LESKINEN, Väinö


(1917–1972)


Minister, partisekreterare, förbundsordförande


Väinö Leskinen blev känd som en av nyckel­personerna i vapenbrödrasocialisternas kamp mot kommunismen, partisekreterare för Finlands socialdemokratiska parti (SDP), ordförande för Arbetarnas idrottsförbund i Finland (AIF), minister och motståndare till Urho Kekkonen. Efter att ha frusits ut från partiledningen gjorde Leskinen en helomvändning och knöt relationer med såväl Sovjetunionen som president Kekkonen.

 

Väinö Leskinen föddes i Helsingfors i en arbetarfamilj, men hans föräldrar flyttade till det svenskspråkiga Sjundeå undan inbördeskrigets efterspel 1918. I Sjundeå gick Väinö och hans bror i svenskspråkig folkskola och lärde sig språket. Detta gav honom en god grund för politisk verksamhet och gav honom en chans att gå i svenskspråkigt läroverk i Helsingfors, dit hans familj nu återflyttat. Väinö Leskinen utmärkte sig som en god idrottsman, med talang för flera sporter.


 

Mitt under sin tid i reservofficersskolan togs Leskinen ut i vinterkriget och deltog i strider vid fronten. Vinterkriget präglade honom mycket, och sommaren 1940 anslöt han sig till den socialdemokratiska partiavdelningen Raivaajat (Röjarna), som i sitt program betonade försvar av riket och kampen mot kommunismen. Han deltog också i det stiftande mötet för Finlands vapenbrödraförbund och valdes till medlem av förbundsdelegationen. Leskinen hörde till de unga socialdemokrater som deltagit i kriget och som aktivt motsatte sig verksamheten inom Föreningen för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen samt den opposition som grupperat sig kring partisekreteraren för Finlands socialdemokratiska parti (SDP) K. H. Wiik.


 

Under fortsättningskriget sårades Leskinen och återvände inte till fronten, utan anställdes som funktionär vid Vapenbrödraförbundet i början av 1942. Som tjugo­fyraårig sårad kapten och generalsekreterare för Arbetarnas idrottsförbund (AIF) hörde han till sin tids idoler.


 

Vid SDP:s partikongress i november 1944 kritiserade Leskinen oppositionen, som klagat över partiledningen, försvarade Väinö Tanner och stödde valet av dennes kandidat Unto Varjonen till ny partisekreterare. I gengäld utsågs Leskinen på förslag av Varjonen till organisationssekreterare vid partidelegationens följande sammanträde. Duon blev en symbol i SDP:s kamp mot kommunismen.


 

Den interna situationen inom SDP blev allt mer spänd i och med att partikongressen sommaren 1946 närmade sig. Trots att en del av ledarna inom partioppositionen redan anslutit sig till Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), existerade fortfarande inom partiledningen och på fältet oenighet om partiets krigstida politik och även om partiets inställning till kommunisterna. Däremot rådde en tämligen stor enighet om partiets inrikespolitiska målsättningar. I riksdagen framlade SDP en motion om att tillsätta en socialiseringskommitté, och Leskinen var den förste som tecknade under när partiet ställde en inter­pellation om dröjsmålet med ärendet. Initiativet avspeglade den starka tron på planhushållning under tiden efter kriget.


 

Unto Varjonen avgick som partisekreterare vid en extraordinarie partikongress 1946. Partidelegaterna valde Leskinen till hans efterträdare. Valet av Leskinen tilltalade inte oppositionen, men ingen motkandidat uppställdes.


 

Hösten 1946 startade partisekreteraren en kampanj för den ”kämpande socialdemokratin”, tillsammans med organisationssekreteraren Veikko Puskala, i syfte att stärka medlemsleden. Leskinen angrep i sina tal kommunisterna och brydde sig inte om att Statspolisens detektiver följde med hans offentliga framträdanden.


