BRYGGMAN, Erik


(1891–1956)


Arkitekt


Tillsammans med Alvar Aalto hörde Erik Bryggman till funktionalismens pionjärer i Finland på 1920-talet. Bryggman ritade höghus i Åbo och villor i Åbo skärgård. Hans mest betydande arbeten är Åbo Akademis biblioteksbyggnad, det s.k. Boktornet, och Uppståndelsekapellet i Åbo, en av de främsta senfunktionalistiska byggnaderna i Europa.

 

Helsingfors hamnade i skuggan av Åbo när funktionalismen fick sitt genombrott i den finländska arkitekturen på 1920-talet. Två lovande unga arkitekter i Åbo, Alvar Aalto och Erik Bryggman, vann framgång i arkitekttävlingar med sina projekt och de första funktionalistiska byggnaderna i Finland uppfördes i Åbo. Bryggman, som utexaminerats som arkitekt 1916, var sju år äldre än Aalto. På 1920-talet projekterade han höghus som räknas till den nordiska nyklassicismens pärlor. I Åbolands skärgård finns flera av hans moderna villor från 1930-talet, och Åbo Akademis bibliotek, Boktornet utgör ett exempel på hur en ultramodern byggnad harmoniskt kan inordnas i en historisk miljö; biblioteket, beläget i närheten av domkyrkan, stod färdigt 1935.


 

Erik Bryggman gick i Åbo ritskola redan under sin gymnasietid. Efter att ha avlagt studentexamen 1910 påbörjade han sina studier vid Tekniska högskolan i Helsingfors, där han utexaminerades som arkitekt 1916. Bryggman förblev en tid i Helsingfors, som anställd vid olika arkitektkontor, bl.a. hos Armas Lindgren, Sigurd Frosterus och Valter Jung. Under första världskriget blev tiderna svårare för privatarkitekter och Bryggman sökte anställning på Helsingfors stadsplanekontor. År 1923 grundade han en egen byrå i Åbo.


 

Det första av de höghus Bryggman projekterade i Åbo, på Brahegatan 9, blev färdigt 1924. I husets tredje våning hade han sitt eget hem och sin byrå ända tills han 1951 flyttade till ett hus på Västra Strandgatan 21, som han också själv hade ritat. Då var byrån i ett par års tid inrymd i Åbo Akademis studentkårshus på Tavastgatan 27, den s.k. Kåren, som Bryggman också ritat och som stod färdigt 1950. Under Bryggmans sista år på 50-talet var hans byrå återigen inrymd i hans hem.


 

Trots att Bryggman deltog i ett flertal arkitekttävlingar förblev hans byrå genomgående en liten ateljé, vilket förklarar varför han aldrig bildade skola. Att han hamnade i skuggan av den dynamiske Alvar Aalto hade delvis att göra med att de till sin läggning var varandras raka motsatser, men kan också ses mot bakgrund av Bryggmans sjukdom och förtidiga bortgång. Aalto älskade offentlighet, Bryggman var synnerligen tillbakadragen. Deras olika personligheter hindrade dem dock inte från att bli vänner eller från att samarbeta. Åbo stads 700-årsjubileumsutställning 1929 kom genom Aaltos och Bryggmans gemensamma insats att innebära ett genombrott för den finländska funktionalismen. I det historiska landskapet vid Samppalinnabacken ritade arkitekterna ett mässfält efter modell av ett öppet funktionalistiskt bostadsområde. Utställningspaviljongernas arkitektur byggde på standardiserade byggnadstyper och framträdande kompositioner av reklamgrafik.


 

Bryggmans bostadsarkitektur fördelar sig på höghus och villor. Höghusen var ett resultat av den snabba tillväxten i bostadsproduktionen i mitten av 1920-talet. Bryggman satte sig grundligt in i bostadsplaneringen. I hans bibliotek fanns en stor mängd svenska och tyska specialarbeten. När femvåningshuset på Brahegatan 9 blev färdigt fäste sig lokaltidningarna vid ”det mäktiga nybygget med hela 88 rum utrustade med alla moderna bekvämligheter”. Efter att huset färdigställts publicerades bilder på portalen, som beskrevs som imposant, och den eleganta trappuppgången, som också väckte uppmärksamhet. Fasaden mot gatan väcker intresse genom sin behärskade reliefverkan och en skicklig balans mellan symmetri och asymmetri. Vid sidan av mittaxeln står en två våningar hög portal med parställda kolonner, arkitrav och urnor på en väggyta som annars är sparsamt utsmyckad.


