Som ordförande för Finlands fackföreningars centralförbund (FFC) bidrog Eero A. Wuori till den förhandlingspraxis som efter kriget upprättades mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna. Under kriget samlade Wuori arbetarbefolkningen bakom de nationella krigsansträngningarna, men 1944 utövade han påtryckningar på regeringen för att tvinga den till fred. Därefter verkade han aktivt för att integrera yttervänstern i ett samarbete med de andra politiska grupperingarna. Wuori, som rätt tidigt omfattade den nya utrikespolitikens teser, tjänstgjorde över 20 år inom utrikesförvaltningen i ett nära samarbete med landets högsta ledning.
Eero Aarne Wuori härstammade från en hantverkarsläkt som invandrat från Sverige på 1700-talet och sedermera förfinskats. Gårdskarlssonen från södra Helsingfors visade redan tidigt prov på en ovanlig begåvning och lyckades komma in på den lärda banan. I ett hus ritat av Agathon Meurman på Petersgatan 5 bodde på Wuoris tid utöver J. K. Paasikivi också byggherrens son, doktor Werner Liuksiala, en omtyckt lärare vid Finska normallyceum, som medverkade till att Eero inledde sina läroverksstudier där. Andra som lade märke till primuseleven var författaren Santeri Ivalo och lektor Johannes Sundström. Deras respektive söner, Asko Ivalo och Cay Sundström blev hans långvariga vänner och slutligen kolleger inom utrikesförvaltningen. Skolans dåvarande rektor Paavo Virkkunen hjälpte, trots sin högerinställning, Wuori att finna arbete när denne 1925 frigavs från fängelset efter en dom för landsförräderi.
Händelsevis gick en blivande Östkarelenaktivist, Bobi Sivén, samtidigt i lyceet. Denne var ordförande för skolans konvent, medan Eero Wuori var vice ordförande. Kamraternas vägar skiljdes då Wuori i motsats till de flesta av skolkamraterna efter inbördeskrigets utbrott sökte sig till de rödas läger. De anklagelser som senare framfördes mot honom i statsförbrytelsedomstolen var inte särskilt allvarliga, men det faktum att han i augusti 1918 deltagit i det konstituerande mötet för Finlands kommunistiska parti och innehaft hemliga uppdrag i Finland och Sverige ledde till att han dömdes till ett strängt tukthusstraff sedan han gripits mot slutet av 1919. Ynglingen som avbrutit sin skolgång använde sin fängelsetid till intensiva studier och skaffade sig goda språkkunskaper och en ovanlig beläsenhet i samhälleliga ämnen.
Detta andliga kapital erbjöd en grund för regelbunden journalistisk verksamhet i över ett årtionde, framför allt vid tidningen Kansan Työ (Folkets Arbete) i Viborg. Det faktum att han ännu efter sin fängelsetid i över ett årtionde saknade medborgerliga rättigheter hindrade honom inte från att polemisera mot både Lapporörelsen och radikalkommunism. Hans tidning fördömde såväl nazismen som stalinismens interna rensningar.
Wuori deltog också mot slutet av 1930-talet i olika solidaritetsrörelser, i stödet till finländska frivilliga som kämpat på det republikanska Spaniens sida och till socialdemokrater som flytt från Centraleuropa undan Adolf Hitler. Efter att under sina första år vid Kansan Työ ha visat förståelse för ”vinglarna” – som man sade på den tiden – mellan socialdemokrati och kommunism, närmade Wuori sig från början av 1930-talet Väinö Tanner. Han betraktade denne som den enda tillräckligt starka ledargestalten för att avvärja högerradikalismen. Realist som han var började han också stödja en ökning av försvarsanslagen, trots att han vid partikongressen 1930 krävt nedskärningar. Wuoris nationalekonomiska tänkande, som grundade sig på Keynes teorier, mötte kritik inom såväl partiets vänsterflygel som dess s.k. jordbrukarfalang.
När Wuori 1938 blev vald till ordförande för Finlands fackföreningars centralförbund (FFC) motsatte han sig den utdragna lönekonflikten vid Crichton-Vulcans produktionsanläggningar i Åbo och råkaade på kollisionskurs också med socialdemokraterna inom Metallarbetarförbundet. Då han efter andra världskrigets utbrott krävde att strejken skulle upphöra för att försvarsmakten skulle få sina förnödenheter drog han ytterligare ovilja på sig.
