YLPPÖ, Arvo


(1887–1992)


Professor, pediatriker, arkiater


Arvo Ylppö var pionjär för barnavården i Finland. Han organiserade den grundläggande barna- och mödrarådgivningen i landet. Till hans meriter räknas den snabbt avtagande spädbarnsdödligheten, vilket ledde till att Finland nådde världstoppen ifråga om denna centrala välfärdsmätare. Ylppös prematurforskning var av internationell betydelse.


 

Som professor i pediatrik organiserade Arvo Ylppö den grundläggande hälsovården för barn. Han ledde verksamheten vid Mannerheims barnskyddsförbund, där mödrarådgivningen inleddes. Genom sina populärvetenskapliga artiklar och föredrag fäste han allmänhetens uppmärksamhet vid vården och uppfostran av barn. Han blev pionjär för rådgivnings­arbetet och barnavården, vilket ledde till att spädbarns­dödligheten i Finland sjönk från cirka tio procent av alla levande födda i början av 1920-talet till under tio promille på 1960-talet, vilket placerade Finland i världstoppen.


 

Arvo Ylppö föddes 1887 i en jordbrukarfamilj med 12 barn. Den livliga och före­tagsamma pojken utvecklade en speciell känslighet för vården av sjuka barn eftersom modern ständigt bekymrade sig för något av barnen som blivit sjukt. Efter studentexamen flyttade Ylppö till Helsingfors för att studera medicin och bli barnläkare. Under studietiden deltog han i student­livet vid Tavastlands nation och kom under nationens inspektor J. R. Danielson­Kalmaris inflytande. Den närstående studiekamraten Viljo Rantasalo blev en livslång arbetskamrat till Ylppö vid utvecklandet av barnskyddet och pediatriken.


 

Kunskapstörsten men också äventyrslustan ledde till att Ylppö redan under studietiden började söka erfarenheter utanför landets gränser. År 1908 studerade han anatomi i Göttingen och gjorde sedan flera resor till Ryssland, de baltiska länderna och Centraleuropa. År 1912 reste han till Berlin för att fortsätta sina studier. Orsaker till resan var hans önskan att stifta bekantskap med den nyaste medicinska forskningen i Tyskland, som vid denna tid hörde till föregångsländerna inom medicin, samt en viss spänning i relationerna mellan honom och professorn i pediatrik Wilhelm Pipping. Denne hade nämligen inte gått med på att ge Ylppö ett disputationsämne. Den unge medicinaren erbjöds ett forskningsämne och en plats vid professor Leo Langsteins forskningscentral i pediatrik vid sjukhuset Kaiserin-Auguste-Victoria-Haus. I Berlin arbetade Ylppö flitigt och disputerade den 6 december 1913 i Helsingfors. Forskningen behandlade utsöndringen av galla hos för tidigt födda.


 

Först efter disputationen i mars 1914 avlade Ylppö medicine licentiatexamen. Detta kan ha varit en orsak till de finländska lärarnas återhållsamhet i bedömningen av Ylppös forskningsresultat. Själv ansåg han sig ha blivit nedvärderad i jämförelse med den positiva kritik han fått i Tyskland. Då Tyskland sedan erbjöd möjligheter till fortsatt forskning återvände Ylppö till Berlin. Efter första världskrigets utbrott förändrades dock situationen. Alla finländare betraktades nu som fiender efter­som de var ryska undersåtar. Ylppö fick fortsätta sitt arbete på sjukhuset, och han mutade myndigheterna med finska frimärken för att slippa anmäla sig hos dem en gång i veckan. Han blev dock tvungen att dra ner på forskningsarbetet och bli avdelningsläkare sedan de tyska läkarna en efter en hamnade vid fronten och på militär­sjukhusen. Kontakterna med hemlandet var svåra att upprätthålla; korrespondensen gick över Stockholm och bekanta jägare, d.v.s. finländare som fick militär utbildning i Tyskland, besökte ibland Ylppö.


 

Det gick dock att forska i det krigstida Berlin. Ylppö slutförde flera forskningsprojekt, för vilka han belönades med Heubnerpriset 1919. Det utdelades vart fjärde år för det bästa tyskspråkiga forskningsarbetet i medicin. Ylppö arbetade flitigt nästan dygnet runt med målet att söka professuren i pediatrik efter Pipping.


