Direktör Jonsson kom från Sverige, men etablerade sig i Finland med framgång och eftertryck. Inom hotell- och restaurangbranschen intog han länge en ledande ställning och verkade effektivt för modernisering på olika områden. Sommartid svarade han för Brunnshuset i Helsingfors med dess operettföreställningar. Tillika förvärvade han gods med stora arealer och kvalificerad boskapsskötsel. Han tog del i både segel- och bilsport.
Som en energisk och initiativrik restauratör väckte Karl Edvard Jonsson tidigt uppmärksamhet i Nyslott, där han 1904 hyrde Turisthotellet, centralt beläget och en viktig samlingspunkt för stadens nöjesliv. Under en tid drev han också Casinot i Lovisa. Om tidigare yrkesutövning i Sverige och ankomsten till Finland finns inga uppgifter. Det enda som är känt är att han i slutet av 1899 gifte sig med Sofia Vauhkonen från Pieksämäki. Turisthotellets verksamhet fick han snabbt fart på genom nya uppslag och idérika program. Vid festtillfällen dignade borden av läckerheter, även sällsyntare sådana såsom björnstek. Stadsborna var förbluffade och förtjänsten avsevärd. Efter några år var restauratören mogen att etablera sig i huvudstaden och 1909 satsade han stort genom att överta Hotell Fennia vid Järnvägstorget.
Hotell Fennia hade funnits under tio år och mestadels inbringat förluster för ett betydande antal ägare. Insatsen hade varit djärv: på den centrala platsen uppförde arkitektbyrån Grahn, Hedman & Wasastjerna en byggnad i fem våningar. Projektet var förmodligen för stort för det dåvarande Helsingfors och den ena konkursen avlöste den andra. Antagligen bedrevs verksamheten förhållandevis amatörmässigt. Distingerade utlänningar hade uttalat sitt misshag över likgiltigt bemötande. Med Jonsson som direktör gjordes krafttag för att visa att en yrkesman hade ställt sig i spetsen.
Namnet ändrades till Grand Hotel Fennia. Inredningsarkitekturen tog ett överraskande steg framåt och de tidigare köksregionerna omgestaltades till en stor och inbjudande vinterträdgård enligt arkitekt Jarl Eklunds ritningar. Från kupolhallens bassäng sprutade en vattenstråle, vars färgspel skiftade efter strålkastarnas varierande sken. Vid invigningen i slutet av januari 1910 fick etablissemangets prakt gästerna att häpna. Springbrunnen sprakade i alla färger, 157 kypare i mörkgröna frackar ilade mellan borden och Simon Steinberg dirigerade sin orkester med musiker från kejserliga teatern i S:t Petersburg. Stämningen steg under det stiliga kupoltaket.
Som hotellets ägare vidtog Jonsson fortlöpande omändringsarbeten, som syftade till att förena bekvämlighet med hög standard. Stadsborna ställde sig undrande och inväntade en ny konkurs, som dock aldrig kom. Publiken uppskattade hotellet och tog plats i vinterträdgårdens utrymmen, som i sinom tid utvidgades. Entrén försågs med marmorväggar och konstverk prydde interiörerna. Även hotellsviterna bestods en modern, nästan luxuös utformning.
Direktör Jonsson ville ha publicitet och lyckades med besked. En sak som väckte uppmärksamhet var filminspelningen av Minna Canths drama Sylvi på Fennias tak i juli 1911. Det var den första längre spelfilmen i Finland och till svårigheterna hörde att scenerna inte kunde tas inomhus, eftersom ljuset då skulle bli för svagt. Man fann en kompromiss genom att rigga upp väggar och möbler på Fennias takavsats mot öster. Ljus bestods man tillräckligt, men på köpet fick man häftiga vindpustar och röken från hotellets köksskorsten. I stort sett lyckades de besvärliga arrangemangen och till de belåtna hörde både kameramannen Frans Engström och hotellvärden Jonsson, som visserligen inte inhöstade någon betydande hyresinkomst, men väl en reklamvinst.
Från 1912 arrenderade Jonsson även Brunnshuset av Helsingfors stad och såg till att lokalerna iståndsattes av arkitekt D. W. Frölander-Ulf. Om man beaktar att restauratören en tid drev även Hangö Casino och 1917 Operakällaren (”Opris”) i Svenska teaterns byggnad, så framstår hans maktposition inom branschen som obestridlig. Från och med år 1918 ingick också hotell Kämp i Jonssons restaurangimperium.
Brunnshusets första sommarsäsong utföll däremot illa och ledde inte bara till konflikter utan även till en segsliten rättsprocess. På utomhusscenen anordnades operettföreställningar med danska skådespelare, under ledning av Carl von Knorring och Emil Wulff. Evenemanget avvek från tidigare säsonger, då operetterna framförts av svenska skådespelare. I slutet av sommaren krävde truppen ersättning av Jonsson för förlustbringande verksamhet. Han hade satt sitt namn under ett kontrakt som överlät scenen åt ett “förstklassigt operettsällskap” med en garanterad inkomst per kväll. Men föreställningarna hade gått med förlust, vilket föranledde krav på ersättning jämte beskyllning för kontraktsbrott. Processen kom att gälla om danskarnas framförande varit förstklassigt, vilket förde till frågan om vad som var bäst: dansk eller svensk operett? Ett stort antal kända helsingforsare och experter vittnade i målet. Slutligen betraktades danskarna som fullt kvalificerade, varigenom direktör Jonsson ansågs ersättningsskyldig, dock utan att ha brutit mot gällande kontrakt. Vittnesmålen innehöll ganska grova karakteristiker: Jonsson fick höra att han skaffat sin förmögenhet genom att kräva höga ersättningar för sina tjänster samtidigt som han i det längsta underlät att betala några räkningar. I högre instans friades han från ersättningskraven efter tre år, dock fick han stå för dryga rättegångskostnader.
