SEDERHOLM, Karl


(1789–1867)


Religionsfilosof, religionspedagog, präst


Karl Sederholm växte upp i Finland men flyttade 1811 till Ryssland, där han verkade som präst, lärare och författare. Han var verksam bland den tyskspråkiga befolkningen och skrev sina arbeten i huvudsak på tyska. Sederholm strävade efter att utforma en världsåskådning där kristendomen gavs en filosofisk ram och framstod som ett nödvändigt komplement till filosofin.

 

Karl Sederholm föddes den 6 juni 1789 i Tusby som son till hovrättsauskultanten Karl Albrecht Sederholm och Ulrika Dorotea Olander. Han fick sin första undervisning i hemmet. Undervisningen var mycket grundlig; dagen delades in i studieavsnitt som omfattade historia och språk men också praktiska insikter i hur hemgården Saaris (Saris) skulle skötas. Sederholm fortsatte sin skolgång i Borgå gymnasium, där han skrevs in i september 1804. Därifrån sökte han sig till Åbo akademi och skrevs in i tavastländska studentavdelningen den 31 januari 1807. I Åbo tog han starka intryck av docenten Gabriel Israel Hartmans undervisning i filosofi. Han påverkades särskilt av Hartmans kunskapslära. Genom Hartman blev han bekant med Schellings filosofi. Han uppskattade också Frans Michael Franzén, som hjälpte honom med hans diktförsök. Studierna i Åbo avbröts 1808 av finska kriget. Sederholm flyttade tillbaka till sin hemgård och övertog på sin fars begäran dess skötsel.


 

Sederholm trivdes emellertid inte med att sköta sin fars gård. Vintern 1810 lämnade han i hemlighet gården. Hans mor och hans syster kände till hans planer och hade försökt avråda honom, men hans far visste ingenting. Fadern bröt med sin son och Sederholm fick inte ens komma till sin mors dödsbädd 1826.


 

Efter att ha flytt gården begav sig Sederholm till Viborg. Där studerade han först tyska och verkade som hemlärare, men redan i november 1810 fick han anställning som lärare vid stadens elementarskola. Han prästvigdes den 25 september 1811 och sändes till Molotjna, en tysk koloni i södra Ukraina väster om Dnepr, 130 km norr om Azovska sjön. Han gifte sig i Jekaterinoslav den 28 juli 1812 med Henriette Johanne Christine Fürstenau, född 28 januari 1788, dotter till löjtnanten Georg Fürstenau. Hon var född nära Dorpat men hade bosatt sig i Vitryssland och hade efter Napoleons angrepp på Ryssland flytt till sin bror som var överste vid ett regemente i södra Ryssland. Paret fick tretton barn, men endast åtta uppnådde vuxen ålder.


 

I Molotjna stannade Sederholm till 1815. Han var sedan en kort tid hem­lärare hos en kosacköverste och bodde därefter ett par år i Novotjerkassk. År 1817 blev han pastor i den evangeliska församlingen i Charkov och trivdes bra med sitt värv. Han gjorde långa resor till tyska församlingar utanför staden, men hade också tid att skriva en handbok för konfirmandundervisningen, som innehöll förslag till förbättringar i Luthers lilla katekes. Boken godkändes av censuren och trycktes 1818. Den ogillades dock av statsrådet Pomian-Pesarovius vid justitiekollegiets konsistorialsession i S:t Petersburg, som ansåg att den var alltför rationalistisk. Detta ledde till att Seder­holm 1820 avsattes från prästämbetet. Konsistorial­sessionen krävde också att hans bok skulle brännas.


 

Efter att ha fråntagits prästämbetet flyttade Sederholm med sin hustru och sina tre barn till Moskva, där han livnärde sig som lärare i två privatskolor. Familjens ekonomiska situation var dock svår. Genom kontakter i S:t Petersburg fick Sederholm tillbaka sitt prästämbete 1823 och utnämndes 1825 till rektor för S:t Michaelis kyrkskola i Moskva. Han verkade i församlingen till 1850.