Efter vinterkrigets utbrott stödde Wuori förbehållslöst landets försvarsansträngningar. I sina tidningsinlägg, som riktade sig till utlandet och i synnerhet till de nordiska länderna, avvisade han bestämt Moskvas propaganda, enligt vilken det inte fanns plats i Finland för demokrati eller arbetarrörelse. Vänstern irriterades i synnerhet av Wuoris försonliga inställning till arbetsgivarna och skyddskårerna, hans aktiva medverkan till samarbetsavtalet under krigsvintern mellan FFC och Arbetsgivarnas centralförbund i Finland (ACF), den s.k. januariförlovningen, och det med hans medverkan slutna förlikningsavtalet mellan Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och skyddskårerna. Trots det omvaldes han 1940 till ordförande för FFC, även om stödet för honom var svagare än tidigare.
Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget kritiserade Wuori den ekonomiska politik som Risto Rytis regering förde men stödde regeringen i politiska frågor. Han accepterade upplösningen av Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen sommaren 1940 samt regeringens ingripande mot oppositionsgruppen inom SDP, de s.k. sexlingarna, vilka betraktades som interna riskfaktorer. Wuori verkade också aktivt inom en hemlig sammanslutning inom Finlands vapenbrödraförbund vars syfte var att iaktta och forma opinionen i landet. Organisationen tog namnet Suomen aseveljien työjärjestö (SAT, Finlands vapenbröders arbetsorganisation), senare Vapaus–Isänmaa–Aseveljeys (VIA, Frihet–Fosterland–Vapenbrödraskap).
Wuori stödde likaså regeringens åtgärder i juni 1941 när Finland anslöt sig till det tyska fälttåget mot Ryssland och blev för den skull kritiserad av både svenska och brittiska fackföreningsrepresentanter. Han stödde förbehållslöst krigsansträngningarna ännu 1942, då han deltog i firandet av överbefälhavaren Gustaf Mannerheims 75-årsdag genom att framföra ”arbetarbefolkningens” lyckönskningar.
Året därpå hade Wuori redan övergått till att förespråka fred. Trots att han inte hörde till undertecknarna av den s.k. de trettiotres adress (fredsoppositionen), fick han vid samma tid i augusti 1943 i uppdrag av regeringen att besöka Stockholm för att företa fredssonderingar med den brittiske fackföreningsmannen Arthur Deakin. Kontakten visade sig vara en återvändsgränd, men Wuori styrde försiktigt sin organisation i en mer fredsvänlig riktning och krävde slutligen vid FFC:s fullmäktigesammanträde den 21 maj 1944 rätt för fackföreningsrörelsen, som deltagit i krigsansträngningarna, att också delta i diskussionerna om fred – dock inte genom utomparlamentariska medel utan genom framställningar till statsmakten.
År 1943 förefaller Wuori att, oberoende av J. K. Paasikivi och Urho Kekkonen, ha kommit fram till uppfattningen att det enda alternativet för Finland i framtiden var att anpassa sina egna intressen efter Sovjetunionens. I hans tänkande dominerade fruktan för att man på grund av den östliga stormaktens seger också skulle tvingas förbereda sig för en omstörtande rörelse som även i Finland kunde leda till radikala förändringar även i Finland.
FFC-ordförandens fredsinitiativ var sålunda av betydelse för den kommande lösningen. Fackföreningsrörelsen bevarade sin enighet bättre än SDP och undgick att råka ut för de gatuparlamentariska tillvägagångssätt som den revolutionära kommunistiska flygeln eftersträvade. Trots att FFC:s inblandning i utrikespolitiken rönte kritik – i synnerhet Tanner angrep sin partikamrat och stämplade honom som en avfälling – växte dock Wuoris auktoritet så att man ville ha honom med i den regering som bildades sedan Mannerheim tillträtt som president. Wuori fruktade att den till statsminister utsedde ordföranden för Arbetsgivarnas i Finland centralförbund (AFC) Antti Hackzell inte hade de egenskaper som krävdes för att sluta fred eller för att få till stånd ett kollektivavtal, och avböjde en ministerportfölj.
Wuori accepterade motvilligt posten som andre kommunikationsminister i den följande regeringen under Urho Castrén den 21 september 1944, men lämnade den tillsammans med K.-A. Fagerholm redan efter tre veckor med konstaterandet att inte heller den nye statsministern besatt de rätta egenskaperna för att ordna relationerna till Sovjetunionen.
Wuori medverkade i betydande grad till att Paasikivi slutligen godkändes som ny regeringsbildare. Wuori själv blev chef för sitt tidigare ministerium. Hans verkliga inflytande var ännu tyngre: han blev också medlem av regeringens utrikesutskott och statsministerns personlige förtroendeman, rentav framom justitieminister Kekkonen. Efter följande riksdagsval intog Wuori samma post i den nya regering som Paasikivi bildade den 17 april 1945.