 

År 1948 utkämpades två bittra valkamper, nämligen om antalet delegater vid AIF:s förbundsmöte och vid riksdags­valet på sommaren. Partisekreterare Leskinen deltog i bägge kampanjerna, som ord­förande för partiets idrottssektion och som riksdagsledamot, och kritiserade skarpt kommunisterna. Detta ledde till att den skarpaste kritiken riktades mot honom för hans krigstida uttalanden och handlingar. Kommunisterna förde nu kampen aggressivare än under tiden genast efter kriget.


 

När striden stod som hetast inträffade en bilolycka som gav motståndarna vapen i hand. Riksdagsledamoten Walter Kuusela körde 6 april 1948 en bil med en berusad Leskinen i baksätet. I Eura kolliderade man med en grupp pojkar, av vilka en dog och en annan blev svårt skadad. Bilen hade redan tidigare kört i diket med Leskinen bakom ratten. De kommunistiska tidningarna gjorde en sensation av kollisionen och angrep därmed både Leskinen och Socialdemokratiska partiet.


 

Leskinen dömdes till fem månaders fängelse och avsade sig alla sina förtroende­uppdrag. Inom SDP stärkte händelsen på nytt indelningen i majoritet och opposition. Ryktena om ett förestående kommunistiskt maktövertagande ställde snart händelsen i skuggan, men helt glömdes den inte och Leskinen återfick heller aldrig sin forna ställning. Händelsen satte också sina spår i de personliga relationerna inom partiledningen.


 

Trots att kollisionen i Eura gav SDP negativ uppmärksamhet segrade partiet i AIF:s val i april. Socialdemokraterna gick också framåt i riksdagsvalet på sommaren, medan kommunisterna i motsvarande grad förlorade. Leskinen var deprimerad och synnerligen ödmjuk efter bilolyckan, men sedan han avtjänat sitt straff och återvänt till sin tjänst som partisekreterare i december 1948 återfick han snabbt sin verksamhetslust. Inom SDP steg Leskinens aktier till följd av hans skäll på kommunisterna.


 

Som partisekreterare stödde Leskinen klart K.-A. Fagerholms minoritetsregering och fortsatte kampen mot kommunisterna. Vid denna tid började oppositionspartierna, DFFF och Agrarförbundet, finna varandra, i synnerhet Urho Kekkonen och Sovjet­unionen. Vid presidentvalet 1950 ställde SDP sig bakom J. K. Paasikivi, men trots att partiet tryggade återvalet av Paasikivi, gav denne Kekkonen i uppdrag att bilda regering. Motsättningarna mellan Kekkonen och Socialdemokraterna skärptes ytterligare. Penna Tervo och Unto Varjonen formulerade ett beslut enligt vilket SDP inte godtog Kekkonen och kommunisterna i samma regering, men även Leskinen stod klart i fronten mot Kekkonen.


 

Leskinen deltog som partisekreterare i förhandlingarna då man, under tiden för Kekkonens första regering, försökte finna en grund för en ny regering. Han hade då mycket att göra med statsministern, som genom sin smidighet och politiska taktik utmanade hela Socialdemokratiska partiet. Leskinen och Tervo hade i förväg synnerligen starkt motsatt sig den regering med agrarer och socialdemokrater under ledning av Kekkonen som tillsattes i januari 1951, och Leskinen förhöll sig även senare kritisk till regeringen. Tervo, som fick handels- och industriministerns portfölj, och försvarsminister Emil Skog började däremot se saker och ting ur regeringens synvinkel och förstå Kekkonen bättre. Vapenbrödragruppen höll på att splittras.


 

Leskinens triumftåg inom AIF fortsatte. SDP fick efter en mycket stark kampanj och kamp förbundet i sin makt vid valet av förbundsdelegation 1951. Tack vare skickliga arrangemang fick Socialdemokraterna med 34 000 röster 68 representanter, medan kommunisterna med ca 30 000 röster bara fick 12 representanter. Kommunisternas nederlag fördjupades av att Socialdemokraterna lyfte fram Leskinen, som varit föremål för kommunisternas skarpa kritik, till ordförande för förbundet. Då Leskinen vid valet 1951 även valdes till riksdagsledamot och till ordförande för SDP:s riksdagsgrupp började anhopningen av uppdrag i en och samma hand väcka både avund och kritik.