 

Huset för bostadsbolaget Klockringaren, som stod färdigt ett år senare, gjordes i samarbete med Ilmari Ahonen. Lägenheterna är mindre än de på Brahegatan, gatufasaden går i samma stil men är anspråkslösare. Tillsammans med Ahonen ritade Bryggman också Societetshuset i Åbo, som stod färdigt 1928. Restaurangens lyxiga inredning har dock gått förlorad; salen var rikligt utsmyckad och Aarre Aaltonens stuckreliefer med antika motiv anslöt på ett lyckosamt sätt med de modernare elementen, till exempel i armaturen.


 

Bostadsbolaget Atriums hus på Universi­tetsgatan 27 (färdigt 1927) bildar tillsammans med hotellet Hospitz-Betel på andra sidan gatan den mest Italieninspirerade urbana rumshelheten i Finland. Det tredelade Atrium följer tomtens stigande terräng, som kantas av en italiensk trappgata, och de två övre delarnas dörrar skyddas av kraftigt utstickande kolonnburna tak. De långsamt stigande trapporna tillsammans med de gamla lövträden ackompanjerar rytmen i byggnadshelheten. En mängd bevarade skisser avslöjar hur ihärdigt Bryggman planerade Atriumhuset. Husets interiörer gavs lika stor uppmärksamhet, i arkiven finns många detaljer ritade i skalan 1:1. Ett särskilt imponerande klassicistiskt utrymme fick byggnaden då Åbo badinrättnings romerska bad med sina höga, smala pelare placerades i huset. Lägenheternas storlek varierade från två rum och kök till patriciervåningar på fem rum, kök och domestikrum. Några invånare lät inreda sällskapsrummen i sina bostäder enligt Bryggmans planer.


 

År 1927, samma år som Atrium stod färdigt, vann Bryggman en arkitekttävling anordnad av Åbo missionsförening, som gällde Hospitzhuset på tomten mittemot. Enligt Bryggmans förslag skulle det nya huset utgöra en klassicistisk helhet tillsammans med Atrium. I byggnadsskedet skalades dock de rikliga ornamenten bort och fasaden blev ett enkelt rutnät. Sommaren 1927 reste Bryggman till Italien och Öster­rike och följande sommar till Tyskland, där han bekantade sig med bostadsområdet Weissenhof i Stuttgart och Bauhaus i Weimar och beslöt att överge klassicismens formspråk. Hospits Betel blev klart våren 1929 och följde tävlingsförslagets rums- och volymlösningar, men stilen blev renodlat funktionalistisk. För inredningen valde Bryggman lätta Thonetstolar och danska PH-lampor, som favoriserades av Le Corbusier. Den viktigaste medhjälparen i detta arbete var den norske arkitekten Sigvart Fürst.


 

För Matti Solin ritade Bryggman en villa,­ Villa Solin (1926–1929), i Katrinedal utanför Åbo, på en sluttande strandtomt omgiven av gamla ekar. Skisserna visar inflytande från Italienresorna; den slutliga versionen av villan är med sina låga sadeltak och fönsterluckor en blandning av klassisk bondgård och modern funkisvilla. Villa Solin har sedermera renoverats för att tjänstgöra som representationslokal för Åbo stad.


 

Sommarvillorna i skärgården, Villa­ Warén (1932–1933) på Runsala, Villa Ekman (1923–1933) på Hirvensalo, Villa Kaino (1935) på Kakskerta och Villa Jaatinen (1939) på Vessö i Borgå skärgård, är mindre och lättare. Det handlar om vita, funktionalistiska kuber som smälter in i landskapet och vid behov t.o.m. viker undan för gamla träd. Bryggmans villor fick en värdig avslutning med Villa Nuuttila, som byggdes på Kustö i S:t Karins 1947–1949. Bryggman planerade en till formen fri länga av kuber som anpassats till ett landskap med stora flyttblock och gamla ekar på den sluttande strandtomten. Varje rum ansluter sig till naturen genom sina individuella fönster – genom vardagsrumsfönstret allra högst upp öppnar sig ett vidsträckt landskap. Tegeltaken får de grovrappade byggnadskuberna att smälta in i omgivningen; intrycket förstärks med hjälp av en terrass av natursten och en hög skorsten murad i sten. Villa Nuuttila utgör tillsammans med Alvar Aaltos Villa Mairea en höjdpunkt inom privathusarkitekturen i Finland.