 

Sederholm skrev en avhandling om förhållandet mellan filosofi och kristendom, De philosophia cum Religione Christiana connectenda, och sände den till universitetet i Königsberg, där han blev filosofie doktor 1825. Samma år blev han divisionspredikant för trupperna i guvernementen kring Moskva och organiserade lutherska församlingar på ett flertal orter i dessa guvernement, bl.a. i Tula, Tver, Orjol, Kaluga, Kostroma och Jaroslav. Han bodde kvar i Moskva men reste flitigt till församlingarna för att hålla gudstjänst. Från 1828 var han evangelisk religions­lärare vid kadettkåren och lektor i latin vid mediko-kirurgiska akademin och dessutom lärare vid ett par andra skolor. Han publicerade 1833 en lång lärodikt, ”Frälsningen”, och sände den till kejsaren, som emellertid ogillade den. I dikten visade sig Sederholm kritisk mot den traditionella tolkningen av frälsningen som ett resultat av Kristi ställföreträdande lidande. Han fann att den gjorde människan alltför passiv och uppfattade i stället frälsningen som Kristi inneboende i människan, där människan själv genom tron skall förverkliga sin anknytning till Gud och leva för honom. Kejsaren ansåg att någon som förfäktade dylika åsikter inte var lämplig som religionslärare vid offentliga läroanstalter, och Sederholm fråntogs sina lärartjänster 1834.


 

Trots att Sederholm hade förlorat sina lärartjänster fick han ändå fortsätta som divisionspredikant och kunde 1835 tillsammans med två av sina söner resa till Finland. Han besökte då sin hemgård Saaris och försonades med sin far. Han skrev ett större religionsfilosofiskt arbete, Die Weltansicht, som utgavs anonymt i Leipzig och Riga 1836. Följande år hade han möjlighet att besöka Tyskland. Han blev 1839 pastor för den lutherska församlingen i Vladimir. Samma år blev han luthersk divisionspredikant vid sjätte armékåren och predikant vid fängelset på Vorobjevy Gory (Sparvbergen) i södra Moskva. Han besökte Finland på nytt 1842 och träffade sin far en kort tid före dennes död.


 

Sin uppfattning om föreningen mellan kristendom och filosofi utvecklade Sederholm i arbetet Die ewigen Thatsachen, som han utgav i eget namn och lät trycka i Leipzig 1845. Boken ger en helhetsbild av hans åskådning och utgör ett bidrag till den tyska diskussionen. Den är indelad i tre delar, kunskapslära, metafysik och religionsfilosofi. Tyngdpunkten ligger på religionsfilosofin. Arbetet är tillägnat Gustav-Adolf-Verein, som grundades 1832 för att stöda evangeliska minoritetskyrkor. Sederholm nämner i förordet att han är född svensk och att han är den första svenskspråkiga författare som har införlivats i den tyska litteraturen.


 

I några gudstjänster som han höll i Tula och Tver 1849 reagerade Sederholm kraftigt mot att en ledande ämbetsman i Baltikum lockade lutherska församlingsmedlemmar att övergå till den ortodoxa tron med löfte om att de skulle befrias från kyrkliga utskylder. Saken hade en politisk dimension; den lutherska kyrkan i Baltikum leddes av tyskspråkiga präster, medan den ortodoxa kyrkan var rysk. Dessutom var det inte tillåtet att utträda ur kejsarens kyrka. På tyskt håll ansåg man att den ortodoxa missionsverksamheten hade negativa följder. Man menade att de som övergick blev mer eller mindre avkristnade. De kände sig främmande för de ortodoxa prästerna och drog sig för att söka deras tjänster. Vidare lät de bli att döpa sina barn och brydde sig över huvud taget inte om att leva som kristna. Sederholm delade denna uppfattning och höll förbön för dem som utsattes för den ortodoxa proselytismen. Han blev angiven i S:t Petersburg, vilket ledde till att han i februari 1850 för andra gången avsattes från prästämbetet och förbjöds att utöva predikoämbetet i riket. Hans arbete Die ewigen Thatsachen förbjöds också.


 

Ur ekonomisk synpunkt var avsättningen från prästämbetet inte lika katastrofal för Sederholm som den hade varit trettio år tidigare. Hans barn var nu vuxna och hade fått goda ställningar i samhället. Hans dotter Nina var gift med en överstelöjtnant von Gercken, som ägde godset Nefedjevo i guvernementet Tula söder om Moskva. Sederholm och hans hustru flyttade till dem och bodde hos dem till sin död. Sederholm fick tillbaka prästämbetet i samband med en amnesti vid Alexander II:s kröning 1856, men han var då redan så gammal att han inte ville verka som präst. Han predikade enstaka gånger, bl.a. vid en gudstjänst som hölls i Moskva 1861 med anledning av att det hade gått 50 år sedan hans prästvigning. I Nefedjevo ägnade sig Sederholm mest åt litterärt arbete. Han arbetade vidare på sitt religionsfilosofiska system och utgav arbetet Der geistige Kosmos 1859, men skrev också ett religionspedagogiskt arbete, Leitfaden der evangelischen Glaubens- und Sittenlehre, tryckt 1865. Sina dikter från olika tider samlade han i boken Zum Andenken 1865. Sederholm fortsatte att delta i det kulturella livet i Moskva, där han framför allt höll kontakt med naturvetenskapsmän och författare, bl.a. Gogol. Han gjorde en längre resa till Tyskland 1858 och besökte då ett flertal tyska religionsfilosofer.


