Eino S. Repo var en mångsidig kulturpersonlighet, som framför allt är ihågkommen för sin färgstarka period som generaldirektör för Rundradion 1965–1969. De reformer av programverksamheten han genomdrev ledde till att Rundradion i många år var den mest omstridda företeelsen i det finländska samhället. Redan under hans egen tid började Rundradion kallas för Reporadion.
Den unge fänriken Eino Sakari Repo avslutade våren 1939 sin värnpliktstjänstgöring, som han fullgjort som frivillig. Redan i oktober kallades han dock på nytt in till militärtjänst, som han lämnade först fem år senare som kapten. Under vinterkriget var Repo plutonchef i ett kompani som i huvudsak arbetade med lossnings- och lastningsarbeten i Åbo hamn. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget kvarstod Repo i arméns tjänst som extraordinarie fänrik, för att för sin del bidra till att ersätta de officerare som stupat i kriget. Under fortsättningskriget var Repo kompanichef och stabsofficer på Karelska näset, ibland även i främsta linjen, utan att dock hamna på de mest utsatta stridsplatserna.
Repo hade redan hösten 1939 tagit med sig sina skolböcker och fem år senare avlade han studentexamen innan sin hemförlovning. Han började studera vid Helsingfors universitet med litteratur som huvudämne, och siktade enligt sina memoarer på att bli kritiker eller journalist eller möjligen på en akademisk bana. För dem som varit med i kriget fanns inget föreläsningstvång, varför Repo, som blev filosofie kandidat 1948, under sin studietid hann tjänstgöra både vid förlagsaktiebolaget Aura i Åbo och på deltid vid WSOY. I början av 1950-talet var han en kortare tid förlagstjänsteman också vid Otava, och bekantskapen med förlagsvärlden kompletterades med medlemskap i K. J. Gummerus förvaltningsråd 1953–1963.
Repo skrev sina första bokrecensioner hösten 1947 i studenttidningen Ylioppilaslehti och verkade från hösten 1948 som litterär medarbetare i dagstidningen Uusi Suomi. När Vilho Suomi, som svarade för den litterära avdelningen i Uusi Suomi, blev tjänstledig 1949 för att skriva Rundradions 25-årshistorik, anställdes Repo som hans vikarie.
Repo fick inte ordinarie tjänst som chef för kulturavdelningen vid den av intelligentian gynnade konservativa tidningen, vilket berodde på en då pågående maktkamp på kulturens fält. Han hade ändå inom loppet av några år blivit ett ungt löfte. Han skrev i dagstidningar, höll litterära föredrag i radion och var redaktionssekreterare för Otavas kulturtidskrift Ajan Kirja; tidskriftens chefredaktör var Vilho Suomi.
I Ajan Kirja publicerade Repo en artikel om kritikens frihet, som utmynnade i ett krav på att även de ”stora” författarnas böcker bör bedömas enligt samma kriterier som de övrigas. Som exempel tog han det alltför översvallande mottagandet av V. A. Koskenniemis senaste diktsamling. Koskenniemi var känd för att inte tåla kritik, och lika kända var hans motattacker. Han var också medlem av direktionen för Uusi Suomi och medarbetare i tidningen sedan årtionden, och när valet stod mellan honom och Repo, valde tidningens ledning Koskenniemi. Repo fortsatte emellertid 1950–1953 tillsammans med sin bror Ville att, under pseudonym, verka som film- och radiokritiker i Uusi Suomi, tills Koskenniemi fick reda på hemligheten bakom pseudonymen, såsom Repo skriver i sina memoarer. En följd av artikeln om kritikens frihet var också att Ajan Kirja och WSOY:s Näköala slogs samman till Parnasso, som verkade under Finska kulturfondens beskydd.
Under 1950-talet fortsatte Eino S. Repo som diversearbetare inom den bokliga kulturen. Han skrev i ett par års tid om radioprogram i Ilmari Turjas veckotidning Uusi Kuvalehti, sände in bidrag till olika kulturtidskrifter, var redaktör för en radioserie om det moderna dramat, bearbetade hörspel för radioteatern och sysslade över huvud taget med sådant som berättigade till epitetet kulturpersonlighet. Den gemensamma nämnaren för främjandet av många ärenden var Eino Leino-sällskapet, där Repo var sekreterare 1950–1953 och ordförande 1957–1965. I sina memoarer skriver Pekka Lounela: ”Leino-sällskapets inflytande bestod i hög grad i att man där fick höra den allmänna och de tongivande kretsarnas officiella uppfattning om aktuella företeelser. Där koordinerades diskussioner och debatter.” I debattboken Toiset pidot Tornissa (1954, Andra kalas på Torni), som Repo redigerade, framträdde han karaktäristiskt under pseudonymen Kulissimies (Kulissmannen).