 

Bland Bryggmans funktionalistiska arbeten förtjänar Åbo Akademis Boktorn och Vierumäki idrottsinstitut särskild uppmärksamhet. Det 1918 grundade biblioteket vid Åbo Akademi hade snabbt utvecklats till ett svenskt nationalbibliotek i Finland. Behovet av ett funktionellt hus var stort. Med hjälp av privata donationer och i nära samarbete med den fördomsfrie överbibliotekarien Eric Holmberg planerade Bryggman snabbt en ”hypermodern” biblioteksbyggnad på en särdeles krävande tomt, alldeles intill den medeltida domkyrkan och omgiven av empirehus. Projektet påbörjades våren 1934 och invigningen kunde äga rum redan i november samma år. Bryggman placerade biblioteket i skydd av de gamla träden på tomten till en samlad tornformad kub för att maximera de inre förbindelserna i biblioteket och använde sig av byggnads- och biblioteksteknikens mest raffinerade nyheter. Boktornets arkitektur uppfyller Bauhausfunktionalismens stilideal på ett frigjort sätt. Rappningen är slät och vit, och de inre utrymmenas funktion är synliggjorda med hjälp av den livfulla placeringen av fönstren. Det enda utstickande på den exakta kubens sidor är fyra strikt rektangelformade balkonger och skorstenen, liksom hisstornet på det platta taket. Bakom de moderna holländska dörrarna av järn och glas syns entréhallens kolmårdsmarmor. Woldemar Baeckman utvidgade byggnaden på 1950-talet med en låg flygelbyggnad, som på ett beundransvärt sätt respekterar Bryggmans ursprungliga tanke.


 

Vierumäki idrottsinstitut i Heinola är vid sidan av Olympiastadion i Helsingfors det mest betydande monumentet över finländsk idrottskultur från mellankrigstiden. Dess historia börjar med en arkitekttävling 1930, som Bryggman vann. Själva byggandet fördröjdes, men i juni 1937 invigdes ”Den finländska idrottens vita hus”. Mittdelen av institutets huvudbyggnad är kubformad och har sju våningar, från den utgår tre lägre flygelbyggnader. Huvud­ingången är belägen där delarna korsas och öppnar sig mot en tallmo. På baksidan stiger byggnaden dramatiskt uppåt från sluttningen som leder ner mot sjön. Bryggmans arkitektur respekterar återigen landskapets ursprungliga skönhet. Avsikten var att huvudbyggnadens stomme skulle gjutas i betong och den höga byggnadsdelen skulle få moderna bandfönster. På grund av materialbrist tvingades man bygga på ett mer ålderdomligt sätt, väggarna murades i tegel, och Bryggman omvandlade därför bandfönstren till återkommande rektangulära fönsterrader.


 

Bryggmans kyrko- och kapellprojekt hör till de mest finstämda i 1900-talets finländska sakralarkitektur. Ända från de tidigaste tävlingsförslagen, som Helsingfors krematorium från 1919 och Tammisto kyrkogård och kapell i Viborg, till de postumt färdigställda begravningskapellen i Helsingfors, Furumo i Vanda, Lojo och Villmanstrand fördjupade sig Bryggman i kyrkorummets estetik med en sällsynt hängivenhet. Han utgick alltid från landskapets skönhetsvärden och gav det naturliga ljuset huvudrollen i inomhusarkitekturen. Pargas begravningskapell från 1930 är en asketisk vit kub intill den gamla kyrkogården. I dess dimensioner, fönster- och dörrplaceringar syns både en asymmetri typisk för funktionalismen och en klassisk harmoni. Kapellet alluderar samtidigt på ett litet grekiskt tempel och på Sigurd Lewerentz Uppståndelsekapell (1925) på Skogskyrkogården i Stockholm. Altaret höljs i ett starkt sidoljus från det höga sydfönstret.


 

Uppståndelsekapellet i Åbo (1938–1941) utgör en mogen syntes av Bryggmans arkitektur, det är inte bara den finländska postfunktionalismens huvudverk utan även internationellt sett ett unikt, märkligt tidlöst byggkonstverk. Dess arkitektur består av aningen sneda vinklar, gradvisa förskjutningar i rum och riktning, plastiska former och material i mjuka toner. Tunnvalvet är fritt format och täcker en sal som från ena sidan öppnar sig ut mot naturen, med ljuset strömmande in från det höga sydfönstret. Bryggman vann först arkitekttävlingen 1937 om placeringen av kapellet och följande år tävlingen om själva planeringen. Byggandet fördröjdes av kriget. Arkitekten ansåg dock själv att de besvärliga omständigheterna bara var till nytta för slutresultatet: för en gångs skull fick han bearbeta både helheten och detaljerna så länge han önskade.


