PAJARI, Aaro


(1897–1949)


Divisionschef, generalmajor, ­Mannerheimriddare


Aaro Pajari deltog i fem krig. Han var en av de mest legendariska frontbefälhavarna under vinter- och fortsättningskrigen och en av de fyra militärer som två gånger tilldelats Mannerheimkorset.


 

Aaro Pajari föddes i Asikkala och avlade 1916 studentexamen vid samskolan i Lahtis. Han stred som frivillig i inbördeskriget och deltog i expeditionen till Olonetskarelen 1919. Efter att ha genomgått en officerskurs i Viborg och Krigshögskolan verkade Pajari under 1920- och 1930-talen länge i skyddskårernas tjänst, huvudsakligen i Tammerfors som chef för norra Tavastlands skyddskårsdistrikt. Som distriktschef väckte han 1933 nationell uppmärksamhet genom att beordra skyddskåristerna att avlägsna de röda fanorna från flaggstängerna på Tavastgatan under den socialdemokratiska partikongressen. Pajari ansåg att han handlat ”för bevarandet av fred och ordning” men bestraffades av överkrigsdomstolen med tjugo dygns husarrest.


 

Pajaris målmedvetna arbete för landets försvar sattes på prov under vinterkriget vid fronten i Tolvajärvi. Pajari var under striderna i december 1939 ledare för Grupp Pajari som bestod av män från Tammerfors. Gruppen slog den angripande fienden vid Tolvajärvi och Ägläjärvi och tvingade ryssarna att retirera 40 kilometer ända till Aittojoki.


 

Pajari förde i början av fortsättningskriget befäl över 18. Divisionen, som utmärkte sig i de svåra genombrottsstriderna på Karelska näset. Divisionen anföll via Ilme, Kirvu, Sairala, S:t Andrée och Vuoksens strand mot Vuosalmi, som överskreds under senare delen av augusti 1941. Pajaris division fortsatte utan avbrott sitt anfall i riktning mot Kivinebb, där man mot slutet av augusti nådde fram till den gamla riksgränsen. När kommendören för armékåren Taavetti Laatikainen i september föreslog att Pajari skulle belönas med Mannerheimkorset betonade han dennes personliga andel i 18. Divisionens prestationer: ”Utan att spara sig själv har han oavlåtligt stött de honom underställda befälhavarnas verksamhet, rått och lett dem samt ingjutit i dem tro på framgång i striderna.” Pajaris befordran till generalmajor kan likaså ses som en erkänsla för hans förtjänster sommaren 1941.


 

I mars 1942 beordrade högkvarteret Stridsgrupp Pajari att erövra Hogland. Marskalk Mannerheim hade personligen utvalt Pajari för detta krävande uppdrag. Operationen utfördes framgångsrikt på två dagar efter noggranna förberedelser, varefter också Tyterskär erövrades. Pajari fick beröm för sin skicklighet. Han beordrades 1943 till chef för 3. Divisionen i Uhtua och kommenderades sommaren 1944 till avvärjningsstriderna på Karelska näset väster om Vuoksen.


 

Grupp Pajari som bildats av Pajaris division, gjorde i början av Lapplandskriget en våghalsig landstigning i tyskarnas rygg vid Torneå. Operationen visade sig framgångsrik och ledde till att Pajari tilldelades sitt andra Mannerheimkors. Överbefälhavaren konstaterade i sitt utlåtande att Pajari genom sin modiga operation erövrat Torneå stad och synnerligen segt kämpat om staden. Operationen bidrog i betydande grad till att städerna Torneå och Kemi besparades en större förödelse och skapade ett gott utgångsläge för de återstående operationerna under kriget i Lappland. Efter Torneå erövrade Pajari också Rovaniemi.


 

I oktober 1944 kallades Pajari från Rovaniemi till högkvarteret i S:t Michel. Mannerheim anlände och överräckte det Mannerheimkors som Pajari just förlänats. Pajari vägrade emellertid att ta emot hederstecknet om inte hans regementschefer belönades med motsvarande ordnar. Mannerheim gick med på detta, men sedan han överlämnat Mannerheimkorset åt Pajari vände han sig till general Hugo Österman och sade: ”Min plikt är att i fosterlandets intresse och på befallning av kontrollkommissionen låta arrestera generalmajor Pajari; tag generalen till fängelset i Riihimäki.”


 

Orsaken till det dramatiska gripandet var den så kallade Lista nr 1, som kommissionens ordförande Andrej Zjdanov överlämnat till finländarna. Den innehöll namnen på de personer som ryssarna förutsatte skulle arresteras som krigsförbrytare. Det påstods att Pajari skulle ha låtit avrätta krigsfångar i samband med erövringen av Hogland. Pajari satt anhållen i nästan två månader. I december gick kontrollkommissionen med på att frige honom, och man återkom aldrig till anklagelserna om avrättningar. Mannerheim begav sig personligen för att upplysa Pajari, som redan under fortsättningskriget lidit av försvagad hälsa och som nu befann sig på militärsjukhuset Tilkka i Helsingfors, om frigivningen och inbjöd honom även samma kväll till middag på presidentens slott.


 

Pajaris eftermäle ger vid handen att han var mycket uppskattad av sina underlydande. Ur sina förmäns synvinkel hörde den självständige och envise Pajari dock inte till de smidigaste divisionscheferna. Aaro Pajari stannade kvar i försvarsmaktens tjänst, formellt som chef för artilleriet, trots att kommendören för försvarsmakten Jarl Lundqvist 1945 försökte avskeda honom. Officiellt avsked från armén fick han först 1949, dagen efter att han avlidit under en tjänsteresa till Österbotten.


 

Mikko Uola


 

Aaro Olavi Pajari, född 17.7.1897 i Asikkala, död 14.10.­1949 i Karleby. Föräldrar folkskolläraren Olli Pajari och Maria Helena Laatunen. Gift 1928 med Kaija Björklund.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hämäläisten kenraali A. O. Pajari. Red. P. Ruusukallio(2002); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996. Biografiat. Red. R. Lipponen(1997); V.-M. Syrjö, Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996. Historia (1998); T. Kuosa, A. O. Pajari. Viiden sodan soturi (1981); Pajari, rintamakenraali. Aaro Olavi Pajari (1897–1949) sotilaana, esimiehenä ja ihmisenä. Red. J. Tyrkkö (1974).


 

BILDKÄLLA. Pajari, Aaro. Uusi Suomis bildarkiv.