 

Relationerna mellan SDP och Kekkonen började försämras också inom utrikespolitiken, i synnerhet i förhållande till Sovjetunionen. Efter fortsättningskriget hade Kekkonen skapat kontakter med den sovjetiska s.k. partilinjen, medan SDP åter fördjupade sina kontakter både med de västliga broderpartierna och med underrättelsetjänsterna i väst. Leskinen var en central gestalt i dessa kontakter. År 1950 reste han i tre månader runt i USA, skaffade ekonomiskt stöd åt SDP och träffade bland andra Jay Lovestone, den tidigare generalsekreteraren för det kommunistiska partiet där. Denne hade hoppat av från partiet mot slutet av 1920-talet och ledde på 1950-talet kampen mot kommunismen inom fackföreningsrörelsen.


 

I januari 1952 publicerade statsminister Kekkonen från sin sjukbädd ett linjetal i tidningen Maakansa, det s.k. pyjamastalet, vari han betonade Finlands strävan efter neutralitet oberoende av fördraget med Sovjetunionen om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-pakten). Detta hängde ihop med planerna på ett nordiskt neutralitetsförbund, som i sin tur berodde på Sovjetunionens strävan att lösgöra Norge­ och Danmark från Nato. Genom sitt tal beträdde Kekkonen ett område som traditionellt tillhört SDP, nämligen de nordiska kontakterna. Han var medveten om irritationspunkterna i sitt tal, och efter att genom utrikesminister Sakari Tuomiojas förmedling ha hört Leskinens påpekande att talet skulle väcka kritik i Norge mildrade han det något. Kekkonen betonade emellertid att det var fråga om Finlands och inte om Norges intressen.


 

Såsom Socialdemokraterna förutspått väckte talet kritik i Norge och Danmark. Socialdemokraterna var också missnöjda över att frågan inte behandlats av regeringen. Kekkonen erbjöd sig taktiskt att avgå, vilket SDP dock avböjde. Kekko­nen betonade att Leskinen vid regeringsbildningen lovat att statsministern fick sköta utrikespolitiken och berömde Leskinen som en pålitlig person. Även ­Leskinen framträdde försonligt, men det hade dock klart framgått att Kekkonens strävan till ledarskap utsträckte sig till områden där Socialdemokraterna bjöd motstånd både som parti och som enskilda individer. Motsättningar fanns såväl mellan K.-A. Fagerholm och Kekkonen som mellan Leskinen och Kekkonen.


 

Medan SDP och Agrarförbundet stred om makten och om statliga fördelar för sina respektive partier innehade Leskinen en central ställning som ordförande för SDP:s riksdagsgrupp. Mot slutet av november 1952 blev han också socialminister, då socialminister Ralf Törngren övertog utrikesministerns portfölj efter Sakari Tuomioja. Utnämningen av Leskinen till minister och valet av Väinö Tanner efter honom till ordförande för riksdagsgruppen kommenterades missnöjt både av Sovjet­unionens regering och av Pravda.


 

En tröskelfråga för regeringssamarbetet blev en kris om utgifterna, där Leskinen och Kekkonen återigen hamnade på kollisionskurs. Relationerna dem emellan skärptes då statsministern beskyllde socialministern för att till Helsingin Sanomat ha avslöjat hans planer på att sänka utgiftsnivån. Den skyldige var emellertid Aku Sumu, ordförande för Finlands fackföreningars centralförbund (FFC), som av Leskinen fått en kopia av planen. Varken Leskinen eller Kekkonen böjde sig, och slutligen avgick Kekkonens tredje regering på grund av dessa oenigheter.