 

I den efterkrigstida bostadsproduktionen bör man lägga märke till tre av Bryggmans arbeten. Oy Laivateollisuus Ab grundades 1944 i Pansio för att bygga fartyg som skulle ingå i krigsskadeståndet. Byggandet av industriområdet påbörjades 1945, och planeringen av bostadsområdet beställdes av Bryggman. Han gjorde upp en stadsplan, där bostadskvarteren, som består av småhus i varierande storlek, mjukt grupperar sig kring de gemensamma servicebyggnaderna. Trähusen, som i planen placerades på stadens mark byggdes 1946–1947 av delar som serietillverkats av A. Ahlström. Trähusen är fyrkantiga typhus med två rum, kök och tvättrum och är förenade med varandra på olika sätt. Enligt stadsplanen förenades typhusen samman till hus för en till fyra familjer. Gårdsbyggnaderna och de smäckra trästaketen kompletterade den livfulla grupperingen av husen och gav området en personlig prägel. Ingenjörsbostäderna, som byggdes ett par år senare, placerades på större avstånd från varandra, men arkitekturen ansluter sig organiskt till arbetarbostäderna. Ståndsskillnaderna nedtonades efter kriget. Hela området utgör ett modellexempel på hur man trots snäv budget kunde åstadkomma en trivsam miljö av industriellt tillverkade hus. Att markägaren, staden, lät fälla största delen av områdets gamla ekar innan byggnadsarbetet inleddes kunde arkitekten bara beklaga.


 

På Västra Strandgatan i Åbo byggdes 1948–1951 en grupp höghus ritade av Bryggman. Han försökte uppnå två motstridiga mål, dels visa pietet mot det historiska landskapet vid Aura å, dels beakta de stränga reglerna för sociala bostadslån. Han planerade kvarteret med fyra höghuslängor som trappstegsvis reste sig från stranden, och som på Slottsgatan möts av tvärställda byggnadsmassor. I ritningar och modeller har de gamla husen noga beaktats. Den enda huslänga som genomfördes, Västra Strandgatan 21, består av tre avtrappade delar, där de flesta av balkongerna vetter mot ån. Den smala byggnadskroppens böjliga form gjorde det möjligt att ge vackra proportioner åt lägenheterna. Storleken varierade från två till sju rum. Fasadernas grovputs och balkongernas metallräcken betonar det skulpturala i helheten. Nybyggnaden smälter fint in i ålandskapet, där det uttrycker sin egen tids skönhetsvärden utan att göra väsen av sig.


 

År 1948 anordnade Oy Finlayson-Forssa Ab en tävling för inbjudna deltagare om ett bostadskvarter med tillhörande service­utrymmen intill Tavastparken i Tammerfors. Bryggman vann tävlingen med en plan där ett torn i 14 våningar placerats i kvarterets hörn och övriga byggnader i fyra våningar i terrassform på sidorna. Barnträdgården, biblioteket, samlingslokalerna och de övriga gemensamma utrymmena placerade Bryggman i låga byggnader på den skyddade innergården. I tornet inrymdes ettor för ogifta, i lamellhusen familjebostäder. Kvarteret byggdes i flera etapper 1950–1956. Fastän detta effektiva och med höga hus bebyggda kvarter inledde förstörelsen av de historiska trähuskvarteren i stadsdelen Amuri har Bryggmans behärskade komposition, de mjuka materialen och färgerna – jämfört med senare byggnadsverksamhet – rentav börjat förefalla idylliska.


 

Riitta Nikula


 

Erik William Bryggman, född 7.2.1891 i Åbo, död 21.12.1955 i Åbo. Föräldrar tulltjänstemannen Johan Ulrik Bryggman och Vendla Gustava Nordström. Gift 1918 med Agda Beatrice Grönberg.


 

VERK. Förutom i texten nämnda: Finlands utställningspaviljong vid världsutställningen i Antwerpen (1930); Åbo Akademis studentkår (1936); Försäkringsbolaget Sampos affärshus, Åbo (1938); biografteatern Kiva, Salo (1939); Åbo slotts restaurering (1939–1962, tillsammans med Carin Bryggman); Församlingshemmet i Hammarbacka (Vasaramäki), Åbo (1944–1946); Floramonumentet på Majängen i Gumtäkt, Helsingfors (1948); Laboratoriebyggnad för Åbo Akademi, Åbo (1948–1950); Kustkommunernas i Åboland sjukhus (1948–1954); bostadshus för Åbo Akademis studentkår (1950); vattentornet i Riihimäki (1951–1952); studenthem för Turun Yliopisto, Åbo (1951–1956); Kuppis fotbollsstadion, Åbo (1952); Västra Nylands kretssjukhus, Ekenäs (1952).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Soiri-Snellman, Asunto Oy Atrium, Erik Bryggman ja Turun arkkitehtuuri (2010); Erik Bryggman. Utställningskatalog (1967); Erik Bryggman 1891–1955. Arkkitehti – arkitekt – architect (1991); R.-L. Heinonen, Funktionalismin läpimurto Suomessa (1986); Nordisk klassicism. Nordic Classicism. 1910–1930 (1982); A.-L. Stigell, Erik Bryggman (1965).


 

BILDKÄLLA. Bryggman, Erik. Museiverket.