BOLDT, Jean


(1865–1920)


Skriftställare, medborgaraktivist, utopisk revolutionär


Jean Boldt var en särpräglad medborgaraktivist i Finland vid förra sekelskiftet. Han företrädde flera ståndpunkter som först långt senare skulle få större bärkraft. Han propagerade för djurskydd, vegetarianism, världsfred och mot rättsövergrepp eller statligt övervåld mot enskilda rättslösa. Efter att ha givit ut en tidskrift i tolstojansk och teosofisk anda på 1890-talet anslöt han sig efter sekelskiftet till den socialdemokratiska rörelsen. Med sina ideal om ett omedelbart och gränslöst broderskap drevs han i en anarkistisk och revolutionär riktning. Efter att ha predikat revolutionen på Senatstorget och i Senats­kyrkan i Helsingfors 1917 omhändertogs han av myndigheterna.

 

Jean Boldt föddes och växte upp i Kuopio. Hans far, generalmajor Johan (Jean) Dietrich Boldt, blev efter en officerskarriär inom den ryska armén chef för passexpeditionen i S:t Petersburg. För Jeans och hans bröders uppfostran spelade en lärd morbror, Kuopiobiskopen Robert Frosterus, en viss roll. Efter skolgång i Kuopio privat­lyceum blev Jean Boldt student 1883 och inledde studier i juridik vid Helsing­fors universitet, där han även avlade allmän juristexamen 1886 för att sedan börja praktisera som hovrättsauskultant. Av hans bröder stannade Charles Emil Boldt vid universitet som lärare i botanik, Bruno Alexander Boldt blev amanuens vid universitets­biblioteket och pionjär inom scoutrörelsen i Finland, medan lyceiläraren Robert Boldt skulle göra sig ett namn som hembygdsforskningens grundläggare.


 

Men Jean Boldt skapade sig inte någon karriär inom samhällets befintliga organisationer. Däremot var han snart aktiv som skriftställare och med att ge ut publikationer, allt från en flerårig tidskrift med många mer eller mindre namnkunniga medarbetare till tillfälliga flygblad och upprop i eget namn.


 

Jean Boldts första och gedignaste publikation, Humanitas, började utges 1896 och framstår som en till det yttre omsorgsfullt redigerad kulturtidskrift, i synnerhet i jämförelse med de torftigt tryckta proklamationer som han gav ut senare i livet.­ Tidskriftens program blir genast klart i och med redaktörens inledande ord till läsaren: en radikal kulturkritik av det egna seklets civilisation och dess blindhet inför ett växande proletariat i andlig och materiell nöd. Det är det tolstojanska kristendomsidealet som framförs, en enkelhetens kristendom som ville se konkreta konsekvenser i den samtida sociala verkligheten av Jesu bergspredikan och som klarar sig utan kyrkor och andra dogmer än kärleksbudet.


 

Bland tidskriftens medarbetare märks Arvid Järnefelt, Tolstojs främste förespråkare i Finland, då ännu i början av sin författarbana. Han var för övrigt en sökare med samma bakgrund som Boldt, uppväxt i den intellektuellt vakna småstaden Kuopio­ och med nära förbindelser – genom­ respektive föräldrahem – till storstaden S:t Petersburg. En annan tongivande medarbetare var Pekka Ervast, som introducerade teosofins teser.


 

Europa upprördes vid den här tiden av den franska Dreyfusaffären, som även Humanitas följde, samtidigt som tidskriftens spalter öppnades för inlägg och dokument som exponerade rättskränkningar på närmare håll. Inte minst dokumenterades fall där kvinnor behandlats rättsvidrigt. Det växande antal materiellt eller i anden fattiga som internerades i fängelser och på anstalter var ett annat återkommande tema. I nykterhetsfrågan och uppmaningar till dryckesstrejk kunde Boldt biträdas av Arvi Grotenfelt, en annan närstående medarbetare. Karakteristiska för redaktörens intresseområden är vidare artiklar som fäster uppmärksamhet på djurens lidanden och plågsamma djurförsök. Boldt var i sin egen livsföring övertygad vegetarian, då ätande av djur förutsatte avlivande av dessa levande varelser.


 

Sista årgången av Humanitas utgavs 1898 såväl på finska som på svenska, olika häften men med samma utseende och anda, men olika artiklar. I den finska ­Humanitas avtrycktes en skrivelse ställd till senatens prokurator, som protesterade mot den statliga regleringen av prostitutionen såsom den då verkställdes i Finland. Skrivelsen var undertecknad av Boldt, som protesterade mot att en dylik statlig reglering i sig innebar ett erkännande av en institution som var kränkande och rättsvidrig. Boldts tidigare tidskriftsinlägg, Prostitutionens reglementering och läkaresällskapet, gavs även ut som särtryck i en pamflett 1896.


 

Jean Boldt grundade 1898 i Helsingfors, tillsammans med Matti Kurikka och Pekka Ervast, Finlands fredsförening, en föregångare till Finlands fredsförbund, som grundades ett decennium senare. Upprop till grundandet och rapporter om den nya föreningen ingick i Humanitas. Året därpå gick Boldt tillsammans med Kurikka i spetsen för en fredsdemonstration som samlade flera tusen åhörare i Helsingfors. Boldt spikade även på olika håll i staden upp plakat som fördömde varje slag av krigstjänst. En indignationsskrift, Ett upprop mot militarismen, som manar till olydnad mot stat och kyrka, utgavs från trycket utan uppgift om förläggare, tryckeri eller utgivningsår, men texten är signerad Jean Boldt.


