SARLIN, Emil


(1875–1956)


Verkställande direktör, riksdagsman, bergsråd


Utvecklingen av den finländska industrin för byggnadsmaterial personifieras i två viljestarka personer, Pargas Kalkberg Ab:s (senare Oy Partek Ab) skapare, bergsrådet Emil Sarlin och Lojo Kalkverk Ab:s skapare, bergsrådet Petter Forsström. Dessa män hade ytterst litet gemensamt, de var i samma ålder och hårda affärsmän, men i övrigt var de i det närmaste varandras motsatser.


 

Emil Sarlin föddes i Helsingfors 1875 som äldste son till kusken Johan August Sarlin och hans hustru Augustina Sjöståhl. Fadern var son till en hemmansägare från Vichtis och efter att han flyttat till Helsingfors var han först lärling hos en garvare men började senare sköta om kol- och kalktransporterna till gasfabriken. Han skaffade sig även egna hästar, och snart var kuskverksamheten Johan Sarlins huvudsyssla. I slutet av 1800-talet omfattade hans kuskverksamhet cirka hundra hästar, både egna och anställda kuskars. Johan Sarlin var på den tiden Helsingfors och kanske hela landets största företagare i transportbranschen.


 

På så sätt hade Emil Sarlin företagarbakgrund från faderns sida. Emil gick i Svenska normallyceum och tog studenten som 19-åring 1894. Han fortsatte genast sina studier vid Polytekniska institutet, på dess kemisk-tekniska avdelning, och blev ingenjör 1898. Det fanns mera teoretisk kunskap att inhämta vid Tekniska högskolan i Stockholm, där Emil Sarlin avlade en tilläggsexamen 1899 som omfattade metallurgi och bergsteknik. På de teoretiska studierna följde praktiskt arbete främst med malmprospektering, först för Geologiska kommissionen och därefter i finska Lappland i Ab Prospectors guldprospekteringsgrupp. I början på århundradet rörde man sig i Lappland till fots, antingen gående eller skidande, och därför lärde Emil Sarlin känna landskapet utan och innan. I mellanperioderna undervisade han i metallurgi och geologi vid Polytekniska institutet. Han hade på så sätt skaffat sig en ovanligt gedigen, både teoretisk och praktisk, yrkesskicklighet när han 1904 ombads bli disponent för Pargas Kalkbergs Aktiebolag.


 

Pargas Kalkbergs Ab hade grundats 1898. Verksamheten hade startat relativt trögt framför allt på grund av den hårda konkurrensen. Från Sverige importerades bränd kalk under marknadspriset till byggare, och cellulosafabrikerna tillverkade själva fortfarande den kalk de behövde. Även den inhemska konkurrensen var hård, eftersom också Lojo kalkverk hade fått sin brännugn för kalk färdig under 1800-talets sista år. Emil Sarlin fick som uppgift att modernisera tekniken på Pargas kalkbruk och att samtidigt vända konkurrensförutsättningarna till den inhemska specialproduktionens fördel. Det första han gjorde var att resa till Tyskland för att lära känna den senaste tekniken, och när han återvände föreslog han genast att en relativt stor ringugn skulle byggas i Pargas. För att få ner priset per enhet var man tvungen att öka produktionsvolymen. Den svenska konkurrensen fick man kontroll över genom att exportera kalk nästan gratis till marknaden i Stockholm. Samtidigt bearbetade man cellulosaindustrin för att den skulle börja använda inhemsk kalk.


 

Efterfrågan på inhemsk kalk ökade mycket snabbt under åren före första världskriget. De två inhemska producenterna satsade på produktutveckling och marknadsföring, och deras utvecklingskurvor var nästan identiska. Emil Sarlin utsågs till verkställande direktör för Pargas Kalkbergs Ab 1906, och under hans ledning aktiverades verksamheten märkbart. En avgörande faktor för kalkförädlingen var att placera tillverkningen av cement i hemlandet, fram till 1910-talet köptes all cement utifrån. I Pargas beslöt man att bygga en cementugn efter omfattande förberedelser under de första åren på 1910-talet. Detta efter den tidens måttstock mycket stora projekt genomfördes 1912–1914, och produktionen startade framgångsrikt just när världskriget bröt ut. Sarlin löste­ finansieringsfrågan med att runtom i landet värva småplacerare som delägare. Antalet delägare steg redan 1914 till 600, vilket var ett exceptionellt stort antal. Även i fortsättningen värdesattes småplacerarna, och företaget har ända fram till de senaste årtiondena haft en mycket bred ägarbas.