 

I Tyskland och i synnerhet på sjukhuset Kaiserin-Auguste-Victoria-Haus stiftade Ylppö bekantskap med rådgivningen för barnavård och amning. På biograferna i Berlin visades till och med propagandafilmer om amning. Även på mottagningen vid sjukhusets klinik undervisades mödrarna i barnavård. Dessutom hade man inlett verksamhet för social barnavård, klubbar och tidig kosthandledning. Ylppö­ fann allt detta mycket intressant. Han skrev sin första populära guide i barnavård Modern som sitt späda barns vårdarinna, som utgavs på finska 1919 och på svenska 1922. När postgången efter Finlands självständighet började löpa smidigare inledde Ylppö korrespondens med översköterskan på Barnsjukhuset Titty von Konow och översköterskan på Kirurgiska sjukhuset Sophie Mannerheim. Med den senare hade han blivit bekant under studietiden. Den långa frånvaron från Finland hade försvagat Ylppös­ färdigheter i finska så mycket att manuset till guiden liksom breven skrevs på tyska. Guiden efterföljdes av en serie populärvetenskapliga artiklar, vilkas syfte var att höja barnavårdens kvalitet i familjerna. Detta var ett nytt sätt att närma sig ämnet, och därför ansåg Ylppö att han inte på ett naturligt sätt kunde diskutera saken med professor Pipping.


 

Idéerna vidareutvecklades när Ylppö­ firade semester i Finland sommaren 1918 efter fyra års oavbruten frånvaro. Vistelsen i Tyskland hade medfört stor ensamhet och osäkerhet, oro för de anhöriga och sorg över en bror som stupade i mars 1918. Under resan fick han till sitt stöd handelsmannen Nikolai Tirkkonen från Tammerfors. Han finansierade en sjuksköterskas studieresa till Tyskland för att skaffa det s.k. barnavårdsmuseet till Finland. Det var en utställning med dockor som avbildade de vanligaste barnsjukdomarna. Med Ylppös hjälp kunde också Frida Winter (senare Jokipii), Margareta Lucander och Toini Leikola avlägga examen i barnavård i Berlin. Det var de här sköterskorna som senare på 1920-talet inledde utbildningen av barnavårdare och hälsosystrar tillsammans med Ylppö. Ylppö själv blev avdelningens överläkare 1918 och ansåg sig därmed ha fått erkännande också för sitt kliniska arbete.


 

År 1919 blev Ylppö docent i pediatrik vid Helsingfors universitet. Han fick också erbjudanden om att flytta till Förenta staterna, men Ylppö var själv intresserad av att återvända till hemlandet. Han sökte och fick en tjänst som biträdande lärare vid medicinska fakulteten. Samtidigt ut­ökades den finskspråkiga undervisningen vid universitetet genom att personliga extra ordinarie professurer inrättades. År 1921 fick Ylppö en av dessa tjänster med pediat­rik som undervisningsämne. Att förbereda finskspråkiga föreläsningar innefattade också skapandet av en medicinsk terminologi på finska. Efter att Pipping gått i pension utnämndes Ylppö 1925 till ordinarie professor i pediatrik, en tjänst som han innehade fram till pensioneringen 1957. Förutom undervisning och forskning innefattade tjänsten arbete som överläkare på Helsingfors allmänna barnsjukhus. Sjukhuset låg vid Fabriksgatan i trånga gamla lokaler. Ett av de arbetsfält som Ylppö engagerade sig i var att ansvara för byggandet av en ny barnklinik. För att driva igenom projektet utnyttjade han medierna och utövade påtryckningar på beslutsfattarna med de kvinnliga riksdagsledamöternas stöd. Den nya sjukhusbyggnaden restes i skuggan av kriget och nödåren och invigdes 1946.


 

Ylppö var även verksam vid Helsingfors stads barnskyddsnämnd som representant för Nationella samlingspartiet i samarbete med kvinnliga politiker (bl.a. Miina Sillanpää) över partigränserna. Genom att delta i politiken försökte Ylppö förbättra barnens levnadsförhållanden. Han främjade hälsovården av barn också genom att delta i utvecklingen av den inhemska läke­medelsindustrin inom Orionkoncernen och blev samtidigt förmögen.


 

Ylppö var en inspirerande lärare. Han handledde de unga läkarna i allmänt socialt folkhälsoarbete för att de sedan som kommunalläkare skulle delta i rådgivningsarbetet vid sidan av tjänsten fastän det inte hörde till deras skyldigheter. Han inbjöd internationella föreläsare till Finland, bland dem sin tyske läromästare Leo Langstein. Han hjälpte också sina studenter att söka sig utomlands för påbyggnadsstudier.