 

Leskinen kritiserade skarpt Kekkonens följande borgerliga minoritetsregering. Trots att det ännu fanns många socialdemokrater som kritiserade Kekkonen skiljde ­Leskinen sig från de andra som den skarpaste. Vid det urtima riksdagsvalet i mars 1954 ledde han SDP:s valkamp under devisen ”Agrarpartiet bör krossas”. Målet uppnåddes inte, Agrarpartiet vann två nya mandat och SDP ett. Leskinen segrade emellertid i nästa rond, då Svenska folkpartiets Ralf Törngren i början av maj utsågs till statsminister. Leskinen blev inrikes­minister och Kekkonen utrikesminister.


 

Leskinen kunde emellertid inte förhindra att Kekkonen blev statsminister i oktober 1954. I synnerhet Penna Tervo och ordföranden för SDP Emil Skog motarbetade honom mer än tidigare. Regeringslösningen förklaras också bäst av Socialdemokraternas inre stridigheter. Leskinen fortsatte dock som inrikesminister, och 1954 fick han en ny bundsförvant i sekreteraren för FFC, Olavi Lindblom, som tidigare hört till hans motståndare.


 

Väinö Leskinen förlorade i kampen mot Kekkonen delvis på grund av att denne fick bundsförvanter från Socialdemokraternas egna led. Splittringen i rörelsen startade inom AIF. Grälen om grundandet av ett riksidrottsförbund som i ett par års tid pågått bakom kulisserna blev offentliga 1954. Som ordförande drev Leskinen på ett riksomfattande förbund och fick emot sig inte bara anhängarna av AIF:s självständighet och kommunisterna utan också sina forna bundsförvanter. I november–december 1953 avslog majoriteten inom AIF:s förbundsdelegation tre gånger de förslag som ställdes av ordföranden och majoriteten inom förbundsstyrelsen. Samtidigt skärptes relationerna mellan Leskinen och hans tidigare medhjälpare Pekka Martin.


 

År 1954 lyckades Martin locka Penna Tervo att ställa upp som motkandidat till Leskinen vid valet av förbundsdelegater, varför två vapenbrödrasocialister stod mot varandra i den därpå följande bittra kampen. Vid det avgörande distriktsmötet 27 februari 1955 stödde kommunisterna de ordförandekandidater som Tervo föreslagit, varefter Leskinens anhängarmajoritet marscherade ut och mötet valde enbart de av Tervo föreslagna delegaterna. Enligt Leskinens anhängare hade den socialdemokratiska minoriteten brutit mot partikongressens beslut 1946, enligt vilket man inte fick ty sig till kommunisternas stöd vid interna tvister. Mötet fördjupade oenigheten, och allt fler tog parti utifrån dessa händelser. Meningsskiljaktigheterna ledde 31 mars 1955 till Leskinens avgång som ordförande för AIF.


 

Vid SDP:s partikongress i början av juni 1955 var frontlinjerna klara. I huvudsak handlade det om att vara för eller emot Leskinen. Leskinen kritiserades skarpt under partikongressen. Han fick emellertid fortsätta som partisekreterare mot att han lovade stödja omvalet av Emil Skog till parti­ordförande. Leskinen hade räknat med att få stöd av Aarre Simonen och Erkki Lindfors från Tammerfors, men detta visade sig vara en missuppfattning, och då de s.k. skogiterna som stödde ordföranden för partiet fick majoritet inom partistyrelsen avgick Leskinen från regeringen mot slutet av september. Han grundade en egen informationsbyrå, ”bunkern”, och började planera en extraordinarie partikongress, där styrkeförhållandet kunde mätas för ett utbyte av ledningen.


 

I Leskinens namn och under hans ledning fick man ett tillräckligt antal distrikt att kräva en extraordinarie partikongress. Härefter vidtog en skoningslös kamp om delegaterna till denna. Vid kongressen i april 1957 segrade Leskinens anhängare i valet till procedurutskottet och erövrade samtliga 17 platser. Formellt stod två ekonomisk-politiska program mot varandra, men i verkligheten rörde det sig enbart om makt.