 

Emil Sarlins agerande var lika originellt när han för bolagets räkning förvärvade kalkfyndigheten i Villmanstrand. Staden Villmanstrand hade hyrt ut fyndigheten på sitt område till intresserade i många år. Kalkproduktionen och hyran från denna hade dock förblivit blygsam. Staden inbjöd bergsingenjör Sarlin som sakkunnig 1908. Han undersökte fyndigheten och gav staden ett åtgärdsförslag. Stenbrottet hyrdes ut till cellulosabolaget Pulp Oy, som dock redan 1909 överlät detta till det företag som Sarlin ledde. På så sätt blev Villmanstrand Pargas Kalkbergs Ab:s andra produktionscentrum.


 

Tiden efter första världskriget var mycket gynnsam för ett företag som Pargas Kalkberg. Den inhemska industrin stöddes med skyddstullar, och i många branscher, bl.a. just kalkindustrin, uppstod även efter finländska mått stora företag. Sarlins livsverk delas också på sätt och vis upp i två delar: fram till Finlands självständighetsförklaring var han en expert inom bergsindustrin, kalkindustrin, och från 1918 var han vid sidan av sin huvudsyssla också en mångkunnig och inflytelserik samhällsmedborgare. Han var styrelsemedlem i företagarnas förbund, medlem i Centralhandelskammaren, elektor i presidentval vid tre tillfällen, riksdagsman, medlem i kommunalfullmäktige och medlem i flera kommittéer, bl.a. ordförande i kommittén för utveckling av gruvdriften i Outokumpu. Han satt i ledningen för egna branschorganisationer och var en av grundarna av Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland, men samtidigt var han också en mångårig medlem i styrelser för lokala skolor och jordbruksskolor. Bergsrådstiteln erhöll han relativt tidigt, 1922.


 

Emil Sarlin var verkställande direktör för Pargas Kalkbergs Ab i nästan femtio år, och detta var onekligen hans viktigaste uppgift. Han var en hård affärsman som i alla sammanhang handlade i bolagets intresse. Han styrde bolaget genom principen om att ”splittra och härska”. Företagets tjänstemän var föremål för noggrann övervakning, men också för omtanke. Pargas Kalkbergs Ab styrdes centralt från bergsrådets rum; cheferna för produktionsenheterna på de olika orterna hade endast produktionsmässigt ansvar, inte ekonomiskt. Pargas var en liten skärgårdskommun med knappt 1 000 invånare i början på 1900-talet, men växte med bolaget till en livskraftig medelstor köping med 6 000 invånare medan Sarlin var i ledningen. Som samhälle var Pargas praktiskt taget slutet.


 

Bergsrådet Emil Sarlin dog 1956. Han hade avgått som verkställande direktör föregående år och efterträtts av sin son diplomingenjör Erik Sarlin, bolagets vice verkställande direktör sedan 1946. Sarlin var gift med Edit Tikkanen, som han hade träffat under sina år i Lappland. Giftermålet ingicks 1904, då Edit Tikkanen endast var 16 år. I äktenskapet föddes sammanlagt sex barn. Emil Sarlin var en ivrig seglare och skidåkare. Även jordbruk kan anses ha varit industrimannens hobby. Familjen Sarlin ägde i ett tiotal år, på 1910- och 1920-talet, gården Brinkhall i Kakskerta och från mitten av 1930-talet Västankärrs gård i Kimito. Gården brukades egentligen av Emil Sarlins yngre son, agronom Fjalar Sarlin.


 

Kai Hoffman


 

Johan Emil Sarlin, född 28.4.1875 i Helsingfors, död 7.11.1956 i Pargas. Föräldrar kusken Johan August Sarlin och Augustina Sjöståhl. Gift 1904 med Edit Sofia Tikkanen.


 

PRODUKTION. Om guldförekomsterna i finska Lappmarken (1902); Pargas kalkbergs aktiebolags industriella anläggningar i Pargas (1924).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Jöever, Partek. Mötet mellan världar (1989); P. Nyström, Pargas kalkbergs aktiebolag 1898−1948. En allmogenärings utveckling till storindustri (1951).


 

BILDKÄLLA. Sarlin, Emil. Foto: Ateljé Anna Edlund. Museiverket.