 

Att lära familjer hälsosamma livs- och matvanor samt hygien var en av de stora utmaningarna inom folkhälsoarbetet under 1900-talets första årtionden. Verksamheten omfattade även förebyggande hälsofostran och socialt arbete. Sophie Mannerheim hade tillsammans med några andra personer gjort förberedelser för att grunda en barnskyddsorganisation redan 1918. Hon bad sin bror general Gustaf Mannerheim ta över ledningen av förbundet, och denne gick med på det när systern Sophie och skolrådet Erik Mandelin övertalade Arvo Ylppö att delta. Hösten 1920 grundades sedan General Mannerheims barnskyddsförbund (MBF). Förbundets mål var att höja nivån på barnavården för att sänka landets höga spädbarns- och barndödlighet.


 

Ylppö turnerade runt i Finland med ett barnavårdsmuseum som han hämtat från Tyskland och höll föreläsningar om god barnavård. Vid dessa arrangemang, som leddes av Ylppö och de övriga representanterna för MBF, grundades lokala avdelningar av förbundet. På tio år blev organisationen en landsomfattande nydanare inom folkhälsoarbetet, ungdomsvården och barnskyddet. I Helsingfors ombyggdes ett mödrahem som ägdes av den av Sophie Mannerheim ledda föreningen Moders­vård åt barnet till ett undervisningssjukhus underställt Mannerheims barnskyddsförbund. Här uppstod oenighet mellan Sophie Mannerheim och Arvo Ylppö. Den förra ville garantera skydd för ensamstående mödrar, medan Ylppö ville utveckla den allmänna barnavården. I Ylppös synsätt fanns en tydlig social aspekt. Enligt honom förtjänade alla barn en god omvårdnad och ordentliga möjligheter för livet. I motsats till flera samtida trodde han inte på rasläror och på att ett asocialt beteende skulle vara ärftligt. I denna fråga ställde sig Mannerheim på Ylppös sida och därmed genomfördes ändringen.


 

Förbundet hade ett omfattande program. Där ingick handledning i fysisk hälsovård, men också en hel del verksamhet i anslutning till barnens levnadsvanor. Genom hobbyklubbarna och genom att organisera budtjänst för unga, s.k. express­byråer, kunde förbundet hjälpa unga att lämna gatorna. Samma syfte hade barnfesterna och tivolitillställningarna. Ylppö i synnerhet ansåg att barn hade rätt att ha roligt. Denna tanke ledde efter kriget till grundandet av Stiftelsen Barnens dag, som ägs av sex barnskyddsorganisationer och vars syfte är att driva Borgbackens nöjespark i Helsingfors. Konstverk anskaffades till barnhemmen för att stödja barnens estetiska fostran. I idrottstävlingar och simskolor fick barnen lära sig att motionera och vistas i frisk luft. Idrott hörde till den unge Arvo Ylppös favoritsysslor, och inte minst under de ensamma åren i Tyskland.


 

På sjukhuset Kaiserin-Auguste-Victoria-­Haus fanns en rådgivningsstation för småbarn där mödrarna fick handledning i barna­vård. Där arbetade specialutbildade sjuksköterskor och barnsköterskor som biträden till läkarna. Enligt Ylppö var detta en god lösning även för Finland, där det fanns få läkare, men där mödrarnas bildningsnivå var relativt hög. Redan våren 1921 inleddes vid Barnens borg, som ägdes av Mannerheims barnskyddsförbund, en utbildning av barnavårdare och vårdsystrar. År 1924 ändrades namnet på de senare till hälsosystrar i samband med att utbildningen reformerades under ledning av Venny Snellman, som studerat i England med stipendium från förbundet. Hälsosystrar som utexaminerats från förbundets kurser anställdes av kommuner och förbundets avdelningar för att sköta den förebyggande hälsovården. Ylppös arbetskamrat vid utbildningen av barnavårdare var översköterskan Agnes Sinervo-Mantere.


 

På landsbygden gjorde hälsosystrarna hembesök och höll mottagning i sina hem. År 1922 öppnade Ylppö en rådgivningsstation i den gamla vedkällaren på Barnens borg, som renoverats till mottagning. Mödrarna i arbetarstadsdelen Berghäll kom med sina barn till hälsokontrollerna och fick samtidigt råd. Spädbarnsdödligheten i området sjönk snabbt, vilket uppmuntrade till att utvidga verksamheten. Rådgivningsstationer grundades främst i städer och på industriorter, ofta tillsammans med kommunerna och industrin. Mödrarådgivning i samarbete med myndigheterna inleddes 1926 i Viborg och Helsingfors. Dessa försök ledde 1944 till stiftandet av barn- och mödra­rådgivningslagar. Samtidigt blev kommunerna skyldiga att anställa hälsosystrar och barnmorskor. Efter dessa reformer hann Finland snabbt ifatt sina västliga grannar i minskad spädbarns- och barnadödlighet.