 

Maktkampen kulminerade i valet av partiordförande. Leskinens anhängare höll på Väinö Tanner och skogiterna på K.-A. Fagerholm, som på grund av tidigare uttalanden egentligen kunde anses höra till den föregående falangen. Tanner besegrade Fagerholm med en röst. Leskinen var inte intresserad av någon försoning, och hans handlande bidrog till att minoriteten marscherade ut från kongressen. Däremot trodde många av Tanners anhängare att valet av denne kunde få till stånd en förlikning inom partiet. Till partisekreterare valdes enhälligt Leskinens uppbackare Kaarlo Pitsinki. Delningen av partiet fortsatte efter mötet eftersom partistyrelsen till följd av utmarschen enbart bestod av Leskinens anhängare.


 

Väinö Leskinens och Urho Kekkonens utrikespolitiska ställningstaganden skilde sig från varandra redan mot slutet av fortsättningskriget, då den föregående hörde till Vapenbrödraförbundet och den senare till fredsoppositionen. Leskinen och Kekkonen var också konkurrenter sedan 1950-talet, och Leskinens försök att 1954 som ordförande för AIF knyta relationer till sovjetledningen utsträckte konkurrensen också till utrikespolitiken. Leskinen stod även i kontakt med de sovjetiska representanterna i Finland ända till 1957, men då Tanner med stöd av Leskinens anhängare valdes till ordförande för SDP, inledde den sovjetiska pressen sina angrepp mot båda. Leskinen, som utnämndes till social­minister 1958, ansågs rentav som skyldig till att Sovjetunionen förhöll sig fientligt till Fagerholms tredje regering. I själva verket gällde det också regeringens sammansättning.


 

Partioppositionen inom SDP grundade 1959 sitt eget parti, Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF), varför Väinö Tanner vid partikongressen 1960 med lätthet omvaldes till ordförande trots en del kritiska röster. En delegation från Helsingforsdistriktet hade under ledning av Leskinen bett Tanner fortsätta.


 

Den ”bohemiska” bilden av Leskinen förstärktes ytterligare av att han för andra gången hamnade i fängelse för rattfylleri. Han avtjänade sitt straff i Mariehamn då Olavi Honka våren 1961 utsågs till gemensam kandidat för Kekkonens motståndare inför presidentvalet följande år. Sedan Honka efter notkrisen på hösten avsagt sig sin kandidatur föreslog Leskinen Rafael Paasio till presidentkandidat för partiet. Paasio hörde emellertid inte till Leskinens män; vid partikongressen 1963 uppställde han som villkor för att ställa upp som parti­ordförande att denne inte skulle inväljas i partistyrelsen. Veikko Helle ställde upp som motkandidat till Paasio, men Paasio segrade.


 

Efter att i ett års tid ha hållit sig i skymundan från både rikspolitiken och sitt eget parti kom Väinö Leskinen till slutsatsen att han var tvungen att ompröva sin inställning till Kekkonen, Sovjetunionen och kommunisterna för att komma ur sitt dödläge.


 

Enligt Hannu Rautkallio tog både Kekko­nen och den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB initiativ till ett nytt närmande till Leskinen med Paavo Aitio och Arvo Korsimo som mellanhänder samt senare också ambassadrådet Vladimir Stepanov. Kekkonens strategi gick ut på att med hjälp av Leskinen knyta Socialdemokraterna närmare till sig. Vid styrningen av Leskinens omvändelse medverkade vid sidan av Kekkonen hans gamla KGB-­kontakt Michail Kotov.


 

Kekkonens biograf Juhani Suomi åter betonar mer Leskinens egen aktivitet. Sedan Leskinen fallit ur partistyrelsen 1963 började han efter ett års grubblande söka sig en ny riktning. Naturliga diskussionspartner var då Korsimo, Aitio och Stepanov samt bl.a. generalsekreteraren för Finlands kommunistiska parti (FKP) Ville Pessi. Kekkonen kunde följa dessa diskussioner, åtminstone med hjälp av Korsimo. Talrika kontakter ledde till att Leskinen träffade chefen för den internationella avdelningen vid centralkommittén för Sovjetunionens kommunistiska parti (SKP) Boris Ponomarjov såväl i Warszawa i april som i Köpenhamn i juni 1965. Leskinen medgav tidigare felsteg och sade sig nu vara anhängare av ett vänstersamarbete.


