokratisk minoritetsregering. Regeringen bildade han med ett öga på enandet av partiet. Med i regeringen kom de redan etablerade Mauno Koivisto och Kalevi Sorsa, medan de unga representerades av Ulf Sundqvist som undervisningsminister, Osmo Kaipainen som social- och hälsominister och Matti Louekoski som kansliminister. Paasio tog med även vapenbrödrasocialister och hårdföra anhängare av Leskinen, som Veikko Helle, Sulo Hostila och Valde Nevalainen. Genom att ta med unga krafter ryckte Paasio undan mattan för de ungas opposition och genom att ta med kända Leskinenanhängare knöt han dem till partiet.
Som statsminister i en minoritetsregering måste Rafael Paasio med stöd av Kalevi Sorsa driva två frågor vidare, nämligen återvalet av president Kekkonen genom en undantagslag och fördraget med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Sorsa, som hade blivit statsminister i en center-vänsterregering hösten 1972, bland annat för att Paasio steg åt sidan för honom, började aktivt driva dessa frågor, mer aktivt än Paasio själv. Som ordförande i SDP var Paasio dock ett stöd för Sorsa. Undantagslagen var ett särskilt besvärligt kapitel för Paasio, medan Sorsa var mer pragmatiskt lagd.
Genomdrivandet av EEC-fördraget blev svårt för Paasio och SDP. Kekkonens taktiserande gick ut på att skjuta över ansvaret på andra, ifall Sovjetunionen skulle reagera skarpt. På grund av detta beslöt Paasio, Sorsa och Koivisto att en minoritetsregering inte kunde ta ansvar för en så stor sak. EEC-fördraget var en svår fråga också på grund av det hårda motstånd det mötte från sovjetiskt, kommunistiskt och visst socialdemokratiskt håll. Fördraget drevs till slut igenom 1973 av Sorsas majoritetsregering.
Inför partimötet 1975 undrade man om Paasio skulle ge upp och avgå som ordförande. Att han sköt upp beslutet fram till sitt förstamajtal visar hur svårt det var att ge upp. Paasio föll överraskande ur riksdagen i valet hösten 1975. Efter riksdagsarbetet var han än en gång elektor i presidentvalet 1978. Sitt sista offentliga tal höll han under elektorsmötet. Paasio kunde konstatera hur SDP-väljarna hade accepterat det oundvikliga, Kekkonen.
Liksom alla ledande politiker på 1960- och 1970-talen måste också Rafael Paasio finna en lösning på relationerna till Urho Kekkonen. Till att börja med delade han Väinö Tanners och Väinö Leskinens inställning. Kekkonen var en intrigmakare som försökte, och med Sovjetunionens hjälp även lyckades, hålla Socialdemokraterna utanför. Paasios balanserade och eftertänksamma personlighet bidrog samtidigt till en mer neutral hållning till Kekkonen än den som många av Leskinenfalangens socialdemokrater gav prov på. Paasio höll igen och ville inte bli springpojke åt Kekkonen.
Paasio kom från enkla förhållanden och var ett barn av Folkets hus. Enligt god 1920-talstradition var han absolutist. Han var mycket välklädd och lade stor vikt vid de yttre tecknen på socialt avancemang. Som en motvikt till det levde han ett enkelt liv i förhållande till sin sociala ställning.
Rafael Paasio värdesatte traditionell politik. För att hålla sig à jour med vad som rörde sig i folkets sinne lade han stor vikt vid två förtroendeuppdrag, i Postbankens styrelse och i Folkpensionsanstaltens besvärsnämnd. Paasio höll fast vid och trodde på den socialdemokratiska socialismen, som klart skiljde sig från kommunismen och vänstern i allmänhet. I den varianten av socialism ingick en stark spänning mellan vad som var önskvärt och vad som var möjligt att åstadkomma.
Hannu Soikkanen
Kustaa Rafael Hellström, från 1906 Paasio, född 6.6.1903 i Uskela, död 17.3.1980 i Åbo. Föräldrar timmermannen Karl Albert Hellström och Sofia Karoliina Hellberg. Gift 1936 med bokbindaren Mary Regina Wahlman.
PRODUKTION. Kun aika on kypsä (1980).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rafael Paasios samling, Arbetararkivet, Helsingfors. A. Jokela, Paremman maailman rakentajat. Turun sosiaalidemokraattisen kunnallisjärjestön historia 1906−1996 (1999); Käytännön sosiaalidemokratiaa (1973); L. Lehtinen, Aatosta jaloa ja alhaista mieltä. Urho Kekkosen ja SDP:n suhteet 1944−1981 (2002); R. Paasio, Kaksi piirua vasemmalle. Vallan kahvaa – saranan puolta (1979); R. Paasio, Kun aika on kypsä (1980); H. Rautkallio, Agenda Suomi. Kekkonen, SDP, NKP 1956−66 (1999); L. Sivonen, Viimeinen proletaari, Rafael Paasio (1985); K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); J. Suomi, Urho Kekkonen 1950−1956. Kuningastie (1990); J. Suomi, Urho Kekkonen 1956−1962. Kriisien aika (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen 1962−1968. Presidentti (1994); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968−1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996); J. Suomi, Urho Kekkonen 1972−1976. Liennytyksen akanvirrassa (1998); H. Tiainen, Tovereiden tasavalta (1997); Urho Kekkosen päiväkirjat 1. 1958−62 (2001); Urho Kekkosen päiväkirjat 2. 1963−68 (2002).
BILDKÄLLA. Paasio, Rafael. Foto: E. J. Viitasalo. Uusi Suomis bildarkiv.