 

Mannerheims barnskyddsförbund spelade en betydande roll i det preventiva folkhälsoarbetet, som under mellankrigstiden till stor del sköttes av medborgarorganisationerna, medan myndigheternas resurser gick till att organisera och upprätthålla sjukvården och anstalterna. Efter krigen koncentrerade sig MBF på att utveckla mödrarådgivningen och skolhälsovården och att bygga hälsohus. I Helsingfors byggdes ett nytt Barnens borg 1948 med hjälp av både inhemskt och rätt omfattande svenskt bistånd. Ett andra Barnens borg blev färdigt i Kuopio några år senare.


 

Arvo Ylppös mest betydande vetenskapliga forskning gällde för tidigt födda barn, s.k. prematurer. Han utvecklade kriterier för prematurskap som fortfarande används vid sidan av andra kriterier. Enligt dessa måste varje barn som vid födseln väger under 2 500 gram få särskild vård. Ylppös viktigaste insikt var att en prematur inte dör på grund av sin ringa vikt utan av någon organisk sjukdom, som kan botas genom vård. Detta ledde prematurforskningen in på nya banor.


 

Det var nästan omöjligt att ordna special­vård utanför Helsingfors. Från och med slutet av 1940-talet publicerade MBF flera texter och kortfilmer om prematurvård både för allmänheten och i synnerhet för personalen inom hälsovården. För transport av spädbarnen utvecklades i början av 1950-talet en prematurlåda av trä som hölls varm med hjälp av utbytbar sand i mellanbottnen. Hälsosystrarna, kommunalläkarna och volontärerna vid MBF:s avdelningar hjälpte att flytta prematurerna i lådorna till Barnens borg för att där ge dem effektiv vård. Systemet övergavs först i början av 1960-talet, då centralsjukhusen förde hjälpen närmare landsbygden. Därefter specialiserade sig Barnens borg allt mer på barnneurologi. Som arbetskamrat och efterträdare på Barnens borg hade Arvo Ylppö sin maka Lea Ylppö.


 

Arvo Ylppö blev den goda barnavården personifierad. År 1952 fick han den högsta hedersbetygelsen som en läkare kan få, titeln arkiater. Det positiva förhållandet till barn antog nästan en folkrörelses dimensioner 1987, då arkiatern fyllde hundra år och uppträdde på hundratals tillställningar medan man på rådgivningarna drack födelse­dagskaffe till hans ära.


 

Aura Korppi-Tommola


 

Arvo Henrik Ylppö, född 27.10.1887 i Ackas, död 28.1.1992 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Heikki Ylppö och husmodern Henriikka Maunu. Gift med (1) Aino Marjatta Wegelius 1925, (2) medicine licentiaten Lea Jokelainen 1950.


 

PRODUKTION. Icterus Neonatorum (inclus. I. n. gravis) und Gallenfarbstoffsekretion beim Foetus und Neugeborenen (1913); Äiti pikkulapsensa hoitajana ja ruokkijana (1919, Modern som sitt späda barns vårdarinna 1922); Från barnkammaren till skolbänken. Barnens utveckling, vård och uppfostran under lek- och skolåren. Barnens föräldrar och lärare tillägnad (1928); Lastenhoito ja lastentaudit (1949); Elämäni pienten ja suurten parissa (1964, Mitt liv bland små och stora. Stockholm 1964); Ihmisen ääni (1979); Sanat kuin helminauha. Arkkiatri Arvo Ylpön ajatuksia (1992). Talrika vetenskapliga artiklar i facktidskrifter och vägledningar i barnskötsel.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Korppi-Tommola, Terve lapsi – kansan huomen. Mannerheimin Lastensuojeluliitto yhteiskunnan rakentajana 1920−1990 (1990); I. Numminen, Arvo Ylpön vuosisata (1987); I. Numminen, Kiitos on paras palkka. Arvo Ylpön kokemuksia, näkemyksiä, utopioita (1990); P. Pulma & O. Turpeinen, Suomen lastensuojelun historia (1987); Suomen lapsen pitkä marssi. Mannerheimin Lastensuojeluliiton vaiheita ja Arvo Ylpön muistelmaa (1980); L. Tuuteri, Sata vuotta lasten sairaalahoitoa. Helsingin Lastenklinikka 1893−1993 (1993).

 

BILDKÄLLA. Ylppö, Arvo. Foto: Matti Saves. Uusi Suomis bildarkiv.