Emil Zilliacus forskningsområde var antikens tradition inom den senare europeiska litteraturen, och han verkade som docent och till slut som extraordinarie professor vid Helsingfors universitet. Han gav ut essäsamlingar om antikens litteratur samt reseberättelser om Grekland och Italien. I sina diktsamlingar behandlade han motiv som hade sitt ursprung i den klassiska kulturen. Zilliacus var också en av alla tiders mest betydande översättare till svenska av grekiskt drama och grekisk lyrik.
Emil Zilliacus, som i olika sammanhang kallats ”den siste hellenen” eller ”den siste greken”, var född i Tammerfors men gick i skola i Viborg, där han blev student 1896 vid Finska klassiska lyceet. År 1900 avlade han filosofie kandidatexamen och disputerade för doktorsgraden 1905. Under sin studietid vid universitetet deltog han som en centralgestalt i kulturkretsen Euterpes verksamhet, skrev i dess tidskrift och var med om de livliga diskussionerna i tidskriftens spalter. En av gruppens mest minnesvärda tillställningar var Zilliacus doktorsmiddag på restaurant Catani: deltagarna hade iklätt sig toga och hade en lagerkrans kring pannan. Zilliacus hade påverkats starkt av den antika litteraturen och kulturen, av den franska symbolismen och den så kallade parnassiska skolans diktning. Hans omfattande doktorsavhandling, som till största del skrevs i Paris, behandlade antiken i den franska poesin.
År 1909 utnämndes Zilliacus till docent i litteraturhistoria. Han gav även ut några andra studier kring antikens inflytande på den senare europeiska litteraturen, speciellt en undersökning av den italienska diktaren Giovanni Pascolis dikter med motiv från antiken. I fråga om sin metodik representerar hans forskning den franska komparativa litteraturhistorien. Zilliacus intresse för den franska och italienska litteraturen kommer fram i det urval översatta dikter som han publicerade 1921 i boken Sonetter och sånger. Zilliacus var också en uppskattad föreläsare, som inte tilltalade enbart klassiska filologer eller litteraturhistoriker.
Det var ändå essäistiken som kom att bli hans centrala område; i denna behandlade han framför allt den grekiska dikten och dramat. Inom denna motivkrets gav han ut fyra samlingar: Grekisk lyrik (1911), Lans och lyra (1933), Choros (1939) och Eros och Eris (1948). I sin förtjusande essä ”Vid brasan med Horatius” (i samlingen Lans och lyra) rör han sig inom den romerska litteraturen. I Zilliacus essäer intar prov på översättningar av antikens poesi en central ställning. I detta sammanhang kan man speciellt nämna essäsamlingen Choros, som i huvudsak behandlar Pindaros och innehåller betydande översättningar av dennes körlyrik. Avsnittet om Pindaros var även i övrigt det bästa som dittills skrivits om denna grekiska diktare.
Zilliacus blev även berömd för sina svenska översättningar av grekiska dramer, speciellt skådespel av Aischylos och Sofokles. År 1919 gav han därtill ut en allmän presentation av Sofokles och 1951 en betraktelse om Aischylos. Han publicerade även en vacker bok med titeln Grekiska epigram (1922). Denna innehåller ett urval grekiska epigram och är prydd med bilder av antikens vasmåleri. I egenskap av tolkare av grekisk lyrik, översättare och essäist, samt som föredragshållare och talare, var Zilliacus mycket uppskattad i Sverige, vilket speciellt framgår av att Svenska Akademien tilldelade honom sin stora guldmedalj 1930.
