Julius Sundblom från Mariehamn har vunnit en plats i historien framför allt som den mest kände Ålandsseparatisten, som önskade lösgöra öriket från Finland och förena det med Sverige. Sundblom var också en långvarig opinionsbildare, vars journalistbana omfattade över ett halvt århundrade och som också i några års tid var riksdagsman.
Kantorssonen från Jomala Julius Sundblom utexaminerades som folkskollärare från Nykarleby seminarium 1887 och verkade därefter i några års tid som lärare i sin födelsekommun. År 1890 beslöt han emellertid tillsammans med L. A. Landgren och J. E. Sjöström att grunda en dagstidning på Åland för att främja de andliga och materiella strävandena på öarna. Till en början gick tidningsprojektet trögt, men sedan ett antal lokala skeppsredare och sjökaptener tecknat aktier grundades Ålands Tidnings-Tryckeri Ab, och det första provnumret av tidningen Åland kom ut den 18 mars 1891.
Man lovade redigera tidningen Åland i en nationell, frisinnad anda och att fästa huvuduppmärksamheten vid frågor rörande staden Mariehamn och Åland. Dessutom publicerade tidningen allmänna nyheter. Som förste huvudredaktör för tidningen anmäldes författaren Oskar Behm, men Julius Sundblom blev heltidsanställd redaktör och från 1893 verkade han som chefredaktör för tidningen.
Sundbloms första period som chefredaktör varade bara i ett par år, ty han flyttade 1895 till Åbo som chefredaktör för den då grundade tidningen Västra Finland. Målsättningen för denna tidning var framför allt att sprida folkupplysning bland den svenskspråkiga lantbefolkningen i Åboland. Sundblom stannade sex år i Åbo. År 1898 hade han övertagit aktiemajoriteten i förlagsaktiebolaget för tidningen Åland och år 1901 återvände han som chefredaktör för denna tidning.
Återkomsten till ledningen för tidningen Åland sammanföll med ofärdsåren och Sundblom antog en strikt konstitutionell linje gentemot de då aktuella förryskningsåtgärderna. Detta ledde till svårigheter för honom med myndigheterna och i oktober 1903 var han tvungen att bege sig i landsflykt till Sverige. I januari 1905 kunde han återvända till Åland och började på nytt fungera som chefredaktör för den tidning han själv ägde. I detta uppdrag verkade han därefter i en följd i 40 års tid ända till sin död.
Som chef för dagstidningen i landskapet blev Sundblom en lokal opinionsledare. Han invaldes 1907 som representant för Svenska folkpartiet (SFP) i den första lantdagen och han verkade som ålänningarnas lantdagsman till 1919, frånsett ett avbrott på tre år under första världskriget. Sedan Finland blivit självständigt blev Sundblom talesmannen för en anknytning av Åland till Sverige.
År 1918 tog tidningen Åland skarpt ställning för en anslutning av Åland till Sverige, vilket motiverades med att detta skulle gynna landskapets intressen. Som språkrör för den åländska separatismen fick Sundblom smeknamnet ”Ålandskungen”.
Sundbloms separatistiska tankar ledde oundvikligen till en konflikt med Finlands regering. Vid fredskonferensen i Paris 1919 talade Sundblom för en anslutning av Åland till Sverige och han tog sålunda upp frågan på det mest auktoritativa forumet efter det att diskussionerna mellan Finland och Sverige i ärendet inte avancerat. Finlands regering svarade med att lova öriket en så omfattande självstyrelse som möjligt.
När statsminister Rafael Erich anlände till rådhuset i Mariehamn den 4 juni 1920 för att presentera regeringens proposition marscherade mötesdeltagarna ut under Sundbloms ledning. Dagen efter arresterade Detektiva centralpolisen på regeringens order Sundblom och den andre separatistledaren Carl Björkman. Arresteringen ledde till en utväxling av noter mellan Sverige och Finland och Sverige kallade hem sin beskickningschef från Helsingfors. Vid rättegången dömdes Sundblom och Björkman till tukthus för förberedelse till landsförräderi.
Fredskonferensen i Paris tog inte upp tvisten om besittningen av Åland till behandling, utan överförde ärendet till Nationernas förbund. I juni 1921 ansåg Nationernas förbunds generalförsamling att Finlands suveräna rättighet till Åland var oomtvistlig, men att man förutsatte garantier för landskapets svenskspråkiga befolkning. Detta ledde till stiftandet av den åländska självstyrelselagen samt till benådning av Sundblom och Björkman.
Sedan planerna på att ansluta Åland till Sverige förfallit fortsatte Sundblom sin politiska verksamhet. Från 1922 var han talman för det åländska landstinget. I denna ställning samt som chefredaktör för tidningen Åland opponerade han sig mot de på 1930-talet uppkomna planerna på att befästa en del av öarna i landskapet. I detta syfte anordnade han 1938 i Mariehamn även en särskild bondemarsch, som krävde att landskapets ställning skulle bevaras i enlighet med avtalen 1856 och 1921 rörande Åland. Företaget lyckades, mindre genom Sundbloms förtjänst än på grund av det internationella politiska läget.
I alla sina bemödanden gick Sundblom tillväga med ungdomlig kraft vare sig det gällde att motsätta sig förryskningspolitiken i början av 1900-talet, anslutningen av Åland till Sverige eller att motsätta sig ett befästande av öriket. Å andra sidan var han beredd att acceptera fakta sedan han märkt att hans mål, såsom anslutningen av Åland till Sverige, slutgiltigt förfallit. Som mångårig talman för landstinget införde Sundblom finländsk förvaltning i öriket och statsmakten belönade den forne separatisten med kommendörstecknet av Finlands Vita Ros. Ålänningarna ihågkom sin ”konung” genom att resa ett minnesmärke i Mariehamn tre år efter dennes död.
Mikko Uola
August Julius Sundblom, född 22.6.1865 i Jomala, död 23.8.1945 i Mariehamn. Föräldrar kantorn Johan August Sundblom och Juliana Lovisa Johansson. Gift 1888 med Hilda Olivia Fredenberg.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finländska gestalter II (1962); J. Salminen, Ålandskungen (1979); Suomen lehdistön historia VII (1988); Valtioneuvoston historia 1917−1966 I. Ministeristöjen historia 1917−1939 (1976).
BILDKÄLLA. Sundblom, Julius. 1938. Uusi Suomis bildarkiv.