 

Leskinens omvändelse förorsakade huvudbry för president Kekkonen, SDP:s ordförande Rafael Paasio och för Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (AFFS), som skapat kontakter till Sovjetunionen. Aarre Simonen, som 1965 valts till partiets ordförande, tävlade med Leskinen om Kekkonens och SKP:s gunst. Leskinen gav offentlighet åt sina nya åsikter i sitt kända tal ”Dags att kriga och dags att enas” i oktober 1965. Talet ledde inom kort till ett sammanträffande mellan Kekkonen och Leskinen, och uppenbarligen fann de en gemensam melodi; stämningen sägs ha varit uppriktig.


 

Leskinen lyckades blanda om de sedan länge etablerade politiska mönstren. Socialdemokraterna hade diskuterat en konsolidering av fackföreningsrörelsen, och sedan Aarne Saarinen valts till ord­förande för FKP i februari 1966 tog Leski­nen kontakt med honom i ärendet. På basis av diskussionerna mellan Leskinen och Saarinen tillsattes en kommitté där man kom överens om att den AFFS-ledda styrelsen för FFC skulle bytas ut vid representantskapets möte följande sommar. Detta avtal mellan Leskinen och Saarinen förverkligades också, och Vihtori Rantanen sköts åt sidan.


 

Efter SDP:s seger i riksdagsvalet inbjöds Leskinen mot slutet av april 1966 till Sovjet­unionen. Efter att ha återvänt från Moskva mitt under regeringsförhandlingarna hamnade han i offentlighetens strålkastarljus. Leskinen visade sin lojalitet mot presidenten genom att även åt denne ge en kopia av sin förhandlingspromemoria. Leskinens hälsningar läckte till offentlig­heten genom rikssvenska tidningar och förorsakade uppståndelse. Enligt dessa skulle en folkfrontsregering tillsättas, Kekkonen ställas upp som presidentkandidat för SDP och de utrikespolitiska misstagen erkännas. Trots att existensen av dessa krav förnekades, gick det ändå så.


 

Leskinen besökte Sovjetunionen på nytt hösten 1966, och i november besökte statsminister och partiordförande Paasio Moskva i enlighet med Leskinens råd. Leskinen påskyndade också en allmän uppslutning kring Kekkonen inför presidentvalet 1968. SDP:s motgång i elektorsvalet klarlade emellertid hur svårt det var för partiets väljare att böja sig inför Kekkonens linje.


 

Leskinens väg till regeringen kunde bara ske på bekostnad av Paasio, varför han aktivt drev på ett ordförandeskifte. Vid partirådets möte efter presidentvalet tvingades Paasio välja mellan ordförandeskapet och statsministerposten, och sedan han valt att fortsätta som ordförande var vägen till regeringen öppen för Leskinen. I Mauno Koivistos regering fick han med stöd av Kekkonen och även av Sovjetunionen posten som handels- och industriminister. Sålunda återvände Leskinen till regeringen efter en paus på tio år.


 

Som handels- och industriminister drev Leskinen energiskt olika industrialiseringsprojekt. Vid några besvärliga förhandlingar om anskaffningen av ellok och det första kärnkraftverket för Finland stödde Leskinen Sovjetunionen som leverantör. Anbudstävlingen om kärnkraftverket nödgades man avbryta för att beställa anläggningen från Sovjetunionen.


 

Efter det för regeringsfronten misslyckade valet 1970 var den största överraskningen utnämningen av Väinö Leskinen till utrikesminister i Teuvo Auras tjänstemanna­regering. Trots att både Fagerholm och Paasio motsatte sig tanken fortsatte Leskinen som utrikesminister ännu i den regering som Ahti Karjalainen bildade i juli.