 

Jean Boldt hade gradvis börjat använda finskan som skriftspråk. Vid slutet av 1900 grundade han tillsammans med Pekka Ervast en veckotidning kallad Uusi Aika (Ny tid). Provnumret trycktes i en enorm upplaga på över hundratusen exemplar i syfte att nå de breda massorna. Redaktörerna siar om en andlig pånyttfödelse i och med det nya seklet och önskar vara den nya andlighetens, och då särskilt de teosofiska idéernas, budbärare i Finland. Förutom nykterhetsfrågan bevakades kvinnosakens frammarsch i Europa, liksom den begynnande kampen mot användning av försöksdjur i vetenskapens namn, ­vivisektionen. Mathilda Wredes insatser för fångar och internerade lovordas, och ny litteratur av själsfränder uppmärksammas. Som en särskild urklippbar del ingår Tolstojs evangelium i Arvid Järnefelts finska översättning. Detta Boldts och Ervasts tidningsprojekt levde ett halvt år.


 

”Socialismen och Nasaréns läror har bägge växt från samma rot”, är en kärna i Boldts eget budskap. Orden avslutar ett tal som han hållit på arbetarnas och nykter­hetsrörelsens första majdemonstration 1900 och som återgavs i Uusi Aika. Relationen mellan Bergspredikans budskap och socialismens ideal framstår som den återkommande tematiken hos Jean Boldt.


 

Trogen några bestående ideal genomgick Boldt dock en tydlig politisk radikalisering. Hans ideologiska utveckling gick mot något som närmast kunde betecknas som anarkistisk socialism. Han lämnade allt oftare skrivbordet för att agitera på Helsing­fors gator. Vid ett föredragstillfälle i universitetets solennitetssal 1906 uppträdde Boldt objuden med ”Förslag till sociala grundnormer för en ny samhällsordnig” och leverop för socialismen.


 

Under det tidiga 1900-talets oroliga år framträdde han vid flera tillfällen när motsättningarna i samhället tillspetsades och en mer eller mindre revolutionär situa­tion kunde tänkas vara för handen. Han var med om Sveaborgsupproret och häktades i Uleåborg för delaktighet i kapten Johan Kocks förehavanden under upproret. Förhörd av polis eller domstol valde Boldt vanligtvis att tiga. Han vägrade också, på biblisk grund, att avlägga ed i domstol. Till följd av sitt förbryllande uppträdande förpassades han till sinnessjukhus i stället för fängelse. Storstrejken 1905 och Sveaborgsupproret 1906 hade för Boldt inneburit hopp om en snar samhällsförändring, men hoppet ändade i besvikelse då dessa manifestationer inte resulterade i någon tillräckligt radikal omvandling.


 

Utan regelbundna inkomster tycks Jean Boldt under vissa perioder av sitt liv inte ha haft lätt att försörja sig. Han hade också en familj, hustru och tre barn. Hustrun Karin, född Söderberg, härstammade från Uppsala. Tillsammans med barnen vistades hon stundtals hos sina föräldrar i Sverige. Boldt förefaller ofta ha varit skuldsatt och i behov av handräckning från sina bröder eller från sina själsfränder, som Arvid Järnefelt, i närheten av vars gård Rantala i Lojo han tidvis uppehöll sig i en stuga som han själv uppfört i skogen. I Lojo levde även brodern Robert Boldt.


 

Sin stora stund som agitator fick Jean Boldt i juni 1917, ett halvt år före inbördeskrigets utbrott, då han upprepade gånger tog sig för att predika sina revolutionära teser och uppmana till direkt aktion på Senatstorget i Helsingfors. Han inledde om världsrevolutionen från Nikolaj­kyrkans trappa, men vid ett tillfälle trängde en entusiasmerad folkmassa in i själva kyrkan, och Boldt kunde fortsätta sin utläggning från predikstolen. Det hela resulterade i att han omhändertogs av polis och myndigheter och förpassades till sinnes­undersökning. ”Såsom uppenbart sjuk och skadlig internerades han då och har sedan dess inte låtit tala om sig”, hette det i Åbo Underrättelser.


 

Jean Boldt har beskrivits som sinnebilden för revolutionären, en avmagrad mörklagd gestalt med brinnande blick, och som retoriker oförmögen till praktiska eller realistiska överväganden. En dylik karaktäristik beskriver på sätt och vis en till gränsen driven marginalisering, en människa som förpassats ur sin ursprungsmiljö, ur det borgerliga samhälle till vilket han fötts, en människa som protesterat mot fängelser och de svagas utstötning för att slutligen själv bli omhändertagen och internerad.


 

Sina sista dagar levde Jean Boldt dock i frihet på Brändö, strax öster om Helsingfors. Där avled han i maj 1920. Trots att han då inte var äldre än femtiofem, hade han innan sin död hunnit beskrivas som en gammal och bruten man. Han begravdes på stadens Gamla begravningsplats, där företrädare för ett par svenska arbetar­föreningar, tillsammans med ”fångarnas vän” Mathilda Wrede, hedrade hans minne.


 

Henrik Knif


 

Johan Carl Emil (Jean) Boldt, född 19.04.1865 i Kuopio, död 16.05.1920 på Brändö, Helsingfors. Föräldrar, chefen för passexpeditionen i S:t Peters­burg, generalmajor Johan (Jean) Dietrich Boldt och Anna Christina Frosterus. Gift med Karin Söderberg.


 

PRODUKTION. Upprop mot militarismen (u.å.); Prostitutionens reglementering och läraresällskapet (1896); artiklar i Humanitas (1896–1898); Kors-sånger (1909); Det stora dårhuset (1916).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages Pressarkiv; Charles Emil Boldts samling, Svenska litteratursällskapets arkiv; Nationalbiblioteket. P, Häkli, Arvid Järnefelt ja hänen maailmansa (1955); A. Nokkala, Tolstoilaisuus Suomessa (1958).


 

BILDKÄLLA. Boldt, Jean. Arbetararkivet.