Repos största enskilda arbete var en 75-årshistorik över Helsingfors telefoninrättning (1956), som han övertog efter Vilho Suomi. Han stiftade bekantskap med affärslivet i praktiken genom att leda en textilfabrik, som hans hustru ärvt och som gick i konkurs.
Efter ett långt avbrott fick Repo ett månatligt avlönat arbete då han 1959 anställdes vid veckotidningen Apu. Tidningen vände sig till en bredare allmänhet, och hade en tradition med bredvidläsningslitteratur; den innehöll rikligt med noveller och följetonger som Repo nu fick ansvaret för. I detta skede var strategin i en mer sakligt betonad riktning lyckosam för Apu – standarden steg och upplagan växte – och förläggaren verkade också annars som kulturmecenat. Med stöd av donationer från tidningen och krafterna i bakgrunden inom Leino-sällskapet fick man till stånd ett storverk i åtta delar över Finlands litteraturhistoria. Repo framhöll att arbetet parallellt och jämsides behandlade finsk- och svenskspråkig bokkultur i Finland.
På 1950-talet kom också Urho Kekkonen och utrikespolitiken in i den opolitiske litteraturkritikerns liv. Repo hade i början av årtiondet dragits med i kretsen kring det s.k. Sommaruniversitetet, som mot slutet av 1930-talet konsoliderats till en inofficiell diskussionsklubb för kulturella och kulturpolitiska opinionsbildare. Kekkonen hörde till denna krets, och många av medlemmarna hörde till hans anhängare. Repo kände familjen också genom Kekkonens söner och hans författande hustru Sylvi Kekkonen. Kustaa Vilkuna från Sommaruniversitetet anställde Repo för att redigera en festskrift till Kekkonens 60-årsdag, men redan dessförinnan hade Repo i samband med nattfrostkrisen hösten 1958 ”gått över till Paasikivis linje” eller blivit ”en anhängare av Kekkonen”, såsom han själv uttryckte saken. Inom samma utrikespolitiska väckelse uppkom vid Paasikivi-samfundet och Agrarförbundet idén om en utrikespolitisk ”bildtidning” med stor upplaga och Eino S. Repo som chefredaktör. Projektet förverkligades slutligen i mycket mindre skala, då Paasikivi-samfundet hösten 1961 grundade tidningen Ulkopolitiikka – Utrikespolitik med Repo som chefredaktör till 1964. År 1962 verkade Repo aktivt och synligt för ett återval av president Kekkonen.
Repo omfattade i grunden Kekkonens utrikespolitiska tänkande och handlande, såsom framgår av hans memoarer. Enligt Repo hade ett uppfyllande av Sovjetunionens legitima säkerhetsintressen i tid och en vänskaplig politik över huvud taget gjort krigen opåkallade. Hans och Ville Repos bok om Kekkonen, Päämies (1985, Överhuvudet), ådagalägger samma trofasthet. Som ett led i brobyggarsträvandena i enlighet med den officiella utrikespolitiken får man också se det faktum att Repo under sin tid vid Rundradion 1969–1971 verkade som ordförande för Sovjetunionens och dess bundsförvanters rundradioorganisation OIRT och 1971–1974 som ordförande för dess radiokommitté. Medlemskapet 1965–1968 i de västeuropeiska rundradiobolagens organisation EBU hörde ihop med verksamheten med Rundradions traditionella referensgrupper, liksom de fasta kontakterna till de andra nordiska rundradiobolagen.
Eino S. Repo avancerade 1965 till generaldirektör för Rundradion som kandidat för president Urho Kekkonen och dennes anhängare, som en aktiv uppbackare av Kekkonens utrikespolitik samt som kulturpersonlighet. Kekkonen nämnde denna möjlighet redan våren 1962, och följande år fick presidentens grå eminens Kustaa Vilkuna i uppgift att driva ärendet. ”I kretsarna” var denna strävan sedan länge bekant. När Repo hösten 1963 lämnade Apu för att slutföra sin doktorsavhandling om skalden Juhani Siljonen – som dock aldrig blev färdig – blev han snart kontaktad av tv-bolaget Reklam-TV, som erbjöd honom ett deltidsjobb som programchef. Repo accepterade erbjudandet, som han senare tolkade som taktiskt: Reklam-TV:s ställning var osäker, varför det lönade sig att skapa goda relationer till den sannolika generaldirektören för moderbolaget. Som generaldirektör försökte Repo emellertid först helt eliminera reklamen från televisionen och när detta inte lyckades, bryta kontakten mellan reklam och program.
