SINISALO, Veikko


(1926–2003)


Skådespelare, recitatör, professor


Typiska roller för skådespelaren och recitationskonstnären Veikko Sinisalo var allvarliga karaktärsstudier men också män av folket. Den stora allmänheten minns honom kanske bäst från hans recitationskvällar inför fulltalig publik och som uttolkare av känslor och tankar hos politiskt orienterade arbetare i filmer som Okänd soldat och Högt bland Saarijärvis moar.


 

Veikko Sinisalo växte upp i en politiskt upplyst arbetarfamilj i Riihimäki. En socialdemokratisk idévärld kryddad med moderns kristliga världsåskådning hörde till det vardagliga livet i barndomshemmet. Fadern, vaktmästaren Väinö Sinisalo, deltog aktivt i kommunalpolitiken och var elva år riksdagsledamot för Socialdemokratiska partiet. Veikko Sinisalos kusin Taisto Sinisalo blev känd som vice ordförande för det kommunistiska partiet i Finland och ledare för minoritetskommunisterna, de s.k. taistoiterna.


 

Redan som en liten pojke följde Veikko Sinisalo med amatörteaterföreställningarna på scenen i Folkets hus, fick även själv uppträda och entusiasmerades också av poesi. Efter folkskolan studerade han recitation såväl privat som vid Finlands ungdomsinstitut i S:t Michel 1945–1946 och vid Arbetarakademin 1946–1947. Han studerade vid Finlands teaterskola 1947–1950 och utexaminerades som skådespelare.


 

Sinisalo verkade hela livet från sin examen till pensioneringen 1989 som skådespelare vid Tammerfors arbetarteater, frånsett en kort period 1967–1969 vid stadsteatern i Helsingfors och 1980–1985, då han var frilansskådespelare. Arbetarteaterns chefen Eino Salmelainen trodde till en början inte på Sinisalos skådespelartalang, varför denne länge tvingades uppträda i anspråkslösare statistroller och att göra små lustiga typer. Senare beslöt Salmelainen, på uppmaning av Edvin Laine, att ställa den unge skådespelaren inför ett verkligt eldprov och gav honom 1952 rollen som den neurotiske, sexuellt hämmade ynglingen i fransmannen Marcel Aymés skådespel Skökan och helgonet. Sinisalo insåg rollens betydelse för sin karriär och gav sig med ovanligt stor entusiasm i kast med karaktärens tanke- och känslovärld. I sin tolkning av rollen gav Sinisalo prov på sin känslostarka skådespelartalang och fick Salmelainen övertygad om sin begåvning. I Salmelainens regi utvecklades Sinisalo som skådespelare och fann sina starkaste sidor.


 

Den trogna teaterpubliken vid Tammerfors arbetarteater erinrar sig Sinisalo bäst för hans många finsknationella rolltolkningar. Hans Jussi Koskela i dramatiseringen av romantrilogin Under polstjärnan framstod som ett varumärke, som kopierades i många andra tolkningar av samma roll runt om i landet. Andra starka arbetartyper var Kustaa Rantanen i dramatiseringen av Hella Wuolijokis roman I en arbetarfamilj och den ideologiskt starka kommunisten Matti Saukko i Elvi Sinervos skådespel Världen är ännu ung.


 

Trots att Sinisalo inte var någon kvick och smidig komiker omfattar hans sammanlagt 150 roller också komiska gestalter. Hans något tunga uttryckssätt passade överraskande väl både för det överdrivna gycklandet i Dario Fos fars Ärkeänglarna och som Topias i Toivo Kauppinens onyanserade soldatfars Regementets sorgebarn. Sin kanske bästa komiska roll hade Sinisalo som den enfaldige atomrekryten i en amerikansk soldatfars med samma namn. Under en skicklig regissör gjorde Sinisalo helt strålande komiska prestationer. Med en lös regi kunde hans starka, ofta förkrossande rätlinjiga uttryckssätt skjuta över målet.