I november 1944 deltog Wuori i oppositionen mot Tanner inom partiet men anslöt sig aldrig, såsom Mauno Pekkala, till Folkdemokraterna. Han framförde emellertid tillsammans med Paasikivi en offentlig vädjan om att de krigstida politikerna inte skulle kandidera i riksdagsvalet. Samma år fick han till stånd ett samarbete mellan FFC och Sovjetunionens fackföreningsrörelse och med den nya Fackliga världsfederationen som stöddes av Moskva. Samtidigt tillät han en ökning av kommunisternas inflytande inom FFC, vars medlemstal fördubblades inom ett halvt år (200 000 år 1945). För detta ådrog Wuori sig majoritetssocialdemokraternas vrede.
Den i september 1944 alltför tidigt avvecklade arbetsplikten hade lett till att man inte fick tillräckligt med arbetskraft, i synnerhet inte för de livsviktiga skogsarbetena, för återuppbyggnadsverksamheten och för utrikeshandeln. Wuori, som ansvarade för produktionen av virke, skötte den besvärliga situationen så väl att krisen övervanns under de två första avverkningsvintrarna.
Sedan Paasikivi i mars 1946 tillträtt som president blev Wuori föreslagen som statsminister, vilket hade skett redan 1944 under Mannerheims presidentperiod. Ännu 1946 föreslog folkdemokraterna honom som regeringsbildare, men han fick inte stöd av sitt eget parti. Oberoende av DFFF:s senare propåer återvände Wuori aldrig till regeringen.
Wuori utnämndes den 24 augusti 1945 till Finlands första sändebud i London efter kriget. Vad rapporteringen beträffar har den politiska utnämningen av Wuori karaktäriserats som den mest lyckade inom utrikesförvaltningen. Förhoppningarna om att han skulle skapa speciella relationer till den dåvarande Labourregeringen kom emellertid på skam. Wuoris verksamhet som rådgivare för den finländska delegationen vid fredskonferensen i Paris vann inte heller enhälligt godkännande i samtiden. Även Paasikivi klandrade honom för hans undfallenhet gentemot ryssarna.
När Wuori 1952 återvände till Finland reviderade han sin uppfattning om Sovjetunionen. Efter sin utnämning till chef för utrikesministeriets politiska avdelningen beslöt han finjustera Finlands nya utrikespolitiska linje genom en ”taktfull aktivering av västrelationerna”. Den dåvarande statsministern Kekkonen sände honom i sin tur 1955 till Moskva, där han trots hälsoproblem stannade i nästan åtta år. Ambassadören, som betraktades som en kännare av Sovjetunionen, förhöll sig kritiskt till Kekkonens nära personliga relationer till ledningen i Kreml och varnade denne i god tid bland annat för att Nikita Chrusjtjov kunde störtas.
Sedan Wuori på basis av läkarintyg återvänt från Moskva hoppades han få gå i pension, men fick en kortare tid ännu fungera som tf. chargé d’affaires i Stockholm, då president Kekkonen hoppades att han skulle kunna förbättra presidentens personliga relationer till den socialdemokratiska ledningen i Sverige. Härefter utnämndes Wuori till chef för republikens presidents kansli för 1966. Folkdemokraterna planerade då att ställa upp Wuori som motkandidat till Kekkonen i följande presidentval utan att denne själv visade något intresse för saken. Wuori avled i en olyckshändelse knappt fyra månader innan hans ämbetstid i presidentens slott skulle ha upphört.
Jukka Nevakivi
Eero Aarne Vuori, från 1942 Wuori, född 11.8.1900 i Helsingfors, död 12.9.1966 i Helsingfors. Föräldrar arbetaren Oskari Vuori och Josefina Kuntonen. Gift 1929 med Kerttu Juliana And.
PRODUKTION. Korkokanta (1932); Taistelu työpalkasta (1935); Finlands väg. Stockholm (1940); Finska arbetarklassens väg. Stockholm (1940); Työpaikkoihin vaikuttavista tekijöistä sota-ajan säännöstelytaloudessa (1941); Mitä SAK tahtoo? (1943).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Suomalainen diplomaatti. Red. A. Mansala & J. Suomi (2003); J. Nevakivi, Linnasta linnaan. Eero A. Wuoren (1900–1966) poliittinen elämäkerta (1992).
BILDKÄLLA. Wuori, Eero A. Foto: Finlandia-Kuva, 1952. Uusi Suomis bildarkiv.