PAASILINNA, Reino


(1939– )


Generaldirektör för Rundradion, diplomat, europaparlamentariker


Reino Paasilinna, som på 1960- och 1970-­talen gjorde uppseendeväckande dokumentärprogram i tv, avancerade 1990 till generaldirektör för Rundradion. Han avskedades efter att en reform med tv-kanaler misslyckats. Vid sitt tillträde som generaldirektör hade Paasilinna bakom sig en tid som diplomat och som riksdagsman för Finlands social­demokratiska parti. Åren 1996–2009 var han medlem av Europa­parlamentet.

 

Reino Paasilinna föddes i december 1939 ombord på en trålare i Ishavet, när hans familj flydde undan kriget från Petsamo. År 1947 fick familjen ett kolonisationshemman i Tervola i Lappland, som dock saknade byggnader och åkermark. Bröderna Paasi­linna växte upp under knappa omständigheter, men atmosfären i hemmet var intellektuellt aktiv. Både Reino Paasilinnas äldre bror Erno och hans yngre bröder Arto och Mauri blev författare.


 

Under och efter folkskoleåren arbetade Reino Paasilinna med lant- och skogsbruk och som lagerarbetare samt maskinist på en biograf, vilket krävde en examen. Reino och Erno Paasilinna studerade vintern 1958–1959 vid folkhögskolan i Rovaniemi, och efter det började Reino tentera för slutbetyg från mellanskolan; examen var klar sommaren 1965. Reino Paasilinna blev inte student, men däremot magister i samhällsvetenskap 1974, licentiat 1989 och doktor 1995.


 

År 1961 antogs Paasilinna som regissörspraktikant vid Tesvisio, och då bolaget vintern 1964 höll på att gå omkull hörde han till de första vars tjänster Rundradion försäkrade sig om. Redan i Paasilinnas första tv-dokumentärer framträdde hans särprägel i hans hänsynslösa avslöjanden av missförhållanden och hans strävan att ge underlydande en möjlighet att uttala sig. Programmen tilltalade generaldirektören för Rundradion Eino S. Repo, och sommaren 1966 fick Paasilinna ta över en temporär specialredaktion. Programmen bidrog till att skapa uttrycket ”Reporadio”. Den största uppståndelsen väckte redaktionens första program ”Försäkringsfrågan är en hjärtesak”, där programmakarna ställde sig på den ”vanliga” människans sida och beskrev försäkringsbranschen som en härd av missförhållanden. Ett flertal andra program kunde visas bara i klippt skick eller inte alls.


 

Specialredaktionens tidsfrist på två år blev inte förlängd, och Paasilinna begav sig som stipendiat till Moskva för att studera ryska. Enligt hans uppfattning var det viktigt att de finländska radiolyssnarna fick ta del av livet i det östra grannlandet. Efter slutförda studier gjorde Paasilinna därför ett flertal program om Sovjetunionen, såsom en dokumentär i tre delar om livet på en kolchos i östra Sibirien. I början av 1970-talet gjorde Paasilinna program om inhemska teman för serien ”Kansalaisen tietolaari” (Medborgarens kunskapsbank). Det var ett program som var typiskt för sin upphovsman och som ”hjälpte folket att uppträda som ett folk” medan ”herrarna” sattes åt.


 

År 1974 övergick Paasilinna från Rundradion till utrikesministeriets tjänst – ”på Kekkonens befallning”, såsom han uttryckte det. Han verkade 1974–1978 som pressattaché, pressekreterare och pressråd i Moskva och 1978–1982 som pressattaché i Washington. Sedan Paasilinna återvänt till Finland gick han med i politiken och invaldes med höga röstetal i riksdagen 1983 och 1987. Han fick emellertid aldrig det inflytande inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen som han hoppats på. Paasilinna gick inte med på att vara en man i ledet, och han kom att tillhöra det ”röda dussinet”, såsom den inre oppositionen inom gruppen benämndes. Under hela sin tid som riksdagsledamot tillhörde han förvaltningsrådet för Rundradion, där han var en av de mest aktiva.


 

När en ny generaldirektör för Rundradion skulle utses i början av 1990 hade Paasilinna en bakgrund som redaktör, kännedom om bolaget genom förvaltningsrådet samt erfarenhet som diplomat och riksdagsledamot. Den konsekventa anpassningen av hans linje som folktribun till rollen som högsta chef visade sig dock vara problematisk. Paasilinna hade önskat verka som chefredaktör med program­politisk makt, men tvingades placera sig som generaldirektör över enhetscheferna, som i sin tur utövade den egentliga makten. När 1993 års kanalreform inom Rundradion misslyckades, utsågs Paasilinna – delvis genom eget förvållande, delvis på grund av sin tjänsteställning – till syndabock. Följden var att han avskedades mitt under sin tjänsteperiod. I sina memoarer Ankarat ajat (1994, Hårda tider), som Paasilinna omedelbart dikterade i vredesmod och som i mycket baserade sig på hans egna hågkomster, dokumenteras helt klart hans läggning: en viljestark man som går sin väg rakt framåt, även i de fall en liten kringgåen­de rörelse skulle kunna leda till nästan samma resultat och ställa till mindre skada.


 

Återkomsten till riksdagen 1995 efter en med osparad möda genomförd valkampanj och publiceringen samma år av doktorsavhandlingen om glasnost i Sovjetunionen är typiska exempel på Paasilinnas vana att förlita sig på sitt eget agerande. I sin avhandling tolkar han televisionens betydelse som avgörande för förändringen i Sovjetunionen: genom den spred sig öppenheten som en löpeld. I sina memoarer förhåller Paasilinna sig skeptisk till den akademiska världen och kritisk till lärdomsprov, trots att han själv avlagt den högsta lärda graden.


 

År 1996 invaldes Reino Paasilinna i Europeiska parlamentet, där han framför allt profilerade sig i frågor om kommunikation och om Ryssland. Vid valen sommaren 1999 och 2004 fick han förnyat mandat som röstmagnet inom sitt parti. Han ställde inte upp för återval 2009.


 

Raimo Salokangas


 

Reino Kalervo Paasilinna, född 5.12.1939 på Ishavet. Föräldrar poliskonstapeln, sakföraren Väinö Paasilinna (tidigare Gullstén) och Hilda Maria Niva. Gift 1971 med politices doktorn Anja Aulikki Arstila.


 

PRODUKTION. Näkeekö silmä – kuuleeko korva.Pamfletti (tills. med P. Tuovinen, 1970); Rinnakkaisten televisio-ohjelmien yleisö, kanavanvaihto ja ohjelmapolitiikka (1975); Miellyttävää väkivaltaa. Näinkö Suomi menettää itsenäisyytensä? (1986); Glasnost. Julkisuuspolitiikka ja sen ilmeneminen Neuvostoliiton joukkotiedotusjärjestelmässä (1990); Ankarat ajat (tills. med M. Saksa, 1994); Glasnost – mediapommi Neuvostoliitossa 1985−1991 (1995); Glasnost and Soviet Televison. A Study of the Soviet Mass Media and its Role in Society from 1985–1991 (1995); Paasilinnat. Sukukirja – lukukirja (1998); Eespäin Euroopassa. Matkalaukkudemokraatin mietelmiä (2004).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Salokangas, Yleisradion historia II. 1949–1996. Aikansa oloinen (1996).


 

BILDKÄLLA. Paasilinna, Reino. Riksdagen, bildarkivet.