 

Sinisalo fick, trots sitt ofta framförda önskemål, aldrig framträda som kung Lear, men hans karriär omfattade många andra stora och förtjänstfulla tolkningar av klassiska roller. Till de främsta hörde titelrollen i Shakespeares Macbeth i ­mitten av 1960-talet. Helhetsuppfattningen i föreställningen som regisserades av Eugen Terttula följde polacken Jan Kotts tanke, enligt vilken Shakespeare i sina kungadramer önskade skildra historiens ständiga grymhet. Enligt Terttula var rollen som Macbeth i Kotts tolkning som klippt och skuren för Veikko Sinisalo. Som en kraft i bakgrunden och som uppviglare av de grymma kungarna fanns ofta en kvinna, i detta drama givetvis Lady Macbeth, som spelades av Sylvi Salonen


 

En ännu mera berömd och konstnärligt helgjuten rollprestation än Macbeth var huvudrollen i Eino Salmelainens uppsättning i slutet av 1950-talet av Ibsens Peer Gynt. Detta var en gemensam ansträngning och konstnärlig seger för två av scenens mästare. Sinisalo tolkade den unge Peer med kraft och känsla; slutet med den gamle Peer ströks av regissören. Framför allt prisades Sinisalo för sin känsliga och nyansrikt klara tolkning av Ibsens poetiska språk.


 

Den stora allmänheten kommer kanske bäst ihåg Sinisalo för hans filmroller: Sven Duva (1958), Anton Laurila (Högt bland Saarijärvis moar, 1968) och framför allt som Lahtinen (Okänd soldat, 1955). När Sinisalo i filmningarna av Okänd soldat våghalsigt kastade sig in i stridsscenerna fick han av regissören Edvin Laine höra: ”Nu svingade du dig upp i mästarklassen.” Sinisalo blev tack vare sin prestation bekant för hela folket, och rollen som den kverulerande undersergeanten Lahtinen med sin kraftiga haka stämplade hans agerande för flera år framåt. Hans rollprestation var så övertygande att Väinö Linna själv medgav att han såg sin romanperson genom Sinisalos tolkning.


 

Den kanske mest betydelsefulla delen av Sinisalos skådespelarkonst var ändå hans enmansföreställningar, i vilka han tolkade roller skapade av finska författare som Lauri Viita, Väinö Linna, Toivo Pekkanen, Ilmari Kianto, Aleksis Kivi och Arvo Turtiainen. Dessa mycket populära föreställningar ägde rum i hundratal, förutom i Finland också utomlands. Många av dem bandades också för televisionen, såsom den sista, Platons Apologia eller Sokrates försvarstal, som uruppfördes 1996. Ett nästan legendariskt rykte uppnådde hans enmansteater ”Finland 50”, som utgjorde ett slags symbol för nationellt enande i likhet med Pekkanens och Linnas verk.


 

Ilmari Räsänen och Elli Tompuri samt Ella Eronen hade bland andra tidigt utvecklat recitationskonsten med hjälp av teaterns uttryck. Under fyra årtionden förfinade Sinisalo den till ett verkligt agerande. Redan från sin första recitationsafton 1954 tog Sinisalo för sina tolkningar av dikt och prosa i bruk all sin skådespelartalang och sitt kunnande. I samband med hans föreställningar var det inte längre tal om recitation utan om veritabla teaterföreställningar, där man utnyttjade alla teaterteknikens möjligheter.


 

I Teaterskolan, ledd av Wilho Ilmari, och i Eino Salmelainens ”skola” vid Tammerfors arbetarteater lärde Sinisalo sig betydelsen av god muntlig framställning som en central del av skådespelarkonsten. Han kunde ibland skarpt kritisera de finska skådespelarnas dåliga förmåga på området och undervisade både amatörskådespelare och teaterstuderande. För att utveckla recitationskonsten verkade han som planerare och ledare för den årliga begivenheten ”Ord och toner” i Kajana.


 

Trots att Veikko Sinisalo som ett arv från sitt barndomshem upplevde den socialdemokratiska tankevärlden som sin egen, gjorde den politiska bindningen inte honom till en skådespelare för enbart en del av folket. Hans konst har rönt förståelse och vunnit beundran över parti- och ideologiska skiljelinjer. Han var en ”nationalskådespelare” litet på samma sätt som Väinö Linna var en ”nationalförfattare” – bägge hade arbetarbakgrund och kom från Tammerfors och innehade likartade roller som förkämpar för nationell enighet och harmoni.


 

Kalevi Kalemaa


 

Veikko Antero Sinisalo, född 30.9.1926 i Riihimäki, död 16.12.2003 i Tammerfors. Föräldrar, vaktmästaren, riksdagsledamoten Väinö Viljam Sinisalo (tid. Heikman) och Lyyli Henrikka Flinck. Gift med (1) skådespelerskan Kaija Helena Mäkelä 1952, (2) sjuksköterskan Raija Anneli Hurri 1969.


 

PRODUKTION. Mies puolipäivässä (1968).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Kalemaa, Sinisalon Veikko. Suomalainen näyttelijä (1986).


 

BILDKÄLLA. Sinisalo, Veikko. Uusi Suomis bildarkiv.