Zilliacus egen lyriska produktion var mycket omfattande. I sina diktsamlingar Offereld (1915), Hellenika (1917), Soluret (1926), Templet (1931), Minnesaltaret (1936), Vandring (1938), Finlands festspel (1940) och Silverhöst (1943) företrädde han ett klassiserande och tydligt framställningssätt. I dikterna finner man ett starkt inflytande från länderna kring Medelhavet. Men som Thomas Warburton konstaterat står Zilliacus också i nära förbindelse med det finlandssvenska borgerskapet och den egna familjens kulturtradition. Zilliacus hade även talang för akademiska festdikter: han författade en kantat till Åbo Akademis promotion 1927 och ett lovkväde 1931 till Svenska Akademien (bägge publicerade i diktsamlingen Templet). Ett urval av hans dikter utgavs 1935 med titeln Hellas och Hesperien, och 1950 publicerades antologin Brunnarna. Zilliacus enda försök att skriva skönlitterär prosa blev novellsamlingen Eldprov, som kom ut under pseudonymen Johan Alvik 1927.
Zilliacus gav ut några reseskildringar om sina färder i Grekland och Italien: Pilgrimsfärder i Hellas (1923), Romerska vandringar (1924), Italienare (1930) och Tempe och Termopyle (1937). I den förstnämnda ingår en verkningsfull skildring av en klättring upp till berget Parnassos topp och de homeriska intryck färden gav. Sin hängivenhet för hembygden Karelen bevarade Zilliacus livet igenom. Minnen från Karelen återgav han i verket Karelare och annat folk (1934). Även Hapenensaari i Viborgs skärgård, dit han alltid återvände under sina semestrar, finns med i hans diktning.
Zilliacus erhöll professors titel 1940; 1943 utnämndes han till personlig extraordinarie professor i antikens litteratur, en tjänst som han lämnade två och ett halvt år senare med pension. Till hans 75-årsdag 1953 utgavs festskriften Florilegium amicitiae. Den innehåller studier och dikter av en imponerande skara medverkande: vid sidan av finländska författare som Gunnar Björling, Rolf Lagerborg och Hugo E. Pipping deltog bl.a. svenskarna prins Wilhelm, Axel Boëthius, Johannes Edfelt, Eyvind Johnson, Karl Ragnar Gierow, Martin P:son Nilsson och Anders Österling.
Emil Zilliacus intresse för den grekiska litteraturen övertogs av hans son, den uppskattade papyrologen, professor Henrik Zilliacus, som också utgav ett flertal populära verk och essäsamlingar om antikens litteratur och kultur.
H. K. Riikonen
Gustaf Emil Zilliacus, pseudonym Johan Alvik, född 1.9.1878 i Tammerfors, död 7.12.1961 i Helsingfors. Föräldrar ingenjörskaptenen Mauritz Emil Zilliacus och Mathilda Vilhelmina Grönfors. Gift 1905 med Ingrid Wegelius.
PRODUKTION. Den nyare franska poesin och antiken (1905); Giovanni Pascoli et l’antiquité (1909); Grekisk lyrik (1911; 3 uppl. 1945); Offereld (1915; 2 uppl. 1938); Hellenika (1917); I grottan (1920); Sonetter och sånger (1921); Grekiska epigram (1922; 2 uppl. 1954); Pilgrimsfärder i Hellas (1923); Romerska vandringar och raster vid vinbrunnar och vattenfontäner (1924); Soluret (1926); Eldprov (under pseudonymen Johan Alvik, 1927); Italienare (1930); Templet (1931); Lans och lyra (1933); Karelare och annat folk (1934); Hellas och Hesperien (1935); Minnesaltaret (1936; 2 uppl. 1946); Tempe och Termopyle (1937); Vandring (1938); Choros. Studier över grekisk körlyrik (1939); Finlands festspel (1940); Silverhöst (1943); Eros och Eris. Studier i grekisk poesi (1948); Brunnarna (1950); Aischylos (1951); Xenion. Ett knippe tillfällighetsvers (1953).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); Florilegium amicitiae. Till Emil Zilliacus I.IX.MCMLIII. Festskrift (1953); O. Mustelin, Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den (1963); H. Thesleff, Emil Zilliacus. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 1963; H. Zilliacus, Hapenensaari (1986).
BILDKÄLLA. Zilliacus, Emil. SKS/Litteraturarkivet.