Detta kunde ha lett till att operetter i fortsättningen undveks, men så skedde inte. Jonsson hyste trots världskrigets utbrott storvulna planer på att radikalt utvidga Brunnshusets scen och bygga om hela restaurangen för inalles 1 500 gäster. Ritningar beställdes av Eliel Saarinen och planerna betecknades som magnifika. Parallellt fick arkitekten i uppdrag att i anslutning till Fennias vinterträdgård rita en operettsalong för över tusen personer. Ingången skulle öppnas från Kajsaniemigatan, vars dragning som viktig trafikled i hög grad hade påverkats av hotelldirektören. Kriget omintetgjorde dock projektet och någon stor operetteater kom aldrig till stånd.
I stället satsade Jonsson på Grand Hotel Fennias underhållningsprogram. Det kanske märkligaste eller åtminstone framgångsrikaste evenemanget noterades i början av februari 1914 i anslutning till det enorma intresset för tangodansen. Jonsson annonserade över en halv tidningssida dansparet The Two (Emy & Holger) Hatwanys – trots artistnamnet danskar – som tidigare hållit kurser i London, Berlin, Köpenhamn och Stockholm. Steinbergs orkester spelade fortfarande och salen fylldes till bristningsgränsen. Efter krigsutbrottet kunde man i vinterträdgården studera de senaste telegrammen från krigsskådeplatserna. Varietéprogrammen fortgick fram till inbördeskriget, med den skillnaden att benämningen blev kabaré.
Den röda tiden blev ödesdiger för restaurangerna. Redan i slutet av november utsattes Brunnshuset för hänsynslös inspektion och förödelsen blev total. På Fennia sköt gendarmerna i tak och väggar; därefter togs utrymmena i anspråk för sårade. Efter Finlands självständighet inleddes en grundlig renovering av hotellet. År 1919 firades de tio åren av verksamhet på Fennia med en solenn festmiddag jämte en donation till Kulturfonden. Man deklarerade stolt att företaget intog en tätplats bland nordiska etablissemang, och helt stod i klass med Grand Hotell i Stockholm.
År 1921 engagerades orkestern King of Jazz, långt innan fartyget Andania 1926 förde med sig de jazzmusiker, som helt felaktigt brukar utpekas som introduktörer av den nya, sprittande dansmusiken i Finland.
Under 1920-talet utvecklades situationen för övrigt i en föga gynnsam riktning, då hotellnäringen drabbades av de inskränkningar som åtföljde förbudslagen från och med 1919. Även Jonsson berördes. Av rådstugurätten i Helsingfors dömdes han och hovmästaren A. S. Sörendorff 1926 till en månads fängelse för yrkesmässig olaga utskänkning i Fennias rum 59. I högre instans frikändes direktören från fängelsestraff, men han fick betala dryga böter. Det påverkade knappast reputationen negativt: förbudslagen betraktades rätt allmänt som befängd. Jonsson var vid det här laget knappast mera direkt inblandad i hotellets vardagliga bestyr, utan ansvaret låg hos kvalificerade medarbetare.
I övrigt ägnade sig Jonsson åt jordbruk, skogsskötsel och slakteri i stor skala. Han hade förvärvat Vuojokis vidsträckta ägor i Satakunda och Gustavelunds herrgård i Tusby. Helt säkert gick förädlade lantbruksprodukter direkt därifrån till restaurangverksamheten, där Brunnshuset fortfarande var säte för operetter och nöjesliv.
Som privatman var Jonsson uppskattad för sällskapliga talanger. Med segelbåten Trumph vann han talrika pokaler och han deltog också i många automobiltävlingar. Vid ratten i sin Cadillac ansåg han sig vara en gentlemannachaufför av rang.
När Karl Edvard Jonsson avled i början av 1931 härjade den svåra ekonomiska depressionen. Han hade därförinnan drabbats av förluster i samband med en förnyad och grundlig ombyggnad av Fennia. Men sannolikt skulle han ha bemästrat situationen, om inte levnadsbanan dessförinnan slutits. Vid begravningen sjöng Thorild Bröderman till ackompanjemang av Fennias orkester Melody Boys.
Sven Hirn
Karl Edvard Jonsson, född 3.4.1875 i Foss, Bohuslän, Sverige, död 7.1.1931 i Helsingfors. Gift 1899 med Sofia Vauhkonen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Hirn, Operett i Finland 1860–1918 (1992); H. Salmi, Tanssi yli historian. Tutkielmia suomalaisesta elokuvasta (1999); Y. Soini, Vieraanvaraisuus ammattina I–II (1963)
BILDKÄLLA. Jonsson, Karl Edvard. Museiverket.