 

Leskinen trivdes som utrikesminister, och samarbetet med Kekkonen löpte bra, trots att presidenten var tvungen att anmärka på Leskinens stora alkoholkonsumtion. Oerfarenheten ledde också till att han pratade bredvid munnen i den ömtåliga frågan om erkännandet av de bägge tyska staterna, men som motvikt kunde Leskinen genom sin avslappnade stil vinna folks sinnen och t.ex. sätta fart på kampanjen för att få Finlands FN-ambassadör Max Jakobson till generalsekreterare för Förenta nationerna. I ett visst skede närde Leskinen också förhoppningar om presidentämbetet, och han var påtänkt både i Sovjetunionen och hos kommunisterna som Kekkonens efterträdare eller rentav detroniserare.


 

I situationen efter riksdagsvalet 1970 förstärktes Leskinens möjligheter att efterträda Kekkonen åtminstone i Sovjet­unionens planering. Valet förde med sig en ny sovjetisk ambassadör i landet, partimannen Aleksej Beljakov från kommunistpartiets internationella avdelning, som fann det naturligt att i Leskinen se en man som drev på vänstersamarbetet och som en i framtiden av Sovjetunionen styrd blivande president. I Beljakovs planering hade Leski­nens presidentskap utgjort ett steg i det finländska samhällets egna väg mot socialismen. Den för Leskinen planerade rollen var något mer än bara en vänstersinnad president inom den gamla ramen. Under hösten 1970 klarnade det så småningom att Leskinen inte förmådde och inte heller till alla delar var villig att förverkliga Sovjetunionens önskemål.


 

Till slutet på Leskinens karriär bidrog allt klarare en realitet: han klarade inte att genomföra sina planer trots stöd från den allt radikalare ungdomens sida. Detta kunde bara ske genom att störta Paasio. Även Kekkonen visade sig vara ett hinder, då han börjat överväga att ställa upp på nytt. Dessutom hade tanken på Leskinen som vänsterns gemensamma presidentkandidat och president tillkommit inom Kommunistpartiets internationella avdelning, medan representanterna för KGB, som var av annan åsikt, svängde över till Kekkonens kandidatur. Dessutom höll Leskinens tid och krafter på att sina.


 

Leskinen kom inte med i Auras andra tjänstemannaregering och inte heller i ­Paasios minoritetsregering vintern 1972, utan han drog sig tillbaka och köpte ett hus i Sibbo för sin nya familj. Han avled emellertid redan i mars 1972.


 

Hannu Soikkanen


 

Väinö Olavi Leskinen, född 8.3.1917 i Helsingfors, död 8.3.1972 i Helsingfors. Föräldrar timmermannen Otto Jaakko Leskinen och Maria Lyydia Mustonen. Gift med (1) Margit Elna Hietamäki 1941−1971, (2) sambo redaktör Astrid Gartz 1972.


 

PRODUKTION. Asevelisosialismista kansanrintamaan. Politiikkaa kolmella kymmenluvulla (1967)


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Väinö Olavi Leskinens arkiv, Arbetararkivet; T. Keskinen, Aika sotia − aika sopia. Väinö Leskinen 1917−1972 (1978); M. Koivisto, Liikkeen suunta (1997); H. Rautkallio, Agenda Suomi. Kekkonen, SDP ja NKP 1956−1966 (1999); K. Rentola, Vallankumouksen aave. Vasemmisto, Beljakov ja Kekkonen 1970 (2005); K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); J. Suomi, Urho Kekkonen. 1944−1950. Vonkamies (1988); J. Suomi, Urho Kekkonen 1950−1956. Kuningastie (1990); J. Suomi, Urho Kekkonen. 1956−1962. Kriisien aika (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen. 1962−1968 Presidentti (1994); J. Suomi, Urho Kekkonen. 1968−1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996).


 

BILDKÄLLA. Leskinen, Väinö. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.