Repos mission inom Rundradion var att befria och höja programverksamheten från Einar Sundströms tid, då man höll ett visst avstånd till samhället, för att bolaget på ett bättre och mångsidigare sätt skulle uppfylla de ursprungliga bildnings- och upplysningsidealen för rundradioverksamheten som offentlig service. Frigörelsen ledde emellertid till att Rundradion i flera års tid var det hetaste diskussionsämnet inom det finländska samhället. Man började också redan under Repos egen tid som generaldirektör (1965–1969) kalla den för Reporadion.
För att förbereda och styra omvandlingen tillsatte generaldirektören ett organ för långtidsplanering, som försökte finna ett på forskning baserat underlag för rundradioverksamhetens målsättning. Reporadions ideal om en informativ programpolitik som gick ut på att presentera en världsbild baserad på korrekta uppgifter och fakta togs med i reglementet för programverksamheten 1967, men inte i koncessionen. Målsättningarna inom Reporadion körde ofta fast i bolagets politiska maskineri, men de inverkade ändå länge på det förhärskande allmänna tänkesättet inom bolaget. Repo deltog själv aktivt i att uppgöra dessa målsättningar.
Reporadion verkade under en period av stor strukturförändring och kulturell brytningstid i samhället, men samtidigt var den själv ett verktyg för förändring och omvälvning. Generaldirektören godtog inte all radikalism i bolagets programval, men han bar ansvar för allt och var den främsta måltavlan för motståndarna till radikalismen. Inom förvaltningsrådet krävdes hans avgång flera gånger, men detta genomfördes först i och med att han inte omvaldes till en andra femårsperiod.
Eino S. Repo hade utsetts till generaldirektör med Agrarförbundets stöd, men då uppföljaren Centerpartiet övergav honom, fick Socialdemokraterna generaldirektörsplatsen, vilken gavs åt Erkki Raatikainen. Tillsammans med den centerpartistiske programdirektören Pekka Silvola började Raatikainen ”normalisera” Rundradion efter Reporadioperioden. Repo blev emellertid med Folkdemokraternas stöd överraskande utsedd till direktör för ljudradion. Posten var besvärlig, och i efterhand kan det sägas att beslutet kanske inte var helt genomtänkt. Repos radio stod under förvaltningsrådens noggranna uppsyn och det kan sägas att slutkapitlet för Reporadion skrevs i form av eldröda radioprogram till första maj 1972, varefter Repo förpassades på ett halvt års tvångssemester. Eino S. Repo gick i början av 1975 vid 55 års ålder i pension från Rundradion. Som kompensation för det tidsbegränsade generaldirektörskapet hade han förhandlat sig till ett förmånligt pensionsavtal.
Ett visst slags ”Reporadiofenomen” skulle säkert oberoende av generaldirektörens person ha uppträtt mot slutet av 1960-talet, men Eino S. Repo hade ett stort inflytande på fenomenet både som beviljare av tillstånd och som upphovsman till många reformer. Den kanske betydelsefullaste enskilda reformen var att införa egna radionyheter i Rundradion 1965. Viktigt på ett generellt plan var begreppet ”informativ programpolitik”, som länge verkade och delvis ännu verkar som en djup bottenström i tänkandet hos de anställda vid Rundradion. Det mest väsentliga i Reporadion var den utökade kontaktytan till allmänheten – eller snarare till de olika skikten inom allmänheten, eftersom det till det nya tänkandet också klarare än tidigare hörde en värdepluralism. Den gamla Rundradion hade strävat efter att undvika tvistefrågor, medan Reporadion tvärtom ville väcka debatt, få människorna att tänka och i sista hand att handla.
Raimo Salokangas
Eino Sakari Repo, född 6.9.1919 i Storkyro, död 15.12.2002 i Helsingfors. Föräldrar direktören Vihtori Repo och Hilja Krank. Gift 1947 med Eva Välisalo.
PRODUKTION. Toiset pidot Tornissa. Red. E. S. Repo (1954); Helsingfors Telefoninrättning 1882–1957 (1957); Siemens 60 vuotta Suomessa 1898–1958 (1958); Urho Kekkonen. Taivalta, linjoja, näkökulmia. Red. E. S. Repo (1960, Urho Kekkonen. Människa och statsman); Rundradions riktlinjer (1967); Pihlajanmarjat. Muistelua vuosilta 1939–1969 (1975); E. S. Repo och V. Repo, Päämies. Henkilökuva Urho Kekkosesta hänen presidenttiajaltaan (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Hemánus, Reporadion nousu ja tuho (1972); P. Lounela, Rautainen nuoruus. Välikysyjien kronikka (1976); E. S. Repo, Pihlajanmarjat. Muistelua vuosilta 1939–1969 (1975); R. Salokangas, Aikansa oloinen. Yleisradion historia 1949–1996 (1996).
BILDKÄLLA. Repo, Eino S. Foto: Keijo Kokko, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.