 

Sederholm räknar sig till den strömning i 1800-talets religionsfilosofi som har kallats spekulativ teologi. Utmärkande för denna är att den söker en förening mellan filosofi och kristendom och mellan fri vetenskaplig forskning och positiv kristen tro. De spekulativa teologerna ville finna en tolkning av kristendomen som de själva med intellektuell ärlighet kunde omfatta och sedan föra vidare till andra. Detta mål försökte de nå genom att ställa in det kristna budskapet i en filosofisk ram, som utgjordes av Schellings eller Hegels filosofiska system. Sederholm följer Schelling och har också tagit intryck av Hermann Lotze och Richard Rothe. Däremot ställer han sig avvisande till Hegel.


 

Frihet och utveckling spelar en viktig roll i Sederholms tänkande. Han anser att friheten gör frälsningen nödvändig. Kristus återger människan den frihet som hon inte har kunnat använda rätt. I fri samverkan med Kristus kan människan utvecklas mot Guds rike, som är tillvarons mål. Också kyrkan borde präglas av frihet och utveckling. Kyrkan borde själv få bestämma över sina angelägenheter genom representativa organ, som den själv har valt. I varje ny generation, d.v.s. vart trettiotredje år, borde kyrkan avgöra vad som skall betraktas som kristen sanning. Ett sådant avgörande skall göras med stöd av Bibeln, förnuft och samvete.


 

Sederholm är medveten om att hans åskådning på flera punkter avviker från traditionella kyrkliga uppfattningar. Avvikelserna märks tydligt i hans tolkning av frälsningen, i hans bibelsyn och i hans övertygelse att alla människor till sist når fram till Guds rike. Han försäkrar dock att han slår vakt om det centrala i det kristna budskapet medan han framhåller att han inte negligerat sådant som är kontroversiellt. Han har inte velat vara utmanande, men han har inte heller fegt velat förneka det som han efter bästa vetande och samvete har funnit vara sanning.


 

Karl Sederholm avled i Nefedjevo den 27 juni 1867 och är begraven där. Kort före sin död yttrade han till sina närmaste: ”Att i djup nöd inte kunna räkna på någon speciell hjälp av Gud och ändå tro på den himmelske Fadern, det innebär att ha en rätt tro på Gud.” Orden ger en sammanfattning av hans livshållning, där den osjälviska kärleken i Kristi efterföljd och i förening med Kristus står i centrum. Sederholm begrovs i Nefedjevo, och på hans önskan inristades på hans gravsten bibelorden: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har bevarat tron” (2 Tim 4:7).


 

Fredric Cleve


 

Karl Sederholm, född 6.6.1789 i Tusby, död 27.6.­1867 i Nefedjevo, Ryssland. Föräldrar hovrätts­auskultanten Karl Albrecht Sederholm och Ulrika Dorotea Olander. Gift 1812 med Henriette Johanne Christine Fürstenau.


 

PRODUKTION. De philosophia cum Religione Christiana connectenda. Königsberg (1825); Ueber die Möglichkeit und die Bedingungen einer Religionsphilosophie. Moskva (1829); Studien. Eine Reihe philosophischer Abhandlungen in zwanglosen Heften. I. Moskva (1830) Die Weltansicht, Leipzig och Riga (1836); Die ewigen Thatsachen. I–II. Leipzig (1845, 1850); Der geistige Kosmos. Leipzig (1859); Leitfaden der evangelischen Glaubens- und Sittenlehre. Leipzig (1865); Zum Andenken. Moskva (1866).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. W. Bolin, D:r Karl Sederholm. Finsk tidskrift II/1879; G. Luther, Herdaminne för Ingermanland (2000); J. Sederholm, Genealogiska anteckningar rörande slägten Sederholm och dess utgreningar. Stockholm (1880).


 

BILDKÄLLA. Sederholm, Karl. Museiverket.